17 x Auswärts: Ingolstadt är jävligt långt borta
Klockan är 00.25 natten mellan söndag och måndag. Jag har hittills varit på resande fot i 19 timmar 5 minuter. Det är fortfarande drygt 100 km kvar till Dortmund. Inte nog med att jag snart har delat en buss med 50 andra i över 15 timmar för 90 minuters skull, utöver det hann jag bara vara ”hemma” i Dortmund i 8 timmar efter att jag återvände från andra 90 minuterna i Norge.
Man kan nog konstatera att jag har fått en riktigt ”crash course” i vad det innebär att vara en bortasupporter i landet kallad Tyskland för ett lag kallad Borussia Dortmund.
Jag har hört berättelser från fans som har återvänt från cupmatcher direkt till arbete och sett en och en annan från Europaspel återvändande supporter på tågstationer på obskyra klockslag. Men än så länge, trots att jag under två säsonger pendlat mellan Stockholm och Dortmund, har jag aldrig upplevt någonting som liknar denna vecka.
FC Ingolstadt 04 spelade sitt första match på nya arenan Audi Sport Park 2010.
Vi läser glorifierade berättelser om tyska supportar som följer sina lag till väldens ände. Vi hör den svartgula massan var de än spelar. För många av oss är resorna till BVB matcher nästan som semestrar. Några dagar extra ledigt och en skön helg ute i Europa.
Men så ser inte verkligheten alltid ut. När man väljer att följa sitt lag till varje Bundesliga bortamatch finns det inte längre utrymme, för de flesta, för sköna weekendresor till främmande orter med bekväma resvägar och hotellbäddar.
Ingolstadt supportrarna firade sitt mästerskap i 2. Bundesliga på sin första hemmamatch i 1. Bundesliga.
För när man åker iväg 17 helger under en säsong handlar det plötsligt bara en enda sak. För de flesta helger. 90 minuter av fotboll och några öl på vägen dit samt några timmar sömn på vägen tillbaka om laget spelar hundratals kilometer borta.
Visst har jag förstått att man kan lätt åka till Hamburg över dagen, 6 timmar på tåg är ju ingenting. Men att insisterar att södra Tyskland ligger bara en dagsresa bort ter sig något vanvettigt.
Och när jag nu sitter här, i mörkret av en buss någonstans på en autobahn känns de 90 underbara minuterna där mitt lag besegrade nykomlingarna Ingolstadt och vi sjöng ”spitzenreiter” efter 3-0 målet jävligt långt borta. Vad är det som får människor att göra om detta, varannan matchhelg?
BVBs 2-0 mål var ett straffspark av Marco Reus.
Jag som anser att det är helt naturligt att välja göra resan från Stockholm till Dortmund varannan helg. Jag som tycker att de 90 minuterna på Westfalenstadion är lätt värt besväret, tiden och pengarna, utan tvekan, undrar plötsligt kan dessa samma 90 minuterna borta verkligen vara värt det också?
När jag sitter här i mörkret av bussen, svettandes av obehaget i kroppen av att snart ha suttit stilla på ett obekvämt bussäte som jag inte ens kan fälla ner i nästan 16 timmar ifrågasätter jag min mental hälsa, inverkan som ett enda fotbollslag kan ha på en människa och vart den här säsongen kommer att bära mig till.
Alltid upp och ner, speciellt efter en 4-0 seger.
Välkommen till min resa genom Tyskland. 17 fotbollstadion. Från Ingolstadt i augusti till Frankfurt i maj.
