17 x Westfalenstadion, check!
Jag försöker stanna till och förstå vad jag precis har slutfört. Jag har åstadkommit ett av de största mål jag har satt i mitt liv. Men när jag skriker ”17 gånger, fattaru?!?” fattar jag inte själv vad det egentligen är jag jublar.
På vägen till stadion frågade jag mina vänner vad de tänkte när jag berättade att jag skulle försöka se varje hemmamatch under den kommande säsongen. Svaren jag fick var mycket enhetliga: ”hon kommer aldrig klara av det”. En av dem sade att han knappt kunde tro det nu när jag hade åstadkommit det trots att han hade följt mig under hela säsongen.
Det handlar inte om att mina vänner ifrågasatte min motivation eller min förmåga att genomföra galna projekt. Istället var de alla smärtsamt medvetna om hur biljettsituationen i Dortmund ser ut. Alla kämpar för sin matchbiljett varannan vecka och inte alls är det självklart att de får ett varken direkt från Dortmund eller med hjälp av vänner. Och plötsligt skulle en stackars tjej med begränsade kontakter utan tyska kunskaper se till att finnas på läktaren i varje match från Stockholm. Utöver det oroade de hur det skulle fungera när matcherna spelades under veckorna? Och flygen då?
På toppen av världen igen, fast på den rätta ändan denna gång.
Nu när jag sitter på väg hem från den sjuttonde hemmamatchen försöker jag svara på den klassiska sportsfrågan ”hur känns det?”. Mitt huvud är lika tomt som de rådvilla sportsmän verkar vara som sätts inför frågan i tid och otid. Jag har tidigare föreställt mig hur det skulle kännas. I början trodde jag att vara bortrest varannan helg skulle bli tröttsamt och ett visst lättnad skulle krypa in när allt detta skulle vara över.
Men trots att jag har stressat ihjäl mig för biljetter, hetsat till och från flygplatser, åkt fram och tillbaka mellan Düsseldorf och Dortmund, druckit lite för mycket öl och varit mer social än min natur tillåter samt utöver det försökt dela mitt år med er finns det inte en gnutta lättnad i mitt sinnestillstånd.
Istället för att slita ner mig har varje matchhelg varit en enorm energikick. Jag har haft mer energi även under veckorna hemma än på länge. Jag har startat en kurs i tyskaspråket och fortsatt att jobba ännu mer intensivt mot mina träningsmål. Det enda som har tagit stryk är mitt sociala liv hemma i Sverige.
En av grafiterna på vägen mot övre blocken i den Gula väggen
Det sägs att man brukar känna vemod när sista hemmamatchen för säsongen är över. Jag förväntade mig också att bli lite tagen av stunden. Speciellt när vi skulle tacka av Lewandowski som gjorde sin sista match i Dortmundtröjan på Westfalenstadion. Men inte blev jag ledsen heller, inte i stunden i alla fall. Jag njöt av det soliga vädret, den underbara stämningen både under och efter matchen och så klart fotbollen som speciellt under första halvleken bjöd på mycket jubel.
När jag träffade ett gäng Schwedishce Borussen efter matchen och gratulerades för att jag tog min utmaning i mål försökte jag stanna i stunden och njuta av bedriften. Men det gick inte riktigt. Jag hade så svårt att ta in vad jag egentligen hade åstadkommit. Vad är det som gör mig så förvirrad i situationen? Varför känns inte det inte så märkvärdigt att skrika ”17 matcher”?
Jag har för första gången i livet sedan barndomen levt ut mitt supporterskap på ett så intensivt sätt. Jag har tagit klivet från att skrika framför tvn i min ensamhet till gemenskapen på stadion. Jag har fått uppleva vad 55 000 säsongskortsinnehavare upplever säsong in, säsong ut.
En allmän inställning till biljettförmedlingsajten
När killen som precis avslutade sin 26. säsong på Westfalenstadion visade respekt för mina 17 matcher kändes det plötsligt som om rollerna borde ha varit omvända. 26 säsonger, 442 Bundesligahemmamatcher, genom åren av misär, konkurshot och halvfulla läktare. Han har stått för sitt lag i vått och torrt.
Missförstå mig inte, jag undervärderar inte min bedrift. Det handlar inte om det. Att följa Dortmund över en säsong var i början ett projekt, ett tydligt mål med ett avslutsdatum. Jag började resan från sista raden på den Norra läktaren. Jag träffade ett antal supportar som knapp noterade min närvaro.
Under säsongens gång sakta men säkert jobbade jag mig mot sydsidan. Om jag fastnade på vägen ut från stadion i samtal med nyfunna kompisar eller var något sen till vår träffpunkt före matchen börjades det undras vart jag hade tagit vägen.
Bortaklacken av Hoffenheim består av BVB-supporter
De artiga handskakningarna förvandlades till vänliga kramar. Plötsligt förväntades jag att finnas där. Ibland sökte folk upp mig bara för att höra om jag hade fått biljett till nästa match. Jag började få mejl och även bjuden att följa med till vissa bortamatcher. Ibland skrek folk efter mig på gatan. I sista matchen bytte en av killarna biljett med mig för att jag skulle få se sista matchen av säsongen på ståläktaren.
Någonstans i snöstormen mellan Stockholm och Dortmund, samtalen med Frau BVB, i nederlaget mot Bayer München och oräkneliga portioner av nudlar och gröt förvandlades projektet till någonting större.
Avslutdatumet 3 maj suddades ut.
Därför känner jag varken vemod, lättnad, lycka av att ha åstadkommit ett mål eller förstår vad jag precis har gjort. Jag vet att i augusti kommer jag vara tillbaka, som det ser ut nu med ett säsongskort.
Dortmund tog tag i mig och förvandlade BVB till en livsstil.
Lite glad var jag nog trots allt.
Tack för er alla som har följt mig under denna magiska säsong, stöttat mig och kommit hälsa på på matcherna. Det har varit riktigt roligt att dela min resa med er. Ni vet var ni kommer att hitta mig nästa säsong också!
