17 X Westfalenstadion: Matchrapport alá Gula väggen
Det finns åtta spelare i svarta jackor på och nio inklusive Mitch Langerak i gula tröjor i uppvärmningen. Jag försöker febrilt komma på om detta kan vara en ledtråd till vilka som ingår i startelvan, Henrikh Mkhitaryan och Robert Lewandowski har jackorna på sig, det har däremot inte Marco Reus. Jag är glad över att jag inte liverapporterar matchen. Men vad hade jag haft att erbjuda om jag hade gjort det?
Jag har precis avslutat sjunga ”Heja BVB” och undrar varför vi inte sjunger sista versen på nytt som vanligt och stämmer istället in ”Wir wolln´ euch siegen sehen, für unseren BVB” tydligen sparkades matchen igång någonstans där mellan ”BVB” och ”siegen sehen”. Jag tycker att denna gång började laget spela på en gång istället för den initiala förvirringen som jag för det mesta anser råder när jag ser matcherna på tv.
Reus får en frispark. Jag är övertygad om att det blev ett mål eftersom jag blir dränkt i öl. Bollen träffar dock ribban och glädjen av personen bakom mig visar sig ha varit något tidig.
Dortmund fortsätter att sätta press på Mainz och jag njuter av solen som inte alls stör när man är på plats. Skuggan som delar gräsmattan i två halvor påverkar inte synligheten av aktionerna på planet.
Bollen flyger in i Mainz straffområde, strax efter är den på väg därifrån mot Milos Jojics riktning. Han tvekar inte och skjuter bollen mot mål. Dortmund tar ledningen i matchen och jag high fivar allt jag kan med mina medsupportrar som jag inte riktigt har blivit tillräckligt nära än att kramas med, det har trots allt bara gått 6 minuter av matchen.
Jag sjunger ”Olé jetz kommt der BVB” och viftar med min halsduk. Denna gång befann jag mig inte i vägen av en flygande ölmugg och är därmed relativ torr.
Vi sjunger någonting som jag har antecknat ”olé Borussia Dortmund olé”. I tanke på antalet supportersånger som innehåller dessa beståndsdelar har jag ingen aning vilken låt jag syftade på.
Killen framför mig stämmer snällt in i min sång när resten av supportrarna runt omkring oss tystnar. Han upplever uppenbarligen att hans dagens uppgift är stödja den stackars utlänningen som sjunger med stark brytning och senare blir mobbad för det av killen bredvid som inte tror att utlänningen verkligen kommer till alla hemmamatcherna.
Jag uppskattar killen framför mig som under hela matchen uthärdligt sjunger med mig utan att säga ett enda ord till mig. Istället vänder han om då och då och ler oerhört sött. När matchen är slut vågar han sig på att höra om jag kommer att vara i samma block i säsongens sista match. Jag blir tvungen att peka på Südwest för oss bådas besvikelse, av var sin anledning.
Den mobbande killen vägrar också tro på hur gammal den ditresta utlänningen är och att hon inte talar deras modersmål tyska. En person man inte lätt lurar, inte ens att tro på sanningen.
Stämningen på läktaren är bra och vi sjunger låten som man brukar hoppa till med mycket shalalaa och Borussia Dortmund. Den stämningen dör dock snabbt av när vi plötsligt ser bollen i buren framför oss. Vi skakar på huvudet och konstaterar att Mainz alltid är en svår motståndare.
Som alltid sjunger vi ännu högre efter ett mål emot oss så fortsätter shalalaa att strömma ur mina stämband.
Jag skriker ”Menee, menee, menee Miki” och hamnar på en turists videokamera som inte förstår hur en liten tjej i en gullig klänning inte alls motsvarar sitt utseende i sin uppförande. Miki gick (som ”menee” betyder på finska) inte till slut, eller inte så långt att det hade blivit ett mål och vi byter sång till ”Borussia Dortmund aaa, Borussia Bortmund eee, Borussia Dortmund ee-e, Du schöner BVB”.
Killen som inte tror att jag inte talar tyska försöker få sin flickvän, som är i den Gula väggen för första gången i sitt liv, att stämma in i sången. Hon tittar på mig och funderar förmodligen om sjunga med är ingångsporten till att bli som jag. Hon väljer att fortsätta med sin tystnad.
Mkhitaryans pass hittar Lewandowski som kommer fri, jag kramar mannen bredvid mig. 18 minuter var tillräckligt att bryta den första isen mellan supportrarna. Resten av gänget och jag är något mer reserverade och vi fortsätter att high fiva. Dortmund har återtagit ledningen och ” Vorwärts BVB, auf gehts ihr schwarz-gelben” är ståläktarens melodi.
Vi har knappt kommit någonstans i matchen när jag erkänner att det är omöjligt att följa matchen, sjunga med och försöka anteckna allt som pågår både i min omgivning och på planen. Jag bestämmer mig att lita på mitt minne.
Och nu när jag sitter här och försöker återberätta hur segern i helgens match gick till är det uppenbart att jag inte ska bli en fotbollsjournalist. Förutom den förvirrande listan över alla låtar vi sjöng under första halvleken, Sahin som inte visste vilket lag han spelade för, Sokratis som flera gånger fick mig nynna på texten ”Papa macht das gut”, kramen som efter det fjärde målet blev den där halvsekunden för lång och fjärde domaren Bibiana vars välkända youtubeklipp jag nyligen delade på jobbet kan jag inte rapportera vad som egentligen pågick.
Vad jag vet är att matchen var en av det bästa jag har sett denna säsong, som en vän till mig sa, det är mycket skönare vinna så här än 3-0 rakt av.
Det minsta jag kan göra för att kompensera för min inkompetens att matchrapportera från plats är klippet från incidenten i 2. Bundesliga:
Det är dags att hålla tummarna för att ingeting går fel om två veckor när säsongens sista hemmamatch stundar.
