17 x Westfalenstadion: Pottstar och Borusseum
15/17 det börjar bli riktigt nära nu

17 x Westfalenstadion: Pottstar och Borusseum

Det är så att jag gillar att sjunga. Inte dock vad som helst även om jag sjunger var som helst. Framförallt gillar jag att sjunga BVB-supportersånger. Det finns några platser här i världen där man även uppmuntras på detta beteende, den svenska tunnelbanan, där jag övar mina låtkunskaper, är inte ett av dem däremot tillhör BVB-museet Borusseum till dessa ställen.

Hur uppmuntrar Borusseum oss besökare till sjungande då? Jag syftar inte till supportersångarna som spelas vid tavlan om Dortmunds officiella internationella supportergruperingar där Schwedische Borussen så snyggt återges på den sista och trettonde platsen. Att se sin supporterklubbs namn bredvid Alexander Freis spelarnummer får en att inse hur häftigt det är att grabbarna i Göteborg samma år när jag såg min första BVB-match på plats fick idén om att starta en gemenskap till oss supportrar i Sverige.


På plats nummer 13: Schwedische Borussen

Visst jubel kläckte jag så klart ur mig när jag för första gången upptäckte tavlan och passade på att skriva vår hälsning på en "trikotgramm" i samma rum av utställningen. Men detta är inte vad jag mest av allt älskar Borusseum för. För mig är det absolut roligaste som finns bland BVB-frågesport, svartgul bordsfotboll och en plastreplikat av spelarnas införmatchlunch under de första Dortmundåren utan tvekan Pottstar. Ett litet glasbur där man kan välja mellan 5 olika Dortmundlåtar att tävla mot polaren man har tvingat in i museet just för detta ändamål.

Numera finns det ett utarbetat mönster hur besöken på Borusseum flyter. Ni som har följt min utmaning av säsongens alla hemmamatcher har sett att jag har inövade mönster för ett antal moment, t.ex. min relation med Dortmunds biljetthotline, hur matchdagen flyter och hur jag försäkrar en trepoängare. Nu  finns det alltså ett mönster även för uppfräschande av sitt kunnande i Dortmundhistoria.


Snyggt blev det kanske inte, men visst lyckades jag kladda Schwedische Borussen på tröjan!

Eftersom att öppna sina stämband är det viktigaste som dessa besök bidrar till på en matchdag börjar man det hela med en duell i ”Heja BVB”. Den svåraste delen i låter är definitivt just ”Heja BVB” som jag hittills aldrig har satt rätt en enda gång. På grund av att dessa två ord upprepas 42 gånger i låten innebär det att jag alltid förlorar första omgången.

När man har kollat in den tillfälliga utställningen, som denna gång handlade om Dortmunds matchtröjor genom åren är det dags för en rematch. Nu kör vi min bravurnummer ”Leuchte Auf Mein Stern”. Jag har en viss fördel av att ha av naturen något högre tonart jämfört med mitt trogna matchsällskap men detta förklarar inte helt och hållet varför jag dominerar denna låt om och om igen.


Där hänger nummer 13 Alexander Frei mitt i smeten

Jag, som fortfarande inte talar tyska, måste lära mig alla supportersångerna hemma med hjälp av youtubeklipp och nedskrivna textramsor. Därför kan jag också de texterna som jag hittills har lärt mig till punkt och pricka. Mina vänner i Dortmund har istället kunnat lära sig supporterlåtarna genom att höra dem på stadion och kan därför inte nödvändigtvis melodin och texten exakt. ”Leuchte auf Mein Stern” har visat sig att vara en av de låtarna där min metod är överlägset.


En sockersöt Westfalenstadion av papp och marsipan

Man ska inte ockupera glasburet allt för länge åt gången. Oavsett hur häpnadsväckande än det låter är inte jag den enda som tvingar sina vänner till den här typen av aktiviteter. Därför följer det en ytterligare paus när man hänger på museets fasta del och låtsas att förstå vad som sägs och skrivs på tyska i de olika delarna av utställningen. Man spelar BVB-quizz och baserar sina svar på de åratal och namn som syftas på mer än själva frågorna. Överraskande ofta svarar man rätt trots den språkliga bristningen. Och råkar man svara fel finns det alltid ett passande ursäkt för missen: jag förstod ju inte frågan!

Så här låter det när jag kämpar för att bli en Pottstar:


Samtidigt som man hoppas på att få en glimt av Dotmundtränaren Jürgen Klopp på vägen till eller från presskonferensrummet som ligger bredvid museet håller man ett öka på när man kan slinka in genom dörrarna till grand final av Pottstar. Då ska det avgöras en gång för alla (eller åtminstone till nästa Borusseum besök) vem som är den bästa supportern. Denna gång föll jag hopplöst när ”Am Borsigplatz geboren” skulle sjungas utan hjälp av originalsången på bakgrunden. Killarna påstod dock att jag må ha förlorat i kvalité men vann i högljudhet, en viktig egenskap att besitta när det är dags att lämna städade glasburar bakom sig och leva ut sitt supporterskap på läktaren.

Kan ni fatta att det numera finns bara två matcher kvar?!? I början av säsongen var jag rädd för hur jag skulle överleva utmaningen, resandet, biljetttjaffset och matchångesten, nu bävar jag för tanken om en sommar utan Dortmund.

Suvi LappalainenFrau_bvb2014-04-07 07:09:00
Author

Fler artiklar om Dortmund

Vågar någon tro på Dortmund ikväll?