17 x Westfalenstadion: Och när du matchen förlorar står jag här och sjunger Borussia
Så kom den fruktade dagen när min helt ofattbara 6 segerrika hemmamatcher i streck kom till sin ända. Att vinna på Westfalenstadion är underbart men hur mycket svider det att få stryk. Hur förlorar man egentligen i Dortmund?
Den här gången hade Frau BVB inte belönat mig med ståplatser men istället befann jag mig bara några meter från den Gula Väggen och hela blocket stod mer än satt under de glädje, nervositet, förväntan, ångest, hat, hopp och förtvivlan fyllda 90 minuterna.
Jag sköljdes även ner med öl som i den Gula väggen, när vi för en snabbt förbipasserad ögonblick jublade att Lewandowski hade satt in bollen. I själva verket hade den flugit över målburen. Det var närmaste till jubel som denna så fruktansvärt betydelsefulla match erbjöd.
Det obligatoriska jag fanns på läktaren bild:
Men jag var inte ledsen. Jag var inte heller arg eller besviken. Känslorna som ofta strömmar genom mig när jag tittar fotboll på tv. Att förlora på plats på Westfalenstadion tillsammans med 80 000 andra är någonting annat. Speciellt på en kväll som denna när jag inte kunde anklaga laget för att de inte hade försökt. Jag har sett mycket sämre prestationer som laget har gått besegrande ur under den här säsongen.
För mig är fotboll så mycket mer än att vinna. Det är en socialt acceptabel form att leva ut hela min känslorepertoar. Förvisso fick jag ännu en gång höra av mina medsupportarna att jag är galen, men de föreslog samtidigt att jag skulle smita in till deras block i den kommande Napolimatchen också.
Mina nyvunna vänner hade de rätta kontakterna på stadion och vi fick passera motståndarlagets ingång på vägen ut. Denna syn välkomnar gästerna till Westfalenstadion:
Utöver min känslosamma natur föll jag för Dortmund, mot mitt bättre vetande, för att laget inte var en segermaskin. Vinna är roligt, jag nekar inte det, men jag personligen behöver också förluster. Må det vara mitt finska blod, eller livet som har gett mig en förmåga att hitta någonting positivt i alla mina erfarenheter, men att vinna jämt blir långtråkigt i längden.
Det är svårt att vara besviken när man står upp tillsammans med hela sydsidan av stadion för att bli avtackad av laget som har oförtjänt precis åkt på 3 baklängesmål (för i ärlighetens namn var det inte en 3-0 förlust även om det var en förlust). Eller när man står upp framför en tränare som kommer fram och klappar på sitt hjärta för den mäktiga ståläktaren. Och inte lämnas man oberörd heller när Dortmunds egen Kevin Grosskreutz inte vill lämna supportrarna han själv nyligen var del av.
Ni kan förstå att frestelsen till någon typ av markering var nästan omöjlig att motså:
Och jag verkade inte vara den enda i Dortmund som kände som jag gjorde. Supportrarna i Dortmund är stolta över att stå bakom sitt lag i alla lägen. Det var några få, för det mesta med personliga kopplingar till södra Tyskland, av de som jag talade med efter matchen som led djupt av förlusten. Det är klart varje förlust svider, och speciellt en med så mycket känslor inblandade som en spelares återkomst till sitt forna Tempel. Men har du haft ett säsongskort för över decennier räknas fotboll inte längre i säsonger, det är en livsstil med sämre och bättre fotbollsmatcher.
Och för mig, som inte tidigare har fått leva ut mitt supportarskap i den utstäckning som i år är fortfarande varje match på stadion ett litet mirakel. Jag fylls av glädje även under de mörkaste fotbollstunderna av att befinna mig på plats. Jag kunde inte heller låta bli att bli lite sentimental när långtidsskadad Lukasz Piszczek intog planen för första gången för säsongen snabbare än förväntat. Fotboll är så mycket större än resultaten.
Jag hoppas du inte missade hyllningen till Kevin i slutet av klippet.
Tidigare i serien: 1/17, 2/17, 3/17, 4/17, 5/17, 6/17
