17xAuswärts: Sluta aldrig tala om Robert Enke
Hannovermålvakten Robert Enke är en av de två Bundesligamålvakter jag såg den allra första gången jag satt min fot på en tysk fotbollsstadion. Det var näst sista gången han skulle ställa sig mellan stolparna framför den Gula väggen. Drygt ett år senare skulle Robert inte finnas längre.
I Hannover har man inte glömt den plågade målvakten som fann sitt hem och till viss del sin fristad i laget som alltid slutar på den elfte platsen i tabellen. Stadion ligger numera på Robert Enke Strasse. Kan det bli tydligare vilken intryck de fem sista åren av Roberts liv lämnade i klubben och staden?
När Braunschweigsupportrarna under sin säsong i den högsta ligan hånade Hannover med osmakliga Rober Enke-tröjor gick de över alla gränser av anständighet. Att angripa ett lag genom en avliden spelare är totalt obegripligt, men Braunschweigsupportrarna är inte det enda som inte förstår. Jag har hört många säga att Robert inte hade någon rätt att göra det han gjorde, att en framstående sportsman måste vara en förebild.
För Robert Enke tog sitt eget liv. Han kysste sin fru och ny adopterad dotter hejdå på vägen till träningen. En träning som inte fanns. Han ställde sig framför ett tåg. När hans fru fick höra att det inte fanns någon träning den dagen hade det redan blivit mörkt. Det inre mörkret Robert hade burit med sig sedan tonåren hade till slut vunnit.
Robert ville inte dö. Ingen med depression vill. Man vill få det mörka, det tunga, den svarta hunden som följer en överallt att dö. Man råkar bara ryka med i kuppen. Och så slutade Roberts liv mitt på fotbollssäsongen en novemberdag 2009.
Så länge människor inte förstår detta får vi inte sluta tala om Robert Enke, för han gjorde någonting som inte många hade ens kommit att tänka på. Genom att jobba sig hela vägen till toppen av sin sport och platsa i landslaget medan han kämpade med sjukdomen depression gav Robert en synlighet få kan drömma om. Och den synligheten valde Robert att använda för att alla de andra som kämpar med depression skulle bli förstådda.
Redan tidigt under sin karriär bjöd Robert en journalist in i sitt liv. De blev vänner, men de hade också upprepade samtal i syfte med att en gång i framtiden belysa livet av Robert Enke. Inte för att Robert trodde att han skulle bli den största genom tiderna, men för att han hade en genuin önskan att skapa förståelse. Förståelse för depression som sjukdom.
Och så förlorade Robert kampen mot depressionen den där novemberdagen. Två dagar efter att han hade stått i målet i matchen mot Hamburg. Denna gång kunde han göra det eftersom mörkret redan hade tagit kommandot, det hade bestämt sig att Robert skulle dö. När man vet att det snart är över mår man bra.
Om du vill förstå depression, om du vill ge någon mening till det tragiska slut som Roberts liv fick läs boken som är baserat på hans dagböcker och samtal med vännen och författaren Ronald Reng. Och aldrig någonsin ifrågasätt kraften av den svarta hunden som följer den drabbade vart hen än går.
