17xWestfalenstadion: Finsk invasion
”Det är ju klart att du träffade dem på flygplanet, du skulle hitta en BVB-supportande pingvin om man tog dig till Antarktis”, lydde svaret när jag presenterade mitt nya matchsällskap till vännerna i Dortmund. I min ivrighet att dela med mig den underbara erfarenheten som fotboll på Westfalenstadion är kapade jag två intet ont anande finnar på flyget ner till Düsseldorf.
När jag hörde finska två bänkrader bakom mig spetsade jag öronen. När killarna verkade vara i en djup diskussion om sport kunde jag inte längre hålla mig. Min BVB-radar hade aktiverats, jag var säker på att dessa två vilsna själar bland alla tyska affärsresenärer hade samma destination som jag: Westfalenstadion.
Så fort lampan för säkerhetsbälte släcktes flög jag ur min stol och satte mig ner på den så passande tomma bänkraden framför de finsktalande killarna. Ödmjukt började jag diskussionen med en fråga om varför de befann sig på flyget. När svaret lydde som jag redan visste följde jag upp med frågan om vilken block de skulle titta matchen på. ”13”, svarade en av killarna som hade startat resan i den finska kuststaden Vasa. ”Jag år på 14”, kontrade jag. Flygresan ned var räddat!
Efter att jag hade uppdaterats om de nyaste händelserna i den finska hockeyligan, ett antal barndomsminnen från åren på hockeyläktaren och ett åsiktsbyte om effekterna av den slutna hockeyligan i Finland hade frön för en sportlig gemenskap såtts. När frågan om vad man inte fick missa under en match i Dortmund kom upp fanns det ingen återvändo för mitt nyfunna resesällskap.
För om det finns någonting som jag älskar ännu mer än att stå på läktaren av Westfalenstadion är det att få erbjuda denna mäktiga erfarenhet till en medsupporter. Snabbt som attans erbjöd jag att möta upp killarna inför matchen in i stan, för absolut inte skulle de få åka kollektivt till stadion. Så bestämt meddelade jag dem att de inte hade något alternativ än att följa med mig till matchen att när det väl var dags att byta nummer vågade mina landsmän ingenting annat än lyda.
Jag var så glad över att jag skulle få visa Dortmund när den är som bäst för två BVB-blåbär att jag knappt kunde sova natten inför matchdagen. När jag anlände till Dortmund dagen efter och för min stora glädje märkte att mina nyfunna vänner hade sett till att skaffa sig passande utstyrsel för den Gula väggen styrde vi genast stegen mot Currywurst.
Inte hade vi hunnit sticka gaffeln i första korvbiten när bordssällskapet började undra vart det finska och engelska blandande sällskapet kom ifrån. Ännu en gång fick vi erfara hur positivt Dortmundborna reagerar på utlänningar som är intresserade av deras lag. Och Currywursten var en av de bästa jag har ätit under mina år i Dortmund. Inte konstigt att de äldre männen som vi delade bord med träffades på detta ställa inför varje hemmamatch.
Magarna mätta och med ökande törst var det dags att ansluta sig till lämmeltåget mot stadion. När vi sicksackade mellan bostadshusen för att nå vårt pitstop Bar Rock vacklade mina matchkamraters tro på att de någonsin skulle få se de gula pelarna av betongklossen som vi kallar Der Tempel för en kort stund. Ordningen var återställd när vi nådde den andra leden av svartgula supportrar och lugnet infann sig i vårt internationella sällskap igen.
”Hade vi varit själva hade vi nog så fort vi känt lukten av häst vänt på klackarna och fortsatt mot stadion” var kommentarer till Reittstall där jag alltid dricker den sista ölen för ”Drei punkte” och träffar det sedvanliga supportergänget.
Som en hönsmamma ledde jag min lilla flock genom folkmassan till Südtribunen, försåg mitt sällskap med en Reus och Mhkiki mugg innan jag lämnade mitt Stadiondeckel i deras trygga förvar i fall vätskebrist skulle drabba dem under matchen.
Tyvärr fångades inte lukten av ridstall på bilden.
Glad som lärka hade en av mitt resesällskap lyckats få tag på en Hummelsmugg under halvtidsvilan bara för att ett antal minuter senare kasta ifrån sig både muggen och innehållet när just nämnde försvarare öppnade målkranarna. När ölen samtidigt droppade över mig på en annan del av den Gula väggen kom jag på att jag inte hade kommit ihåg att varna killarna om ölduscharna. Oroa gjorde jag i onödan när killarna uppenbarligen bidrog själva till fenomenet.
När vi möttes upp i lukten av hästskit efter matchen var det klart att det oväntade mötet på flygplanet, Dortmunds ypperliga prestation under andra halvleken och känslan av en gungande betongläktare under fötterna hade gjort sitt. Tur för killarna, eller åtminstone deras plånböcker, finns det inget direktflyg från Vasa till Düsseldorf. Trots detta är jag säker på att vi kommer att träffas igen i Dortmund i framtiden.
Leende på läpparna och två fotbollsvänner rikare sitter jag på planet mot Stockholm och tänker ännu en gång hur lyckligt lottad jag är som har möjligheten att uppleva Dortmund om och om och om igen.
Tack Ville-Matti och Jaakko, ni var helt suveränt matchsällskap!
Tidigare i serien: 1/17, 2/17, 3/17, 4/17, 5/17, 6/17, 7/17, 8/17, 9/17, 10/17, 11/17
