Krönika: Efter derbysegern
Första segern med Roman Weidenfeller mellan stolparna i en match där ett ungt och orutinerat Borussia Dortmund spelade för varandra och vann matchen med en man mindre på plan. Här är några känslor, tankar och reflektioner en sisådär 16 timmar efter matchen.
Det var nog inte många som vågade hoppas på att Borussia Dortmund skulle lyckas besegra VfL Bochum. Inte heller vi som träffades och kollade matchen tillsammans på O’Learys i Göteborg vågade tro på seger. Men den fina hemmatrenden mot Bochum fortsätter, Bochum har inte vunnit på Westfalenstadion sedan hösten 98.
Skadeläget inför matchen mot Bochum såg allt annat än ljust ut, hela sju spelare fanns på skadelistan och spelare som Frei, Kehl och Petric är tunga namn att ersätta. Inte heller Degen, Buckley, Nelson Valdez och Kuba är lätta namn att ersätta, med tanke på att samtliga konkurrerar om en plats i startelvan.
I gårdagens startelva var det ett namn som överraskade mig mest, Franck Patrick Njambe fick spela från start. Thomas Doll valde troligtvis den unge kameruanen för att täcka upp i defensiven och flyttade ner Florian Kringe till högerkanten för att täcka upp luckorna på högerkanten. I mina ögon gjorde inte Njambe någon strålande insats, i alla fall inte när han hade bollen. Han såg klumpig ut med bollen vid fötterna, spelade stundtals alldeles för vårdslöst och såg allmänt övertänd ut, ungefär som Pontus Wernbloom för några år sedan. Hade det velat sig illa hade Njambe kunnat få ett rött kort (eller rättare sagt ett andra gult), men den här kvällen räckte det med att spela med en man mindre sista halvtimman.
Det som fascinerade mig mest igår var ingen spelares individuella misstag, inte Borussia Dortmunds spel eller Bochums oförmåga att skapa några farliga målchanser när trycket var som hårdast i slutet av den första halvleken. Det mest fascinerande var Borussia Dortmunds spel med en man mindre efter att Christian Wörns dragit på sig ett till synes helt onödigt andra gula kort. Wörns hänger inte med längre och kapningen av Sestak var inte vacker. Nej, Wörns är nog inne på sista refrängen och förhoppningsvis kan antingen Kovac eller Amedick stiga fram vid sidan av Brzenska.
Nu har vi tappat bort oss här, det var de gulsvartas kämparinsats efter Wörns utvisning vi skulle behandla, inte Wörns vara eller inte vara. I matchminut 60 gjorde Doll sitt första byte i matchen. Övertände Njambe fick jogga ur och till de gulsvarta supportrarna på O’Learys i Göteborgs stora förskräckelse sprang Robert Kovac in på planen. Jag tänkte, nu är det kört, varför Doll, varför byter du in Kovac när du har Martin Amedick på bänken?
Kovac skötte sig nu alldeles utmärkt och är värd en ny chans bredvid Brenner mot Leverkusen. Det var dock inte Kovac som bidrog mest till att vi kunde hålla tätt i den andra halvleken. Det var Dede och Kringe som täppte till på respektive kant, Marc Kruska och Tinga som slet förtjänstfullt centralt framför mittbackarna och Federico och Nöthe/Senesie som slet och slet mot Bochums mittfältare och hindra utspel mot kanterna.
Och efter 70 minuter kom det man inte vågade hoppas på. Borussia Dortmund bryter ett uppspel och sätter full fart framåt, ett långt inlägg av Kringjsche (?) slutar i stort jubel. Concha bjuder på en hörna, Kruska tar som vanligt hand om hörnan och Klimo som ser ut att undvika bollen nickar fram Federico som får drömträtt. Ett glädjejubel bröt tystnaden på O’Learys bland alla andra som kollade på Wrestling och en aningen förfriskad kvinnan frågar vad vi satt och skrek åt.
Südtribüne gav ett underbart stöd till hemmaspelarna igår. Bilderna som rullades ut på Viasat Sport visade en svartgul vägg som gladdes i kapp med hemmaspelarna efter slutsignalen och unga supportrar som inte visste vart dem skulle ta vägen.
De sista minuterna var plågsamma, men minerna glada. När en Bochumspelare styr en nick över ribban på övertid dras en lättnandens suck, först då inser vi vad som har hänt – Borussia Dortmund överraskar, vinner derbyt mot Bochum med en man mindre och med Roman Weidenfeller mellan stolparna.
Spelarna visar upp en otrolig laganda och för första gången på mycket länge kämpar man för varandra. Det är laginsatsen som är det avgörande den här kvällen, det var den oerhörda kämparinsatsen efter Wörns utvisning som gjorde tre poäng möjliga. Även om några spelare utmärkte sig lite extra (härligt kämpande Dede och Tinga) och andra överraskade positivt (främst unge Nöthe) så är det Dolls lagmaskineri som plockar tre helt underbara poäng till die Macht im Ruhrpott!
Jag förstår att Doll måste vara nöjd med laginsatsen, inte med spelet i övrigt, det var trots tre poäng riktigt dåligt spel från Borussia Dortmunds sida, långsamt passningsspel, sega kontringar och mycket slarv.
För övrigt… Noterbart är Borussia Dortmunds bänk i gårdagens match, vi diskutera den och kom fram till att just nu är truppen väldigt tunn. Vår bänk igår var ungefär lika namnkunnig som Ungerns landslag för den genomsnittlige svensken. För vem har hört talas om Sahr Senesie, Mehmet Akgün, Daniel Gordon eller Sebastian Tyrala om man inte följer Bundesliga eller tittar på juniorlandskamper på Eurosport?
Det enda som saknades igår var Boris Rupert och Nobby Dickel på Netradio. Kommentatorn på Viasat Sport var duktig och det kändes som han hade läst vår införrapport några gånger, men hade inte alls samma inlevelse som Boris vid Borussia Dortmunds mål eller Nobbys analyser vid Südtribüne. Därför bjuder vi, eller bvb.de, på små korta referat från gårdagens match. Federicos mål igår var riktigt snyggt och det känns när man hör Boris skrika ut sin glädje när Federico trycker dit bollen på halvvolley - Än en gång, tack Concha!
TOOOR Tinga 1-0
TOOOR Giovanni Federico 2-1
Hier regiert der BVB
