Krönika: Och så kommer ångesten
Bundesliga är över för denna säsongen. Det har varit en säsong fylld med tårar, lycka, krossade drömmar såväl som drömmar som gått i uppfyllelse. Det har varit en säsong fylld med tvivel, övertygelse och skador. Bundesliga är en helt fantastisk liga. Det går inte en dag utan att något spännande händer. Lag som måste tampas med skador, profiler uttalar sig i pressen och spelare blommar ut titt som tätt. Och tabellen, i den byter lag av var andra i en rasande takt och man kan aldrig vara säker på någonting. Det är charmerande.
Det här var också en säsong där en profil lämnade oss. Robert Enke. Landslaget tillika Hannovers målvakt tog livet av sig under hösten. Ofattbart, en tragedi. Robert Enke ansågs av många, även av mig själv, vara en utav få tyska målvakter som utstrålade ett harmoniskt lugn. En fin människa. Han lämnade oss och vi vet att vi alltid kommer att minnas honom som en målvaktshjälte. Hans bortgång satte igång en viktig diskussion för fotbollen dessutom. En diskussion som egentligen inte ens borde behöva diskuteras, för det är egentligen så självklart. Men i dagens kommersiella fotbollsvärld är det inte självklart. Bara för att man spelar fotboll på toppnivå och håvar in pengar behöver inte betyda att man mår bra. Det betyder inte att allt måste stå rätt till. Robert Enke var en sådan människa, han var ingen maskin, som många vill tro att fotbollsspelare är. Alla har ett liv utanför planen och tyvärr valde just han att avsluta sitt. Det fina med fotbollen är förstås att vi alltid minns. Vi glömmer aldrig. Vila i frid, Robert Enke.
Jag kände mig tvungen att ta upp ovanstående. Det blev ett dystert sidospår i den här texten. Men hur skulle jag kunna ignorera det? Hans klubb Hannover fick det givetvis väldigt tungt men klarade precis att skriva ett nytt kontrakt i högstaligan. Det känns bra tycker jag, Hannover är inget favoritlag men det hade varit tråkigt om de åkt ur efter en tragedi i klubben.
Två lag som definitivt lämnar oss är däremot Vfl Bochum samt huvudstadslaget Hertha Berlin. Det blir alltså inga B1-derbyn eller resor till huvudstaden för Dortmund nästa säsong. FC Nürnberg, som likt Berlin lånade rejält under vintern för att överleva, hamnade till sist på en kvalplats. Framtiden får utvisa deras öde.
Bayern München vann ligan. Vanligtvis är jag inget stort fan av att Bayern ska ta hem ligan. I år var jag det dock, eftersom att de förhindrade det blå laget, med Magath i spetsen, att vinna ligan för första gången på över 50 långa år. Tack van Gaal och Bayern för det.
Men så var det ju Borussia Dortmund det här egentligen skulle handla om. Klubben i mitt hjärta. Mitt supporterskap till denna förening kan liknas vid ett drogberoende. Det går inte en timme utan att jag tänker eller funderar på något som rör klubben. Vad händer om vi vinner till helgen? När ska Mario Götze från ungdomstruppen få sin chans att visa upp sig? Har Racing Santander betalat pengarna för Ebi Smolarek ännu? Hela tiden är det något. När något positivt sker – en vinst, ett kul nyförvärv, en talang får gå in och dominera, you name it – så leker livet. Allting känns bra. Fantastiskt.
Det är bara det att det är lika överjävligt åt andra hållet om något negativt inträffar. Man känner sig inte längre som människa. Jag vill bara gå under jorden. Jag kan mycket väl sjukanmäla mig bara för att jag inte orkar gå utanför dörren. Det är ett beroende, det är det.
När jag vaknar på morgonen är det första som händer att jag sätter igång datorn. Samtliga sidor knutna till Borussia Dortmund ska skummas igenom. Det är ett måste. Den här rutinen upprepar jag sedan så ofta jag får möjlighet. En ledig dag är det till och med svårt att lämna datorn. För något kan ju hända? Kanske ett sponsoravtal som skrivs på, U-17 laget kröner framgångar?
Nu låter det kanske som att jag tycker att det är jobbigt, att det är en belastning. Så är dock inte fallet mina vänner. Jag njuter av att vara en inbiten supporter. Jag har ju alltid något att göra, något att längta efter. Det blir dessutom många fantastiska resor till Dortmund varje år där jag dessutom får nya vänner på köpet. Mitt fanatiska beroende till ett tyskt fotbollslag låter mig knyta nya kontakter. Odla relationer. Dessutom har jag här på svenskafans träffat några andra Borussen, som jag för en del år sedan inte trodde fanns i Sverige. Och det är också fantastiska människor.
Kärleken till en fotbollsklubb är svårförklarad. Jag har försökt nu, men det är väl inget som riktigt går att sätta fingret på.
Den här säsongen inleddes riktigt dåligt. Laget hade svårt att göra mål och vi rasade nedåt i tabellen. Då mådde jag förstås inte alltför bra. Men hoppet överger en aldrig. Det är för all del en otrolig tur, för hur skulle man då må egentligen? Med Jürgen Klopp i spetsen har han plockat in flera unga spelare som verkligen har blommat ut den här säsongen. Efter det inledande helvetet började laget resa sig, Lucas Barrios började göra mål och Mats Hummels lät ingen komma förbi honom. Nuri Sahin spelade i trans och smekte fram passningarna på ett gudomligt sätt. Klättringen uppåt var igång.
Det här var en säsong som bjöd på mer glädje än på länge. Vi konkurrerade om platser till Europaspel och vi hade äntligen en riktigt ordentlig målskytt. Vi hade även en Dortmunder Jung i Kevin Großkreutz. Men mer ska ha mer. När laget plötsligt började nosa på en kvalplats till Champions League började en försiktig eufori växa fram. Klopps gamla klubb Mainz satte stop för den, mer eller mindre. Men det gjorde ju inget. Det här unga laget får lov att spela svagt ibland. Det är inget konstigt. Vad som dock gjorde mig överlycklig är den där femteplatsen som laget fixade. En femteplats som innebär att vi äntligen ska kvala till Europaspel igen. Något annat som också varit ett glädjeämne den gångna säsongen är sättet laget har spelat på i de flesta matcher. Äntligen finns det kämpahjärta i Dortmund igen. Och en tydligare spelidé.
Efter att en fantastisk säsong nått sitt slut känns det nu tomt. Den underbara årstiden som kallas för sommar är här. Jag älskar sommaren. Men sommaren för med sig något väldigt negativt. Nämligen uppehållet. Spelarna åker på semester, spelar med sitt landslag. Det händer inte så mycket på fotbollsfronten. Visst, en massa rykten om övergångar är det enda halmstrå som går att greppa. Det tillfredsställer förstås inte fotbollsbehovet. Istället söker jag mig nya sätt, att på något klurigt vis se något som har med Dortmund att göra. Igår förlorade jag bland annat min oskuld till den polska ligan. Varför? För att Dortmunds nästa nyförvärv, antagligen, kommer vara anfallaren Robert Lewandowski från Lech Poznan. Jag såg hela matchen, för att studera honom. Ändå är det inte ens en vecka sedan Bundesliga avslutades och jag känner redan på detta vis. Jag längtar redan efter fotbollsporr. Fotbollsporr som tydligen är ett ord då det kändes igen av textredigeraren.
Så nu är alltså ångesten här. Tre långa månader väntar. Nu ska laget för all del börja försäsongen innan dess och den är kul att följa, men det är inte riktigt samma sak. Alla övergångsrykten är också en sådan sak som jag bara vill ska dementeras eller bekräftas. Jag vill veta vilken trupp vi ska ha till nästa säsong. Jag går ju och oroar mig ständigt för vem som lämnar eller vem som ansluter.
Om tre månader lämnar ångesten mig igen. Men nu, dessa tre månader, sätts man på prov. Tack gud för att vi har ett fotbolls-VM som väntar. I Paraguay spelar Nelson Valdez och Lucas Barrios. I Serbien spelar Neven Subotic. Det är bättre än inget. Och imorgon kanske Hummels och Großkreutz spelar en träningsmatch mot Malta med det tyska landslaget. Alltid något.
Tre månader mina vänner, tre månader. Det är nu man sätts på prov...
Immer wieder der BVB
