Revierknaller: tre dagar kvar!
Vi räknar ner till Ruhrpottderbyt mot Schalke. Idag blir det en reseberättelse från hemmaderbyt i december, med tonvikt på supportrarna.
Ett derby mot Schalke 04 är något som varje supporter till Borussia Dortmund bör uppleva. 83 000 åskådare hemma på Westfalenstadion skapar ett mäktigt tryck och derbyt med sin enorma prestige gör inte stämningen sämre, om man säger så.
Jag var på hemmaderbyt även förra säsongen, då jag bodde i Tyskland, så jag visste att man måste köpa biljett så fort de släpps för att få tag på en. Denna gång tillkom dock även problemet med att sy ihop resan från Sverige, men vad gör man inte för att få se sitt lag? Biljettköpet gick bra och vi var två personer som flög med ett lågprisbolag till Hahn dagen innan match. Efter övernattning i Koblenz blev det en tågresa på två timmar innan vi äntligen var framme i Dortmund sisådär fyra timmar innan match.
Redan vid stationen var det tjockt med supportrar i gula matchtröjor, och förstås även en del blåvitklädda. Den verbala matchen var i full gång med sånger som ekade fram och tillbaka. Det var inga vidare snälla saker som sjöngs men det hör liksom till när det är derby, så länge det inte övergår i handgripligheter. Hungriga som vi var åt vi mitt i detta myller den mat som det anstår en tysk fotbollssupporter: Currywurst und Pommes Mayo. Detta är alltså Bratwurst i currysås och är man i Tyskland så har man majonäs på stripsen! Det kanske låter en aning konstigt men det är faktiskt riktigt gott.
Nåväl, efter incheckning på ett litet hotell för att lämpa av väskorna var det dags att ta tunnelbanan, som ingår i matchbiljetten, ut till Westfalenstadion. Trodde vi, ja! Tyvärr gick det inte för sig eftersom tunnelbanan var överfylld redan nu, nära tre timmar innan avspark. Som väl var informerade en vakt om att de istället satt in bussar till arenan. Alltså blev det att vandra rätt igenom Hauptbahnhof och ut till de väntande bussarna och efter några minuter var vi så vid arenan. Utanför ingångarna till Südtribüne, Europas största ståplatsläktare med plats för 25 000 gulsvarta supportrar, var köerna redan enorma. Två timmar innan avspark öppnades så portarna och vi vällde in.
Ganska snabbt började Südtribüne fyllas och blev till ett enda stort trångt underbart gult hav. På andra kortsidan började de där typerna med andra färger fylla upp bortasektionen och den verbala matchen från tidigare fortsatte med mångdubblad kraft. Vi sjöng ramsor som "Blauweisse Scheisse", "Wir wollen keine blauweissen Parasite", "Tod und Hass dem S04", "Scheisse S04" och "Wir ficken Gelsenkirchen in den Arsch". De där andra svarade förstås med ungefär lika vänliga ramsor tillbaka.
Samtidigt som en och annan började droppa in på långsidornas sittplatssektioner kom lagen in för att värma upp. Schalke hälsades välkomna med öronbedövande visselorkaner medan hemmahjältarna förstås togs emot med ett enormt jubel. Medan nu även långsidorna började fyllas upp med åskådare i gult ägnades tiden fram till avspark åt att omväxlande hylla Borussia och håna Schalke.
När lagen sedan till tonerna av "Heja BVB" marscherade in täcktes större delen av Südtribüne av en overheadflagga och arenan var förstås proppfull. Sedan lästes Schalkes laguppställning upp, något som troligen inte uppfattades av någon åskådare eftersom en konstant visselorkan från kanske 50 000 åskådare var det enda som hördes. Hemmalagets laguppställning lästes upp genom att speakern läste upp numret och förnamnet: "Nummer 9, Jan...", varefter, återigen, kanske 50 000 skrek efternamnet: "KOLLER!!!".
Matchen kom igång och hela Westfalenstadion formligen kokade. Ramsor för att stödja hemmahjältarna varvades förstås fortfarande med ramsor som hånar Schalke 04. Snart märktes det dock att de skadedrabbade gula hemmahjältarna hade svårt att hota ärkefienden denna kväll. Ewerthon brände Borussias enda riktiga målchans i första halvlek och hade det inte varit för vår målvakt Roman Weidenfeller hade Schalke säkerligen gjort mer än det mål som Ailton gjorde efter en dryg kvart. I andra halvlek spelade hemmalaget upp sig något och fick ett par chanser efter tveksamma ingripanden från bortamålvakten Frank Rost men några mål blev det inte och ännu en derbyförlust med 0-1 var ett faktum.
Uppgivenhet och frustration härskade på Südtribüne och jag utgjorde inget undantag. Allting kändes bara tomt. Samma känsla dominerade i hela stan även om vi tillsammans med att par av mina gamla kompisar från tiden här försökte roa oss på julmarknaden och tröstäta ännu en Currywurst innan det nästa dag var dags för hemresan.
Så, kära läsare, nu vet ni hur det går till på ett Ruhrderby. Så kommer det säkerligen se ut även på lördag, med undantaget att allt, på grund av att matchen nu går i Gelsenkirchen, säkerligen blir tvärtom. Förhoppningsvis gäller det även resultatet!
