Berg- och dalbanan 2012/13 del I
Ett tappert försök görs här av mig att sammanfatta den i mångt och mycket framgångsrika säsongen för Borussia Dortmund. Från att ha haft stora skadebekymmer till att ha spelat en enastående Champions League-final på Wembley mot Bayern München.
Ett långt flyg över till Beijing i mittens rike, även känt som Kina, tog mig rätt in i vardagen för den från Dortmund nyligen utflyttade Lucas Barrios. Här bland alla avgaser, miljontals människor och Portmund-tröjor (Dortmunds falska namn i Kina) hade han hittat sitt nya liv alltmedan jag funderade på varför? ”Der Panther” hade varit en av våra största stjärnor och en självklar del av Klopps lagbygge innan en viss Robert Lewandowski kom in i bilden och tillslut tog chansen när Barrios var borta på grund av sin skada från Copa America. En av supportrarnas största favoriter, från tidigare säsonger, fick verkligen inget värdigt slut i klubben där han i och för sig gjorde tre mål mot ett redan avhängt Kaiserslautern i den näst-sista omgången av Bundesliga, men under större delen av hösten och hela våren fick agera inhoppare åt Lewandowski. Dortmund gick som tåget och den nya anfallsstjärnan levererade i match efter match, så det nya bänknötande livet blev tillslut för mycket för den gamla storskytten. Men att nästa steg i karriären skulle tas till Kina under Marcello Lippis regi i Guangzhou Evergrande var det få som kunde förutse. Och för att tala av egna erfarenheter, efter att ha sett Shanghai Shenhua lira en match med Didier Drogba, så var det ett rejält nerbyte.
Nästa person att lämna den i Tyskland så framgångsrika klubben, eller för att citera Uli Hoeness: ”det regionala problemet”, var Shinji Kagawa. Hade Lucas Barrios sista tid i klubben varit makabert dålig, så var Kagawas precis tvärtom. Han dominerade. Avgjorde matcher på egen hand. Styrde mittfältet med sina kvicka fötter som få har gjort tidigare i klubben. Det var en gigant som gick förlorad för Dortmund. Killen som fört klubben till ligatiteln och segern i DFB-pokal ville gå vidare i karriären och öka sina chanser till att vinna Champions League. Den nya klubbadressen blev Manchester United under en viss Sir. Alex Ferguson och nu kunde han äntligen få göra sin fader stolt på riktigt.
Två av de största anledningarna till Dortmunds framgångar lämnade alltså Dortmund inför denna säsong. Vad hade då klubbledningen på lur? Ja, till att börja med hade man redan i januari kontrakterat Gladbach Marco Reus framför näsan på Bayern München och visade på så vis upp rejäla muskler. Men det blev också den enda stora värvningen klubben gjorde, för sedan följde de något märkliga övergångarna av Julian Schieber och Oliver Kirch till klubben. Visst hade man höga förhoppningar på killar som Leonardo Bittencourt och Moritz Leitner, men truppen kändes lite tunn redan innan säsongen började. Man skulle trots allt konkurrera på tre olika fronter och till det behövs en hel del bra spelare. Glad blev man i alla fall över att Felipe Santana valde att skriva på nytt kontrakt så att mittförsvaret stod sig stark. Tillbaka i laget var även storstjärnan Mario Götze efter sin frånvaro under vårsäsongen på grund av en stressfraktur.
Hur blev då starten på säsongen? Jo, precis som i en saga kom Marco Reus in på Westfalenstadion och rullade in 1-0 mot Werder Bremen redan efter tio minuters spel innan Hanseaterna kvitterade genom Gebre Selassie i den andra halvleken. In på plan kom då Mario Götze och sparkade in vinstmålet efter enbart tre minuter på plan. ”Götzeus” eller ”Die Terrible Twins” hade presenterat sig för omvärlden.
En oavgjord match mot Nürnberg och en imponerande seger mot Leverkusen med 3-0 på hemmaplan senare började så problemen i ligan. Mittfältsmotorn Ilkay Gündogan gick skadad, vilket resulterade i tunga poängförluster mot Eintracht Frankfurt och Hamburger SV. De senare satte stopp på Dortmunds 31 matcher långa förlustfria svit och avslutade därmed lagets jakt på just HSV´s berömda rekord på 36 raka matcher utan förlust från 16 januari 1982 till 29 januari 1983. Moritz Leitner, ersättaren till Gündogan, hade stora problem under dessa båda matcherna vilket gav stora ytor till motståndarna och framförallt visade det att Dortmunds trupp var så tunn som det befarats redan innan.
En magisk match, där vi i Schwedische Borussen var på plats, mot Mönchengladbach avbröt sedan denna dystra svit och ett litet hopp tändes att kanske det inte var helt kört i ligan ändå. Det hade trots allt bara gått sex matcher, men Bayern var redan i det här läget sju poäng före ”rekordmästarna” från säsongen innan. Ett Bayern som genom väldigt välavvägda värvningar av Dante, Mandzukic, Shaqiri och framförallt Javí Martinez visade att man minsann skulle återta tronen i tysk fotboll.
I mitten av oktober väntade så derbyt mot Schalke04 där Dortmund verkligen behövde bekänna färg för att ha någon som helst chans att hota Bayern i ligan. Men istället för en ”planenlig” hemmaseger fick den fortsatt skadedrabbade Gündogan i sällskap av Götze och Schmelzer beskåda en svidande 1-2 förlust mot de största rivalerna på Westfalenstadion. Det blev inte bättre av att Schalkes supportrar hade fått för sig att klä ut sig till smurfarna, med sina seglarkläder och vita hattar, samt att det blev kravaller utanför arenan. Vips så var avståndet upp till Bayern tolv poäng och hela sju till Frankfurt, som helt plötsligt dök upp som största utmanaren till Bayern. Nu var läget kritiskt och det nästan krävdes en vinst borta mot Freiburg för att inte tappa kontakten med topplagen. Det som det sedan bjöds på måste vara den bisarraste matchen någonsin, där matchen snöade bort totalt och spelarna knappt kunde sparka bollen framför sig. Den borde ha avbrutits, men tilläts spelas klart och på något märkligt vis lyckades Neven Subotic och Mario Götze få in bollen till en oerhört viktig 2-0 seger.
Detta var bara tre dagar efter den makalösa vinsten på hemmaplan mot Real Madrid i Champions Leagues gruppspel. Ett gruppspel som nog inte hade kunnat se tuffare ut för Dortmund när de lottades mot Manchester City, Ajax Amsterdam och nämnda Real Madrid. Dortmund hade dock, som vi supportrar pratade om inför säsongen, i Marco Reus ett mycket mer lämpat spel i Europa. Han var personen som skulle göra allting mer rakt och i samarbete med framförallt Götze och Lewandowski fanns chansen helt klart till någonting bra. En månad tidigare hade laget avverkat hemmapremiären mot Ajax där en seger satt väldigt långt inne. Det dröjde ända till den 87:e minuten innan Lewandowski nätade och gav hemmalaget den förlösande segern, men få trodde då att det spel som visades upp skulle räcka långt. Faktum var att Ajax spelade bättre under långa stunder av matchen och nog borde ha avgjort tidigare. Men en oerhört imponerande spelmässig utskåpning av Manchester City, i Manchester, visade att det ändå fanns något där som kunde räcka långt i gruppen åtminstone. Det var bara ren och skär otur att Subotic handboll ledde till Balotellis kvittering på straff sent i matchen.
Som nämnt ovan var det oerhört påfrestande tider för spelartruppen där skadorna hopade sig och att då få möta kanske världens största klubb Real Madrid är inget drömscenario. Det var dock förutsättningarna och med en kapten i form av Sebastian Kehl är allting möjligt. Ett brutet uppspel av kaptenen och en perfekt djupledsboll till Lewandowski i samma veva gav ett oerhört viktigt ledningsmål. Att sedan Christiano Ronaldo kvitterade kom inte som någon överraskning, men det var Dortmund som skulle dra det längsta strået i denna match. Bollen damp ner framför fötterna på Schmelzer efter att Casillas boxat ”bort” ett inlägg, och vänsterbacken gjorde inget misstag när han pangade in bollen i det högra hörnet otagbart. 26 minuter senare hade det skadedrabbade laget slagit Mourinhos mannar och visat att klubben menar allvar med sina ambitioner att ta Europa med storm.
Vägen fram i Bundesliga fortsatte än dock att gå trögt med onödiga poängförluster mot Stuttgart och ett totalt utspelat Fortuna Düsseldorf på hemmaplan. Det var en berg- och dalbana av känslor där avståndet till Bayern såg ut att vara påväg att ätas upp, nåja var nere på nio poäng ett tag i alla fall, men det hoppet släcktes av de egna insatserna. Sista chansen var i bortamatchen mot Bayern där hemmalaget med sina 38 poäng var tvungna att besegras om det skulle bli en klassisk vändning som i säsongen innan. Likt i tidigare matcher lagen emellan var det Bayern som hade spelövertaget, kanske stärkta av vinsten på försäsongen i supercupfinalen på Allianz Arena, och Weidenfeller fick visa sin storhet ännu en gång. Det dröjde in i andra halvlek innan Toni Kroos gav hemmalaget ledningen innan Mario Götze snyggt kvitterade till slutresultatet 1-1 i den 74:e minuten. Största snackisen efter matchen var dock hur allvarlig Holger Badstubers skada var efter att ha tvingats byta efter en närkamp med Mario Götze.
Var matchen mot Bayern en okej dag på jobbet för grabbarna i Borussia så var det en vecka senare inte alls lika kul när Wolfgang Stark blåste igång matchen mot Wolfsburg på Westfalenstadion. Allt såg så underbart bra ut under större delen av första halvlek. Marco Reus hade bland annat gett hemmalaget en tidig ledning och ”die Wölfe” kom knappt över mittlinjen. När de väl gjorde det blev det dock förödande för Dortmund då bollen letade sig in i straffområdet där ett skott avlossades på Marcel Schmelzer på mållinjen. En helt korrekt räddning av vänsterbacken, men vänta nu här? Var det inte straff och utvisning tänkte den gode Stark. Jo, självklart. Diego förvaltade straffen väl och några minuter senare satte Naldo 2-1 målet. I andra halvlek hittade så Stark en till straff i fablernas värld, denna gång till Dortmunds fördel vilket gav 2-2. En stund senare avgjorde dock Bas Dost mötet och herr Stark hade då planenligt utökat Bayerns avstånd till 14 poäng i ligan och dessutom förlöjligat sig själv inför hela Tyskland med sitt urusla dömande. En karusell om att få Stark avstängd från allt dömande för Dortmund resten av säsongen ledde så till att ett sådant beslut togs av tyska fotbollsförbundet.
I den sista matchen innan uppehållet lyckades laget i alla fall vinna borta mot Hoffenheim och knappa in två poäng på Bayern, som spelade 1-1 hemma mot Mönchengladbach. Desto roligare var det att följa Champions League där BVB följde upp den oförskämt bra insatsen hemma mot Real med att spela nästan ännu bättre på Santiago Bernabeu. På denna världskända stadion spelade Dortmund totalt utan respekt för sina motståndare och var endast en klockren frispark av Özil ifrån att säkra ännu en seger. 2-2 skrevs slutresultatet till och nu krävdes bara en seger i de två sista matcherna för att avancemanget skulle vara klart.
Varför vänta tänkte laget då och valde att köra över Ajax i Amsterdam. På en finlandsfärja på väg mot ett internationellt seminarium, bland hårdrocksband som Sabaton, lyckades jag i alla fall få se en del av matchen i en av barerna och ett gigantiskt lyckorus infann sig i mig. Avancemanget var klart och på sättet det gjordes var helt enastående. Kombinationsspelet mellan Reus och Götze var enormt vackert medan Lewandowski verkade kunna förvalta alla chanser. Det lovade gott inför de framtida äventyren på våren.
Fortsättning följer imorgon!
