Struktur, kontinuitet och tillhörighet
I en övergångsperiod vill konservativa bevara det som fungerat innan, liberala vill se framåtanda och förändring. Bayern är i en sådan period och skribenten önskar inget mer än att ledningen väljer en väg att gå, likt en väg så är du säker på båda trottoarerna men om du velar och går i mitten så blir du överkörd.
Vi lever idag i en demokrati. Vi röstar och får igenom beslut. Vi är fria. Detta är allmängiltiga fakta som bankats in i oss sedan barnsben. Dock får vi inte som fria medborgare uppföra oss hur som helst. Ibland röstar vi men blir ändå överkörda av makthavarna som till exempel vänster-höger trafiksdebatten på 1950- 60 talet. Vad har detta att göra med fotboll i allmänhet och Bayern München i synnerhet undrar du nog just nu, svaret är precis allting.
Det absoluta viktigaste i ett land är att det finns en tydlig struktur för att ruljansen skall fungera någorlunda effektivt. Det kanske låter trist att vi formas som produkter på ett band men det är tyvärr ett måste för det stora goda om jag får yttra mig utilitaristiskt. Utilitarism är ett begrepp som används inom filosofin. Det innebär ’största möjliga lycka åt största möjliga antal’. För att folk inte skall falla under stolarna så är det, enligt mig, absolut nödvändigt med struktur. I så väl politik som fotboll – om det nu går att skilja på de två längre. Ibland måste ledarna köra över den allmänna opinionen och fatta beslut för att det är den rätta vägen att ta. På samma vis som Sveriges regering insåg att globalisering stundade och införde högertrafik för att underlätta för framtida generationer så måste Bayern Münchens ledning nu fatta ett beslut. Vilken väg vill de ta? Vill de förbli en storklubb som Milan, Real Madrid och Manchester United lyckats förbli över åren? Eller vill de bli en fallen jätte som är stora på hemmaplan á Ajax eller Benfica? Tecknen har funnits där men nu är det tydligare än innan. Bayern måste finna en identitet och satsa helhjärtat på den idén.
Att strukturen är viktig för ett lag är självklart. En tydlig plan, ett spelsystem som genomsyrar hela organisationen, rekrytering, marknadsföring, politiska utspel i media – det räcker inte att vara bäst på fotbollsplan längre. I ett land behövs förutom en tydlig struktur även kontinuitet. Ledarna får fyra år på sig att införa förändringar, väldigt ofta åtta år ty framgång tar tid att bygga det är ingen slump att dagens världsledande nationer är världsledande. De har haft en tydlig filosofi. Detta gäller även för fotbollslag, se Manchester United där Sir Alex Ferguson har basat i x antal år, Wenger i Arsenal, Berlusconis Milan och Barcelonas 4-3-3. Real Madrid må ha namnet kvar men de har tappat gentemot Barcelona på grund utav en enorm tränarkarusell utan dess like, Liverpool glömde av vilka de var och har fortfarande inte riktigt funnit säg själva och Inter är Inter – oförutsägbara. Det enda lag som lyckats slå sig in bland de stora utan en väldigt tydlig filosofi är det ekonomiskt dopade Chelsea som likt Norge har funnit enorma oljereserver.
När vi nu lyckats avhandla vikten utav en tydlig struktur, filosofi och kontinuitet så är det en sista faktor som måste tas med i beräkningen. Denna sista faktor är tillhörigheten. Jag satt för en liten stund sen och såg på mina föräldrars hemland Marockos match mot Kamerun. Det var uppenbart att det saknades en lagkänsla samt allt av det ovanstående. Rent fotbollsmässigt individuellt är Marocko jämnbra med Sverige skulle jag vilja påstå. Under 2000-talet har Sverige kvalificerat sig till två vm, Marocko har under samma period inte lyckats kvalificera sig till ett enda världsmästerskap. De senaste fyra åren har fyra eller fem tränare kommit och gått. En eller två har varit marockaner från den inhemska ligan utan erfarenhet utifrån, två eller tre har varit utländska legosoldater som drar dit pengarna finns. Utöver olika spelsystem och språkförbistring mellan tränare – spelare så har en stor del utav spelarna varit utlandsfödda och de har inte heller kunnat kommunicera. Kärlek till landet har det också varit dåligt med. Ungefär som ett fotbollslag utan egna produkter eller inhemska spelare. Resultatet har varit smått katastrofalt. Där någonstans befinner sig Bayern idag.
Sedan 2006 har Bayern haft inte mindre än fem(!) olika tränare. Alla med olika filosofier, buddhastatyer, medicinbollar och tränarteam. Om vi blickar globalt så märker man att länder som antingen har haft samma ledare för länge (diktator) eller länder utan kontinuitet och struktur (revolution och splittring inom riket) är de som är längst ifrån välfärd. Bayern bygger nytt just nu. De bygger nytt med ett gammalt beprövat system. Jag vet inte om bygga nytt med gammalt är rätt väg att gå. Att bygga nytt med nytt gick inte riktigt som tänkt som Jürgen Klinsmann bittert fick erfara. Små förändringar har skett som att Nerlinger är ansiktet utåt istället för Uli Höeness. Det känns dock mer än ofta som att det är Uli som styr och ställer bakifrån trots att han inte sitter på bänken bredvid tränaren längre.
Frågan Bayern måste ställa sig nu är alltså ifall de nöjer sig med att vara dominant inom Tyskland eller om de vill lyfta och flyga igen som på fornstora dar. Om du frågar fansen så är svaret givet. Men det medför risker att försöka flyga om man inte är förberedd. Så kommer supportrarna få leva drömmen eller bara drömma? Endast ledarna vet. Vi hoppas att de inser att det är dags att välja för det gör ännu mer ont av att inte veta vilken riktning vi färdas mot.
