Krönika: Champions League-finalen, mer än bara en final
Champions League-finalen är den största av alla finaler för klubblag. Att nå dit kräver enormt mycket från lagen och vinnaren blir överöst med beröm, pengar och ära. I år handlar finalen om så mycket mer än bara det, det är mer än bara vem som är bäst, det handlar om hur vi vill att fotbollen ska se ut.
Inter har de senaste åren varit Serie A:s i särklass bästa lag, de har haft intressanta kombinationer, med italienare och proffs från andra länder. Så är det dock inte längre. I Inter finns det idag inte en enda Italienare i startelvan. Visst, jag håller helt med Marcus Birro när han säger att de spelar på ett Italienskt sätt, men är det verkligen så vi vill ha det? Jag vill inte det i alla fall. Jag tycker att lag som kommer från Italien ska ha italienska spelare, även om jag gärna ser att de har utländska proffs också. Jag vill ha regeln om att man ska ha sex inhemska spelare i laget snart.
Missförstå mig inte, jag tycker det är kul att Inter äntligen nått finalen, men jag tycker inte det är ett Italienskt lag. De får spela hur de vill, men utan italienare i första elvan, så är det för mig inget Italienskt lag och de har därmed nått finalen på ett sätt som jag inte gillar. Jag kan lätt förstå att man som Inter fan skiter i det, för man har nått dit man vill och det är väl i slutändan det som räknas? Hade Bayern nått en final med bara utländska spelare, så hade jag ändå varit lycklig för stunden, men det är aldrig så jag vill se mitt lag. Jag har alltid älskat Bayern och det speciella som klubben har, just på grund av den tyska mentaliteten. Att aldrig ge upp, att kämpa tills döden når en, att kunna ta sig ur omöjliga lägen och vara enormt starka psykiskt. Det är tysk mentalitet, det älskar jag.
Precis likadant är det för de flesta som älskar Serie A. De älskar det för att spelarna visar en hängivenhet mot sin klubb, som man inte ser i andra länder, att lagen tänker konstant och spelar smart, men ändå effektivt och att allt innehåller en enorm passion. Jag ser inte det hos Inter. Det kan vara att jag sett de för lite, men när man läser om att en av de få italienarna Balotelli bär sig åt på mycket märkliga sätt, så tycker jag att det italienska i klubben är borta. Nu är ju Balotelli som de flesta vet ett undantag från det mesta och man måste säga att Matterazzis reaktion visar att den italienska hängivenheten till klubben finns kvar djupt inne i laget, men den finns ju bara i roten hos vissa av de italienska spelarna och det är inte på det sättet som jag vill se, höra eller läsa om hängivenheten. Sen får man ändå säga att det finns spelare i Inter som visar en sådan hängivenhet som man är van vid från Italien, bland annat Javier Zanetti, även om han inte är en italienare.
Mitt lag å andra sidan, Bayern München har alltid minst fem inhemska spelare på plan från start. Det finns dock fler exempel på lag som har det likadant som Bayern, tex Barcelona, Milan, Fiorentina, Lyon och till viss del Manchester United.
Med finalen nu på lördag, så kommer man att se vilken metod som är mest framgångsrik. Att satsa på inhemska talanger eller att köpa in en massa utländska proffs. Många lag kommer att ta efter det vinnande konceptet, så är det bara. Vi har tagit efter Barcelonas koncept att driva klubben och delvis i spelsättet. På samma sätt kommer framåt strävande klubbar att välja sitt sätt att nå toppen efter vem som vinner. Frågan är dock hur vill fansen ha det, vill folk ha konformitet, så att alla topplag liknar varandra eller vill man att den nationella känslan, tanken och spelsättet finns kvar?
Visserligen så kan man ju inte säga något om att Inter ska kämpa och försöka vinna, det är ju inte mer än rätt. Vad jag vill nå fram till är hur man värvar och sköter klubben innan man når så långt fram. Man får aldrig glömma bort den makt fansen har att styra klubbarna och jag hoppas att Inters fans och alla andra fans försöker få sina lag att ha inhemska spelare i lagen.