Ett avslutande kapitel
Det är bara några veckor kvar innan säsongen 2012/ 13 ska dra igång och vi behöver få ett riktigt avslut på säsongen som var. Efter att ha blundat för verkligheten i veckor är det dags att kolla vad som egentligen hände och vad som gick fel.
Säsongen 2010/ 11 avslutades utan titlar samt ett tidigt uttåg ur Champions League vilket ledde till att tränaren hade sparkats och defensiven som redan ett år tidigare kostat oss en Champions League vinst skulle förbättras. Robben och Ribery som hade turats om att vara skadade skulle byggas upp på riktigt, för att förbli skadefria. Ulli ringde upp Jupp Heynckes, som fått kärleksförklaringen att det var hans livs största misstag att göra slut med honom, för att meddelade att han ville ha tillbaka honom. Han tackade ja och de flesta var positiva till den ganska meriterade gamla räven som bara skulle få två års kontrakt medan ledningen fick tid att planera fram någon riktigt bra.
När det kommer till nyförvärven så hade ledningen redan sina favoriter och man förstod tidigt att man inte kommer lägga ut några 35 miljoner Euro på en världsspelare utan man hade sedan länge bestämt sig. Jerome Boateng och Rafinha skulle förstärka försvaret samtidigt som Breno äntligen skulle blomstra. Gustavo var redan inköpt till vintern och så hämtade man billigt in Zweite Ligas skyttekung Petersen som skulle kunna fylla tomrummet av Klose som lämnade för Italien. Man hade även lånat in Japans motsvarighet till Messi, Takashi Usami som skulle kunna bli hur bra som hellst.
Mer skulle inte behövas då Robberys ständiga skador som sagt skulle vara över samt att man inte behövde någon mer backup till Gomez som siades fortsätta spruta in mål. Dessutom fanns Olic som man i alla fall visste sprang mycket. Fast vänta nu, självklart har vi den största värvningen kvar. Eftersom Rensing och Kraft inte höll måttet efter några tabbar bestämde man sig för att hämta världens bästa Manuel Neuer, vilket varken var billigt eller lätt men tillslut kom han. (För att sedan komiskt nog inleda med en tabbe)
Hos vissa fanns naturligtvis ganska mycket besvikelse över att man inte tagit in en riktigt etablerad storvärvning till framförallt backlinjen, men snabbt fick de som sade sig behöva detta äta upp sina ord när den röda maskinen rullade på som tåget i samtliga tre tävlingar. Cupen var en självklarhet där motstånden var ganska svagt till en början men i Champions League hade man efter kvalet lottats in i ”dödens grupp” , men även där gick de som smort och relativt säkert tog man hem gruppsegern. Dessutom skapade man nya rekord i ligan eftersom man inte släppte in några mål alls vilket naturligtvis gjorde att negativisterna fick än fler ord att äta upp då en avdankad Rafinha och bänkad hos City Boateng aldrig skulle hålla måttet enligt dem. Så fram in i vinteruppehållet gick allt planenligt.
Eller vänta nu, där gick vi lite snabbt fram så låt oss backa bandet lite. I början av November i andra mötet med Napoli bryter Bastian Schweinsteiger nyckelbenet och kommer vara borta resten av höstsäsongen. Ett naturligtvis väldigt tungt besked då mittfältsgeneralen varit i lysnade form och en stor pusselbit i framgångarna man hittils haft. Samma vecka har man redan problem med nykomlingarna Augsburg som man endast fick full pott mot tack vare Manuel Neuers superparad i slutet av matchen. Sedan faller man tungt när man snöpligt på hemmaplan, förlorar mot Dortmund med 1:0 för att veckan därpå förlora mot Mainz med 3:2. Man hade även sedan en tid tillbaka spräckt sin nollserie och värt att nämnas kan vara att Philip Lahm bara dagar innan säger: ”Vi själva är dem enda som kan stoppa oss nu” varpå Badstuber sedan spräcker nollan med ett självmål. Ack så rätt han hade den vise Philip.
Men än brann det inte i knutarna för innan kritikerna skulle hinna säga ”vad var det jag sa” ryckte man upp sig, snyggade till siffrorna och tog sig innan vinterpausen upp som serieledare igen. Bayern var kvar i cupen, spelade vidare mot CL finalen på hemmaplan, ledde ligan med tre poäng och Schweinsteiger skulle vara tillbaka från skada innan man körde igång igen. Dessutom skulle man få revanch för den löjliga förlusten man inledde säsongen med mot Gladbach. Med andra ord, bortsett från några avstickare så höll man sig till planen. Det enda som faktiskt brann var Brenos hus som han själv olyckligt råkade fjutta eld på.
Medan alla gick och väntade på att Gladbach skulle falla och bevisa att det bara var en tillfällighet att man tillhörde toppen fick man istället se dem slå Bayern, igen. Dortmund som inte längre spelade CL gjorde det desto bättre i ligan och vägrade förlora där man på något mästerligt sätt vann även de matcher då man faktiskt inte spelade så bra, något Bayern hade problem med.
Efter förlusten mot Gladbach kunde man varken vinna över jumbon Freiburg eller bottennappet Hamburg som antagligen gjorde sin sämsta säsong på flera år. Dessutom lyckades Leverkusen, som för tillfället knappt vann alls, slå Bayern med 2:0. I Champions League hade man dessutom förlorat första mötet mot Basel och Schweinsteiger som skulle lyfta hela laget igen tampades med småskador eller så letade han mestadels efter rätt matchtempo.
Helt plötsligt stod allt på spel men när återigen kritikerna satt redo i högsta hugg vände man och visade att den knaggliga perioden var över. På en vecka slog man Hoffenheim med 7:1, Basel med 7:0 och Hertha med 6:0 samtidigt som Dortmund tappade poäng och helt plötsligt var allt öppet igen. Man var fortfarande kvar i CL och med bara tre poäng upp till Dortmund skulle man kunnat ta sig förbi dem i ligan, ta hem ligapokalen (mot Dortmund i finalen) för att, enligt plan sätta pricken över i:et med Europaspelbucklan.
Men tillslut fick istället kritikerna och negativisterna något att prata eller skriva om medan positivisterna fick gå från att hålla i ett tjockt rep till att hålla i en skör tråd av hopp. Det gick inte längre blunda för faktan att Gomez saknade en högklassig ersättare när han var ur form, att Rafinha inte höll måttet, att det defensiva mittfältet saknade stabilitet och att man saknade en riktig ledare i truppen. Toni Kroos kunde vara briljant, men oftast för lat och fin i kanten för att ta grovjobb. Bastian kan vara bäst i världen men saknade matchform och Robben som tidigare behövde fem minuter efter en skada för att hitta tillbaka sprang sig mest trött längst sidolinjen och möjligtvis ibland några meter in i plan.
Efter att ligan var körd hade man åtminstånde chansen att revanchera sig på Dortmund men istället såg man ett gäng för bra betalda, helt tomma spelare anstränga sig till 50% och för femte gången slog nu den gula väggen Bayern München. Trots att man sedan får ytterligare en chans att snygga till allt och rädda det sjunkade skeppet säsongen 2011/ 12 så gör man det inte. Fullsatta Allianz, Olympiastadion, samtliga barer i München och min fullsatta Tv soffa fick istället uppleva dödsstöten.
Tvåa i ligan, Tvåa i cupen och tvåa i Champions League blev slutresultatet. För att strö salt i såren avslutade sedan Landslaget med en pinsam insats mot Italien i sommarens fotbolls EM. Det enda som var positivt var att en stor del av fotbollseuropa ändrade synen på Tysk fotbboll, Bundesliga och Bayern München. Nu ska vi bara hitta en lagom balans där vi kan spela roligt fotboll men ändå vara maskinen som kör över alla och framförallt laget som aldrig ger upp. Allt för ofta ser man hjälplösa spelare på planen men jag tror att en blanding av ungt blod, en stenhård sportchef samt spelare som Neuer eller Badstuber där pondusen växer för varje dag kan göra skillnaden. Vi är dem vi är och ska ta tillbaka de som tillhör oss.
Härmed lägger jag säsongen 2011/ 12 i historieboken och blickar framåt mot en ny spännande säsong i världens bästa liga.
