Ancelotti sparkad - wohin geht die Reise?
Ancelottis sejour i Bayern är över, efter lite mer än ett år vid rodret, men problemen är många och frågorna är än fler. Vem tar nu över skutan och vart är vi på väg?
När Jupp Heynckes lämnade Bayern sommaren 2013 var Bayern världens bästa klubblag och man spelade den mest effektiva och enligt egen uppfattning den bästa fotbollen som någonsin skådats. Fotbollssättet som dräpte tiki takan. Pep Guardiola tog över och under första halvåret blev det stundtals ännu bättre, men efter juluppehållet 2013/14 har Bayern hamnat på villovägar, både som förening såväl som på planen.
Det började med att Hoeness avsade sig rollen som president i klubben. Hans skattefiffel hade kommit ikapp honom och trots att han gjorde en självanmälan så var denna ofullständig och han skulle få sona sitt brott i fängelse. Alltså kunde han inte sitta kvar på tronen som Bayerns toppman som han innehaft i mer än 30 år, först som sportchef (låt oss alla inse att Franz Beckenbauer snarare var en galjonsfigur än en faktisk ledare) och senare som president. Rummenigge fick med Hoeness avgång mer makt och med Rummenigges kärlek fick Pep mer utrymme. Spelet gick över till en mer tiki taka variant, en fotboll som hade besegrats i grunden av Heynckes kärt kallade Juppi Juppa fotboll (detta hade dock troligtvis inget med att Pep fick mer utrymme, men mer om detta senare). Med Hoeness frånvaro ökade splittringarna i klubben. Sammers fick inte utöva kritik mot laget eller tränaren (något som i och för sig började redan med Hoeness vid makten), Shaqiri kände sig petad utan förklaring och fick ingen kontakt med tränaren och Mandzukic fick hård kritik trots flera bra insatser. I semifinalen mot Real Madrid tröttnade ett antal spelare och med Schweinsteiger i täten gick de till Pep och fick honom att ändra taktiken inför returen i München. En ödesdiger förändring då man fick stordäng, men där den stora förloraren var Schweinsteiger och fansen.
Säsongen tog slut och som tack för kaffet skeppades både Shaqiri och Mandzukic. Alonso hämtades in och Lahm flyttades upp på mitten och Schweinsteiger, den emotionella ledaren och den spelande legendaren blev i stort förpassad till en reservroll, något som medialt i alla fall vägdes upp med att han var skadad en del. Spelet övergick nu i full blown tiki taka och ironiskt nog skulle man stöta på laget som skapade tiki takan och gjorde den till det bästa världen sett då i semifinal i Champions League. Stordäng blev det igen. Mycket kanske kan hänvisas till skador, men faktumet kvarstår att det var stordäng. Det blev stora rubriker av torsken och skadorna skylldes på Hans - Wilhelm Müller - Wohlfahrt. Världens i särklass bästa sportmedicinska läkare om man ska tro de stjärnor som han behandlat, däribland Usain Bolt. Wohlfahrt i typisk bayersk anda tog inte kritiken att skadorna var hans fel väl och sade upp sig med omedelbar verkan. En läkare som utom en kort tid under van Gaals tränarepok varit klubben trogen sedan 1977 var nu borta. Säsongen gick till ända och transferfönstret öppnade och Schweinsteiger, legendaren och fansens favorit, der Fussballgott, lämnade för det sedan 1999 inte så omtyckta United. Många var det som pekade fingret mot Pep och även om Rummenigge och Pep själva och Schweinsteiger (var väl inte helt frivilligt) dementerade att det var Peps fel så är vi många ännu som undrar vad som hänt om Schweinsteiger fått fortsätta för en redan då alldeles för gamal Xabi Alonso. Samma sommar gick Claudio Pizarros kontrakt ut. Bayern har sedan Hoeness blev sportchef haft åsikten att den som vill stanna i Bayern ska få stanna i Bayern. Claudio sade offentligt i media att han ville stanna, men inget erbjudande från Bayern kom och den trogne och duktige inhopparen fick återigen lämna Bayern för Werder Bremen.
Säsongen 15/16 gick så igång utan Schweinsteiger, utan Pizarro, utan Wohlfahrt och utan Hoeness. Under säsongen fick Matthias Sammer en relativt svår sjukdom som innebar att han tog en paus. Spelet i deras frånvaro var mycket likt det under 14/15. Det var tiki taka i högform förutom att Bayern inte hade en Xavi eller Iniesta eller en Messi. Man hade en Alonso som var funktionell förvisso. Man hade en Arturo Vidal som inte kan varken positionsspel eller kortpassningsspel särskilt bra, utan är en rak fotbollspelare som ska ha en friare roll och helst offensivare där han får driva på. Samtidigt var Lahm i alla fall tillbaka på högerbacken till allas lättnad. Problemet var dock då mer på andra backplatsen. David Alaba. Vad hade hänt med vår prins? Med vår Alaba, som charmat en hel värld med sin offensiv på kanten och sitt kloka försvarsspel. Han som hade stängt ned kanten totalt mot Barca 2013 och som briljerat mot Real året innan? Han var spårlöst borta. Han tog sig inte förbi offensivt och defensivt var både hans vilja och positionsspel högst tveksamma. Anfallsspelet å sin sida var statiskt och i övrigt var det samma höga backlinje. Det fungerade väldigt bra mot de flesta, även om det var fruktansvärt tråkigt att titta på. Man gick i Champions League till semi igen och denna gången fick man det sista spanska topplaget (sorry Sevilla etc, no offense) i Atlético Madrid. Många var vi som tänkte "nu j*klar kommer vi till final igen". Då blev dock bristerna i spelstilen än mer uppenbara. Då anfallsspelet var så statiskt och man inte hade några spelare som kunde slå de där magiska passningarna som Xavi och Iniesta kunde så fick man aldrig igenom bollen bakom det trånga Atlético försvaret. Samtidigt kunde Atlético slå sina långa bollar bakom Bayerns högt stående backlinje och fick på så vis kontringslägen som gjorde att man grät av förtvivlan som Bayernfan. Kort sagt gick det inte vägen det året heller. Real Madrid vann Champions League. Sammer kände också att han inte längre kunde fortsätta sitt uppdrag och mannen som pekats ut som fundamental för vinsten 2013 lämnade laget. För de som inte vet det är Sammer en oerhörd vinnarskalle och mycket av den framgång Tyskland haft på landslagsnivå och i att få fram talanger kan tackas honom. Att han lämnade gjorde att en till ledare och vinnare försvann.
Pep tackade för sig och tog flyget norrut och in kom Signore Ancelotti. Många var vi som hoppade av glädje. Ancelotti, som skapat det där raka fina spelet som Real vunnit med? Ancelotti som fått alla stjärnor att kämpa ihop. Ancelotti som vunnit Champions League med flera olika klubbar? YES! Eller inte. Redan på första presskonferensen gjorde han klart att han inte planerade en revolution spelmässigt och att vi redan var nära att vinna allt igen. "Nåja, det stämmer ju förvisso" tänkte många av oss, men vi trodde ändå att det skulle bli småförändringar som skulle leda till ett rakare spel. Det blev det inte. Istället var det samma offensiva visa som under Pep, men med den skillnaden att det verkade gå än långsammare och försvarsspelet var direkt dåligt. Pep hade åtminstone en idé, en taktik som han tydligt förmedlade och trodde på och den fungerade i 98% av alla matcher oavsett hur tråkig den var att titta på. Ancelottis fotboll fungerade också mot många, men när taktiken var mindre tydlig var det mindre flöde mellan spelarna och det ledde till att det tog slut i kvarten mot Real, om än efter en tuff förlängning där de vann på ett antal offsidemål och en felaktig utvisning. Säsongen tog slut och man gick till sommarpaus.
Lahm lade skorna på hyllan och istället för att ta den där sportchefsrollen som hållits åt honom sedan Sammers sjukdom så gav han Hoeness en offentlig känga och gick i pension på allvar. Xabi Alonso, som om än inte varit en superbra spelare för Bayern, åtminstone varit en ledare på planen lade samtidigt skorna på hyllan. Det utlovades att "granater" skulle värvas in. Länge snackades det om att Alexis Sanchez skulle komma, men det blev en helt galen transfersommar. Något som ingen i Bayerns ledning verkat se på förhand. 40 miljoner Euro på transfermarknaden, som varit Bayerns dyraste köp till dato, var numer lika mycket värt som toalettpappret på en bajamaja på Reeperbahn. Det gick inte att få loss Sanchez och enligt mig hade det varit direkt oansvarigt att lägga de summorna på honom också. Oavsett efter en massa om och men lyckades man låna in James Rodriguez från Real med en köpklausul som enligt tysk media ligger på 40 miljoner Euro och som enligt spansk ligger cirka 20 mille högre. Så tydligen kunde man få något för det där toalettpappret ändå tänkte vi fans. Men frågan var ändå hur bra James var? Han hade länge varit förpassad till bänken i Real och var bakom både Isco och Asensio för att få speltid i Real och han hade ju till och med suttit på läktaren under våren. I övrigt hämtades det in en hel del talanger i Tolisso, Gnabry, Süle och en väletablerad Bundesligaspelare, men ingen stjärna, i Rudy. Med tanke på oktanerna som rykte på transfermarknaden var det många som undrade vart vår yttermittfältare blev av och vart vår back up anfallare till Lewandowski hamnade. De kom aldrig. Trots att Draxler, åtminstone ryktesvägen funnits där för ännu lite mer toapapper under transferfönstrets sista dagar.
Säsongen drog så igång och spelet var fortsatt detsamma. Ingen tanke, ingen taktik, men där var en stor skillnad. Ända sedan Peps tredje år hade det åtminstone sett ut som det varit harmoni i truppen, men nu surade Ribéry. Tröjor flög och svordommar sjöng. Man glänste då till i någon match för att matchen efter se lika dåliga ut igen. Så kom då matchen mot PSG igår. Där visade sig Ancelottis taktiska brist på ett alldeles tydligt vis och bristen på ledarskap än mer med Neuer skadad och Robben, Ribéry, Hummels och Boateng på bänken eller läktaren. Med en på förhand defensivare uppställning där vi var många som trodde vi skulle sjunka lågt och dra ner tempot och täcka ytor och använda James och Thiagos skickliga fötter på ett trångt innermittfält och hoppas att de skulle lägga in några instick till en smart löpande Müller. Ty nu hade vi ju två spelare med fötter närmare Xavi och Iniesta om än inte i deras klass. Så blev det inte. Istället spelade man en form av 2 - 0 - 8 där man hade 40 meter mellan anfall och försvar, ett försvar som bestod av två mittbackar där ingen av dem direkt kan klassas som snabb. Fort och rakt gick det för PSG som med sina miljardspelare i. Mbappé och Neymar visslade ned för kanterna och då relativt enkelt kunde spela fram eller göra mål själva.
Efter matchen utlovade Rummenigge konsekvenser, även om Hoeness sedan länge är tillbaka, så är det inte samma Hoeness längre och det är sedan den dagen Hoeness avgick i stora drag Rummenigges klubb istället. Sagt och gjort idag och Ancelotti fick kicken.
Här står vi nu. En klubb utan tränare. En klubb som igår inte hade en enda ledare på plan. Lahm är borta, Schweinsteiger är borta, Alonso är borta, Robben som varit vice kapten sedan 2013 satt på bänken, Hummels som varit kapten i Dortmund satt på bänken, Ribéry som också varit vicekapten sedan 2013 satt på bänken, Neuer som är kapten är skadad och Boateng som varit en ledargestalt satt på läktaren. En klubb som lever i en värld där pengar som man själva anser som hutlösa (vilket de är) inte är värt något. En klubb vars största stjärnor är åldrande och kanske bara har ett eller två år kvar. En klubb vars yngre storstjärnor i Müller, Alaba och James inte producerat på flera år. En klubb vars traditioner och familjära aura stadigt vattnats ur de senaste åren. Så vart är vi på väg? Vart ska vi resa? Är vi på väg tillbaka i en storklubbsdvala som mellan 77 - 96 där inga Europeiska stora finaler vanns? En dvala som återkom mellan 2002 - 2010 innan man på ett mirakulöst sett nådde en final igen? Hur ska man gå vidare på transfermarknaden? Ska man göra avsteg från sin idé om att inte spendera mer än galna summor och aldrig helgalna? Hur långt ska man göra avsteg på den redan sedan Hoeness fängelsedom urvattnade traditionen och urtypen? Hur långt ska man gå från det som alltid gjort att Bayern som klubb känts som en familj för alla spelare och i viss mån fans? Hur långt kan man och ska man gå från det som gör Bayern till Bayern?
Frågorna är många och det enda som är riktigt säkert är att Bayern måste välja rätt nu och man måste agera rätt. Lyckas man få upp någon av de enorma talanger som finns i U lagen (för allt är ju inte mörker i Bayern), lyckas man göra ett fynd på transfermarknaden som Dortmund med Aubameyang och Dembelé, lyckas man få in den där nya fixstjärnan som kan få fler att komma i exempelvis en Griezman (bara ett exempel, inget förslag), lyckas man hitta en tränare som återigen kan få till en taktik och ett spel och en harmoni som alla tror på och arbetar för, ja då är man fortsatt där uppe som ett av världens fyra bästa fotbollslag som man varit i stortsett sedan 2012 om inte 2010. Det är dock mycket som ska gå rätt. Det är mycket som måste vägas i rätt skål. Allt vi vet i nuläget är att Sagnol ska träna laget till helgen mot Hertha BSC. Vad som händer därefter får framtiden utvisa, men i nuläget tyder mycket på att Tuchel tar över rodret, åtminstone säsongen ut. Är han rätt man eller blir det en ny till sommaren? Nagelsmann, den unge lyriske tränaren? Vem vet. Det är åtminstone spännande tider i Bayernland.
