Danke Philipp
När jag var mindre så visste jag att Franz Beckenbauer var en stor idol hos min pappa. Trots att han sällan var den typen som hade några idoler eller svärmade över något eller någon. Kanske var det också för att pappa var min största idol som jag inte lade märke till det. Men man såg alltid att det fanns något speciellt i honom när man pratade VM -74 eller Der Kaiser dök upp på skärmen hemma på tv. Jag ville naturligtvis tycka om Beckenbauer lika mycket som min pappa, men det var svårt utan att ha upplevt honom själv på samma sätt som han hade gjort. Nu vet jag nog!
Min första riktiga glädje, inom landslagsfotboll, som jag själv upplevde var EM 1996 där farmor studsade i soffan och skrek ”Ich hab´s ja gesagt, er ist die Katze. DIE KATZE” och höll upp händerna i en blandning av en katt och en målvakt när Andreas Köpke höll och Tyskland slog ut England i semin. På den tiden var Jürgen Klinsmann idolen som även prydde mitt rum i form av en pappfigur.
VM 1998 och EM 2000 var inge vidare för Tysk del men till Världsmästerskapet 2002 hade nästa stora idol nästla sig fast i mitt fotbollshjärta. Nämligen Oliver Kahn som även utsågs till tureringens bästa spelare trots sin tabbe i finalen, som även gjorde att Tyskland fick nöja sig med sitt fjärde silver.
VM 2006 spelades på hemmaplan i Tyskland och man hade egentligen inför turneringen inga större förhoppningar eftersom man stod inför en generationsväxling. Men efter att spelare som Podolski, Schweinsteiger, Klose och Lahm charmat en hel nation slutade man ändå på en stolt tredjeplats. Detta dessutom med en av mina tidigare stora idoler som tränare. Dock gav han mig blandade känslor efter att han bänkade Kahn.
Naturligtvis har jag haft massvis med fler idoler under tiden men vissa fastnar mer än andra. Philip Lahm är nog dem som hängt med längst och mest hos mig. Kanske, för att det var en tröst hos kortväxta mig när han faktiskt lyckades trots sin längd. Kanske är det för att han verkar vara en otroligt ödmjuk person även utanför planen med ett stort hjärta. Eller kanske bara hans totalt underbara spelstil och resultat på planen.
Jag fick gråten i halsen när jag läste att Philip Lahm skulle sluta i landslaget och panikångest träder fram när jag tänker på att han inte kommer kunna spela fotboll för all framtid. Jag kom efter en stund och tänka på att jag för första gången kunde referera till min fars känslor över Frans Beckenbauer. Philip Lahm och Bastian Schweinsteiger kommer vara mina ”Beckenbauers” som jag kommer svärma över till mina barn. Jag hoppas Tyskland når fler stora framgångar i framtiden och favoritspelare kommer komma och gå, men jag har en känsla av att det är dessa som kommer ta störst plats i mitt hjärta.
Dank dir Philip für die wundervollen Momente! Tack för att vi får njuta av dig ett tag till i Bayern!
