Julian Green Home Alone
Med juletider brukar det dyka upp samma sagor eller filmer på tvn varje år. Som en God Jul hälsning från mig kommer är en liten "rolig berättelse" inspirerad av en film jag ofta brukar se när den dyker upp i tv rutan.
Det var juletider i Bayernland och hela ”familjen” skulle åka på träningsläger. I vanlig ordning var det en hektisk stämning i laget när dem skulle åka iväg och pappa Pep kollade tillsammans med farbror Sammer över passen och att dem verkligen hade allt inför resan.
En av dem yngsta i truppen, Julian Green, var ständigt retad av dem äldre och framförallt den stora Van Buyten hackade på stackars Green. Som sista dagen på semestern, hade farbröderna Rummenigge och Höneß beställt pizza till alla och när Green kom till bordet letade han efter sin specialpizza med bara ost. ”Har någon sett min Pizza med bara ost på?” säger Green. Mitt framför honom ler Van Buyten stort: ”Ja, men vill du ha någon så får ja spy upp lite först, för den sista biten åkte precis ner.” Nu rann bägaren över för stackars Julian som rasande bankar mot Van Buytens bröst. I tumulten välter han colan och spiller ner allas pass och kaos bryter ut. Medan Pep räddar passen ryter Sammer till för att lugna ner och tar unge Green i armen och går iväg med honom.
Ute i en hall på Säbener Straße står nu Sammer och Green. Sammer fortfarande rasande.
-Varför ska jag alltid hackas på, säger Green.
-För att du alltid är den som inte uppför dig, svarade Sammer och fortsatte. Som straff får du sova på tältsängen uppe på vinden, där vi förvarar alla gamla dräkter.
- Jag önskade att jag inte hade något lag att spela i. Jag hatar er!
-DU, det där menar du inte. Tänk om du vaknade imorgon och inte hade något lag. Det hade varit ganska hemskt.
-Jo jag menar det. Jag hatar er!
I en dodge Van, i närheten av Säbener strasse satt Watzke och Klopp. Trots dem senaste motgångarna verkade Watzke ändå positiv när han skiner upp och tittar på Klopp som inte förstår någonting. ”Vet du vad som alltid händer efter jul?” säger bossen. "ALLA lag, precis alla är alltid iväg på träningsläger. Det kommer vara helt tomt! Vi kommer inte gå pokallösa ändå, vi ska sno åt oss dem, medan dem minst anar det och lokalerna står tomma. Jag menar dem, typ, snor ju spelare av oss. Jag har kollat upp det, imorgon åker hela gänget!
Morgonen därpå ringer det plötsligt på dörren. Det är busschaffören som ska köra lagbussen till flygplatsen. Peps väckarklocka verkar inte ha ringt och hela laget är försenade. Kalabalik uppstår och alla springer hej vilt runt medan Rummenigge, Guardiola, Sammer och Höneß försöker samordna allt. ”Var är passen” ropar Guardiola. ”Jag lade dem i micron på tork” svarar Sammer.
Kort därpå sitter alla i bussen och vidare till flygplatsen. Lika hektiskt är det här, med spelare som springer runt överallt medan hela ”familjen” rusar mot gaten som snart stänger. Med två minuter tillgodo sitter sedan alla på planet. Sammer sjunker ner i sin flygstol och suckar ”Hoppas vi inte glömde något”, Höneß beställer en Whiskey och frågar för säkerhetens skull om priset är inkl. skatt.
På Säbener var det knäpptyst när Green sträckte armarna i vädret och gäspade. Nyvaken går han ner från vinden och in på toaletten. Sedan vidare ner mot samlingslokalen, där dem brukar äta frukost. Efter en stund vaknar han till och kikar runt omkring sig och lägger märke till den stilla tystnaden. ”Onkel Sammer, Pappa Pep.” ropar han, men inget svar. Han sätter sig ner och röster från dem andra spelarna dyker upp i hans huvud. ”Du vet Green, du är det vi i Frankrike kallar Les incompetens” hör han från Ribery, ”För att du alltid är den som inte uppför dig ” från Sammer. ”mm Pizza” från Van Buyten. ”JAG FICK MITT LAG ATT FÖRSVINNA” säger han helt plötsligt med skräck i blicken.
Helt själv på Säbener springer lille Julian runt och njuter av friheten. Under Van Buytens kudde hittar han en Playboytidning och flinar. Han går in i bollrummet, välter ner alla bollarna som studsar hej vilt och efter en stund springer han ner till storköket, drar fram den stora glassbyttan och sätter sig framför Tv och äter direkt från bunken som han dessutom fyllt med chokladsås. ”Det här är livet, tänker Green”.
På planet får Sammer helt plötsligt en konstig känsla och säger till Pep:
-Det känns som vi glömde något.
-Nej då, det känns alltid så när man åker iväg så stressade. Vi låste dörrarna, jag stängde av kaffebryggaren…
-Nej, det är något annat. Säger Sammer och börjar andas tyngre och utbrister ”JULIAN”.
Återigen utbryter kalabalik för Bayernfamiljen, men personalen på planet förklarar att man inte mycket kan göra. Man har problem med telefonerna och kommer inte kunna kontakta någon i München förän man landat.
Hemma i München har Green precis åkt pulka ner för alla trapporna där massagebänken användes som pulka. Han sjunker ner i soffan framför tvn när han helt plötsligt hör röster. Han kikar försiktigt ut genom ett fönster, gömd bakom gardinerna där han ser en kille med lång rock och en annan med en skum gulsvart keps där håret stretar ut åt alla håll. Han hör hur dem pratar:
-Undra om dem redan har gjort klart ett skåp i omklädningsrummet till Lewy? Säger kepskillen.
-ÄÄ sluta tänk på honom, vi har tänkt förstärka med Volland och Ramos. Vi får två bra spelare och försämrar konkurrenter som försöker utmana oss om sjätteplatsen och europaspel. Två flugor i en smäll och fortsätter: Jag tror vi går via källaren.
Snabbt som attan springer Green till elskåpet, där man styr alla lampor och tänder ytterlampan som är i form av ett Bayernmärke. Klopp och Watzke blir genast skrämda och drar sig undan, tillbaka till bussen. ”Det skulle ju inte vara någon här sa du.” Säger Klopp. ”Va fan jag går och kollar” svarar Watzke och smyger fram till ett fönster.
Efter en stund kommer han tillbaka med ett leende.
-Haha, kommer du ihåg hur vi straffade Götze genom att lämna honom helt ensam när han meddelade den där, ja den där klausul grejen?
-Ja?
-Dom verkar ha gjort samma med en av sina ynglingar. Han är helt själv. Honom klarar vi utan problem.
Julian som misstänkte att inbrottstjuvarna skulle komma tillbaka hade börjat förbereda sig. ”Ingen ska sno något från MITT Bayernhem”. I förberedelserna för vad som kunde komma gick han förbi hallen med alla lagfoton, där han var med på den senaste som hängde längst bort. Han stannade upp och kände en saknad i kroppen. Han började tänka: ”Ribery menade ju inte det där, han skojade ju alltid med alla. Och inte konstigt att Van Buyten var lite barsk, han var ju gammal och kanske lite trött på alla oss yngre som jämt höll på. Onkel Sammer var hård och disciplinerad men det behövdes när man var så många och om man ville vinna titlar och bli något, kunde inte allt vara en lek. Jag saknar gänget.” Helt plötsligt avbröts han av att han hörde hur något smällde till från entréplan. Han såg hur dem två skumma typerna tagit sig in.
Watzke och Klopp kikade sig omkring. ”Kan ju inte vara så svårt att hitta prisskåpet, det borde vara ganska stort.” säger Klopp. ”ÄÄ klart ska man räkna med meningslösa titlar som ”klubb-wm” och sådan trams” svarar Watzke och slår till Klopp i bakhuvudet. ”Var ju du som skrek titel efter den inhemska supercupen” muttrar Klopp tillbaka. BAM, precis när dem ska ta första steget in får först Watzke en boll rätt i ansiktet som slänger honom bakåt och ner för yttertrappen. BAM, boll två rätt mellan benen på Klopp som viker ner sig och landar på golvet. I smärtan ser han hur någon springer iväg en bit bort från maskinen som skjuter ut bollar.
Väl uppe på benen bestämmer Watzke att dem ska dela på sig. ”Du går efter den där yngligen, så letar jag här efter nycklarna till prisskåpet.” En nu något mer vaksam Klopp går i samma riktigt som han såg Julian försvinna. Han når snart det som ser ut att vara omklädningsrummen. Han ser hur en av lamporna hängts upp i taket, alltså som en pendel. ”haha, hur dum tror killen att jag är” tänker han. ”åå här ser det fritt fram ut” säger han högt och fnittrar för sig själv när han tar några steg framåt. Swish säger det och lampan kommer farandes emot honom som han enkelt kan ducka bort från. En bit bort ser han hur Green står. ”haha det trodde du va, nu har jag dig.” säger han och tar snabba okontrollerade steg fram utan att märka av allt shampoo på golvet. Swish säger det igen där klopp halkar till och glider rätt in i duschen med en smäll. När han sakta öppnar ögonen och känner av smärtan från fallet, får han precis se hur duschen startar och skållhett vatten rinner rakt över honom.
Ett skrik får Watzke att rycka till som precis hittat nyckelskåpet som är en liten fyrkantig plåtlåda där det står ”Här är nycklarna till pokalskåpet” på. ”Haha, dem är dummare här än jag trodde. Fast vänta nu, tänker han, det kan vara något lurt. Han touchar först handtaget lite snabbt, inget händer. Han slår till det med en sopkvast som står jämte. Ingenting. Inga problem tänker han och tar tag med ena handen och öppnar försiktigt skåpet, där han ser flera nycklar hänga. ”Fan jag ser ju inget” muttrar han och ser samtidigt lampknappen jämte skåpet. Precis när han trycker på brytaren, ser han hur det även, av någon konstig anledning går en sladd till skåpet. ”Fan, försent”. Bzzzzzz. Watzke som lyckats släppa taget om skåpet har numer håret åt alla håll som det samtidigt kommer lite lätta rökstrimmor ur och ett sotigt ansikte.
Chockat vänder han sig om där någon ger honom något att torka ansiktet med. ”Tack svarar han, eller va fan”. När han tittar upp från tygbiten han nyss torkat ansiktet med ser han hur Julian Green står med ett stort leende och säger. ”Det där är Müllers turkalsonger som han otvättade har på sig varje match sedan trippeln, dem ger honom tur.”
Spyfärdig, med en blandning av bränt hår och en annan sur unken lukt springer Watzke därifrån. Precis innan utgången, där dem två hallarna möts springer han ihop med Klopp som är helt illröd i ansiktet och skriker. ”Jag skiter i det här, så ofta som dem byter tränare så kanske dörren öppnar sig för mig igen. Det är nog en lättare väg till CL bucklan.” Green ser sedan hur dem bägge stapplandes springer mot minibussen dem kom i.
När planet med Bayernspelarna väl landat och man fått tag i en telefon, såg man till att snarast skicka efter en Taxi som anlände hos Green. Man meddelade att han via första klass skulle få flyga till resten av laget. Väl på plats blev det en stor gruppkram och Julian Green förklarade att han var glad över att vara en del av Bayern München, där han tänkt stanna och fylla på pokalskåpet, som fortfarande var intakt hemma i München.
God Jul och Gott nytt år!