Den über-viktiga segern
Man skall inte gå runt och övervärdera saker. Då faller de verkliga segrarna ganska platt ned. Men 3-0 mot Hannover 96 kräver sina ord och kräver sin glädje. Med all rätt. Som kollegan Weste har noterat, så var det första segern sedan inledande matchen och samtidigt Hannovers första förlust. När man lägger fram analysinstrumentet, så finner man väldigt mycket glädjetecken i detta. En hel del av detta kommer säkert kollegan Weste att ta upp i sin fenomenala "Top&Flops", men jag ger kanske en annan vinkel på det.
Först och främst så var de tre poängen så ohyggligt viktiga. Efter förra årets magra insats inledningsvis, då laget föll ihop under Christian Gross, så behövde Labbadia dessa poäng för att slippa medias kvarnstenar kring halsen och de konstanta jämförelserna med fjolårets vandring genom dödsdalen. Det var tre pinnar som en rak uppercut på Stuttgarter-Zeitung och Nachrichten, men samtidigt tre pinnar för moralen.
När Shinji Okazaki gjorde 1-0 på Harniks inlägg, så pustade hela arenan ut. Labbadia pustade ut och media jublade. Etfer att ha sett två raka matcher utan mål och ett mediokert anfallsspel, så behövde laget ett viktigt mål från forwards och japanen Okazaki gjorde precis som man skall göra. Han mötte Harniks inlägg, bollen studsade tillbaka på Pogatetz och han mötte med en sträckt vrist upp i taket. En forward gör mål. Ett mål för att tysta klagolåten och Commando Cannstatt slutade inte jubla. För det fortsatte. Hannover 96 hade inte mycket att säga till om. Elva matcher av tretton mellan lagen hemma i Stuttgart har slutat med VfB-seger och publiken kunde se hur mittfältsmotorerna Kvist och Kuzmanovic ägde matchen. Igen. Det är enastående att se hur mittfältet helt plötsligt stabiliserats kring dessa två. Nyklippte "Kuz" behövde en William Kvist som katalysator för att explodera. Kvist gör inget större väsen av sig på det personliga planet, men är en stor vägg i det defensiva spelet och Kuzmanovic kan gå framåt. Vi har behövt detta. Ifjol snurrade det av spelare centralt. Nu har vi ett fenomenalt placeringssäkert mittfält och Kuzmanovic fick gå fram och avlossa släggan.
Och när jag nu pratar om mur. Tre insläppta mål på fem matcher. Det är ganska bra det. Med tanke på att lagets tilltänkte kapten Mathieu Delpierre och fjolårets mest målfarlige kollega Niedermeier är borta, så har Labbadia formerat försvaret strålande med Tasci och Maza centralt, men också lyft in både Boulahrouz och Molinaro ett par meter in i planen när anfallen kommer. Utgångpositionen för dessa båda ytterbackar är annorlunda än i fjol och det är som en liten ringmur när anfallen kommer. Samtidigt är både Kuz och Kvist snabbt nere i defensiven och vi har en målvakt som är säkerheten själv. Mina damer och herrer; låt Ebba Grön sjunga "die Mauer"igen; ty den har återuppstått. I Schwaben.
Jag skall också nämna det faktum att vi faktiskt gör en hel del mål. Två segrar har VfB fixat detta år. Båda två hemma med 3-0. Gårdagens seger var ett tecken på vilja, nötning och att inte ge upp. 1-0 från nionde minuter kan låta bräckligt, vilket det inte var, men när Kuz gjorde 2-0 och den pånyttfödde Tasci 3-0, så var det klara sffror och helt rättvist. Det handlar om moral, det handlar om hederlig tysk dygd.
Tre poäng för framtiden, tre mål för moral. Viktigt värre detta.
