2019-12-01 17:30

Manchester U - Aston Villa
2 - 2

Det minsta fallet är det tyngsta
Dortmunds slutspurt räckte inte

Det minsta fallet är det tyngsta

Efter en match som denna finns det inte mycket att säga. Att rabbla upp vem som gjorde vad, hur och när skulle inte kunna intressera mig mindre. Real Madrid ville hämnas för förra årets semifinal. Hämnden fick de, för precis så här måste det har känts förra året för dem när matchen blåstes av och laget hade varit så nära att ta matchen till förlängning.

Jürgen Klopp sade att om laget skulle åka ur skulle det göra det med stil. När laguppställningen med höstens nödförvärv Manuel Friedrich och U-23 spelaren Oliver Kirch rullades ut trodde jag att Klopp hade skämtat med sitt uttalande. Med den laguppställningen var förlusten i mina ögon försäkrad.

Men aldrig ska det bli som man tror när det kommer till detta förbannade lag som man inte kan sluta älska. För ärligt talat för mitt själsliga välmående hade en liknande prestation som laget ställde upp med i Madrid passat mycket bättre. Det var liksom avgjort redan. Man skulle genomlida 90 minuter av förnedring och konstatera att man blev besegrad av de bättre.

Men sedan började det talas om mirakel på twitter igår. Förvisso sade Klopp att en mirakel aldrig händer när man talar om det, men samtidigt rullade man upp alla forna galna vändningar laget hade ställt till med. Hasttagggen bvbmirakel fick fäste inom mig. Hoppet som jag trodde hade lämnat min kropp lyfte sitt huvud igen. Matchdagen blev en förväntansfull historia mot förväntan. Jag räknade timmar till avspark igen. Fast inte skulle det väl kunna gå denna gång?

Avspark, oreda i Dortmundledet, straffspark. Ja, förnedringens scen hade sätts upp. Matchen skulle vara över, hoppet död en gång för alla.

En målvakt, hans ansikte och ett tomt målbur. Ett tomt målbur. Ett tomt målbur. Roman Weidefeller räddade straffsparken. Första tecken på ett mirakel var i luften.

En målchans, för Dortmund, en miss av en spelare vars namn många av oss inte kommer att kunna yttra på ett tag. Plötsligt var vi inte bara med i matchen, vi satt på förarsätet.

Och sedan började det. Det som vi Dortmundsupportrarna har varit med om så många gånger förr. Målen, de svartgula målen började rulla in. Målen som vi var helt okababla att prestera fram en vecka tidigare. Mot ett lag som hade dominerat oss totalt. Två gånger Marco Reus och där stod jag, tittade på matchen mellan mina fingrar och kände att det som bara timmar tidigare hade känts helt omöjligt faktiskt inte var det.

Adrenalinkicken från året innan var tillbaka, Dortmund med 10 man i toppform på plan, inklusive en försvarare man bara sekunder innan matchen hade klassificerat som säkerhetsfara. Laget tryckte framåt, den elfte mannen kom fri tack vare Reus ypperliga pass, spelade runt Iker Casillas och satte bollen i S-T-O-L-P-E-N. Den andra gången i matchen lyckades en och samma spelare missa ett öppet mål.

Hoppet släcktes. Jag skrämde slag på min besökare och skulle ha startat en bål hade jag haft en tröja med nummer 10 på den. Varför blev jag så arg?

Vi kan ha åsikter om individuella prestationen men vad som gjorde mest ont var att vi kom så fruktansvärt nära. Laget höjde sig när man behövde det som mest, man återfick sin tro, man såg att även med alla skador och problem som säsongen har inneburit vi kunde fortfarande komma tillbaka från att vara borträknade. Ställa till rejäla problem för laget vars fans tycker att vi inte ens skulle kvalificera till Champions League i deras egen liga och inte bara kämpa men faktiskt vara på väg att göra ännu ett mirakel.

Det är det där jävla hoppet som ställer till det och när den släcks finns det bara tomhet kvar.

Men visst vi föll med hedern i behåll, som Klopp ville, och med tiden kommer jag kunna finna glädje i det. Tills dess kommer jag ha ont.

Suvi LappalainenFrau_bvb2014-04-08 23:33:00
Author

Fler artiklar om Dortmund

Vågar någon tro på Dortmund ikväll?