Det svänger fort – frustration och glädje efter derbyt
Efter bara en poäng i Ruhrderbyt i fredags var man frustrerad. Bra spel, mot ett mål, men ändå bara 0-0. Läge för förföljarna att knappa in på Borussia. En dag senare hade vi istället dragit ifrån med en poäng. Lite tankar och känslor efter derbyomgången.
Inför Ruhrderbyt var Borussia Dortmund elva poäng före tabelltvåan Bayer Leverkusen, och ytterligare tre före trean FC Bayern. Hela veckan såg man fram emot fredagskvällen, närmare bestämt klockan 20.30. På onsdagskvällen plockades DVD:n med höstens derbyseger på bortaplan fram, allt för att höja temperaturen ytterligare. Och kanske för att få tiden att gå lite. Vilken utspelning det var, att det sedan stannade vid 3-1 gjorde inte så mycket. Det var en Derbysieg, det var total överlägsenhet, och det var på fiendens hemmaplan.
Nog skulle fredagen kunna ge ännu en Derbysieg? Fredagen kom, och tiden gick långsamt. Det kändes som att jag inte kunde få något vettigt gjort på hela dagen, det handlade bara om att räkna ner timmarna till avspark. Man längtade. Och blev hela tiden allt nervösare. Någon sorts skräckblandad förtjusning, som alltid inför derbyt. Kunde klockan inte bli halv nio snart?
Äntligen var det dags. Borussia Dortmund-låtarna hade spelats hela eftermiddagen, alla forum och sidor hade genomsökts i jakt på info, matchtröjan och halsduken var på. Vi bänkade oss och äntligen var derbyt igång.
Borussia startade med en lång press mot motståndarmålet. Chanserna radades upp, men bolljävlen ville inte in. Den blå fienden fick inte till ett enda vettigt anfall, men tyvärr var deras målvakt i absolut toppform. För att inte säga omänsklig. Han tog allt. Matchen utvecklades mer och mer till en duell mellan Borussia Dortmund och Manuel Neuer. Och när han inte stod ivägen så gjorde stolpen det. Två stolpträffar blev det, totalt mer än en handfull jättechanser, men inga mål.
Kuba missar en av alla chanser mot den omöjlige Neuer.
Frustrationen blev allt värre ju längre matchen gick. Och i slutet dök plötsligt en motståndare upp i jätteläge. Hjärtat for upp i halsgropen, det skulle väl vara jävligt typiskt om de gör mål på sitt enda vettiga anfall! Tack och lov räddade Roman Weidenfeller med en fotparad. Det slutade 0-0, Man var utmattad och frustrerad, även om man någonstans också kände en viss tilfredsställelse av att vi ändå spelat riktigt bra. Vilket ju å andra sidan nästan gör poängförlusten värre. Ingen ny derbyseger, trots att vi var överlägsna. Scheiße!
Och efter matchen började man tänka på det man helt kopplat bort under derbyt: tabellen. Två tappade poäng, det ger ju Leverkusen och Bayern chansen att ta in två pinnar imorgon. Vill det sig illa är det ”bara” nio poäng ner till tvåan imorgon!
Jag vet inte om jag bör kallas pessimist, men jag har i alla fall svårt att ta ut något i förskott. Om vi leder med 2-0 med tio minuter kvar så är jag orolig. Leder vi med 3-0 med fem minuter kvar så kan jag åtminstone börja bli säker på att vi tar poäng. Och jag tittar snarare oroligt nedåt i tabellen än hungrigt uppåt. Sedan någon gång i mitten av hösten finns det ju inget uppåt att titta på i tabellen, men trots att försprånget har växt undan för undan sedan dess tittar jag alltså oroligt neråt. Speciellt alltså nu när Dortmund tappade poäng.
Naturligtvis började vi fundera på vilka förföljarna skulle spela mot. Vi visste inte men det gick ju att kolla. Leverkusen har Nürnberg borta, hmm, ja, där kan ju faktiskt finnas hopp. Nürnberg har ju gjort rätt bra ifrån sig på hemmaplan och kan kanske ta en poäng. Bayern då? Köln borta? Nja, det lät inget vidare. Visserligen har ju Bayern inte varit något vidare på bortaplan, men Köln var ju knappt närvarande i förra helgens bortamatch mot bottenkollegan St. Pauli.
Lördag morgon. Vaknar och känner mig fortfarande frustrerad över derbyresultatet. Kollar sedan mitt på dagen in Berlin-derbyt. Onekligen rätt häftigt med 74 000 på en match i andraligan. Inte lika häftigt som drygt 80 000 på Westfalenstadion förstås, men ändå. Och rätt häftigt också att östlaget Union kunde slå storebror (eller kanske storasyster, i och med att klubben kallas ”Die alte Dame”) Hertha från väst.
Nåja, sedan var det klassisk Bundesligatid, 15.30, och jag bänkade mig framför TV:n för att se om Köln kanske ändå kunde ställa till med något mot FC Bayern. Och visst, Köln började väl hyfsat men plötsligt stod det ändå 1-0 till Bayern. Gomez gjorde mål ur något som inte var någon jättechans. Skitmål, typiskt Bayern-flyt, tänkte jag. Måhända konstigt med tanke på att mitt Dortmund leder Bundesliga med rätt många poäng, men det är väl så man fungerar när man som jag alltid tittar oroligt neråt i tabellen. Och strax innan paus gjorde Altintop 2-0, skott ur dålig vinkel. Därifrån ska det ju egentligen inte gå att göra mål, typiskt igen. Det var den matchen körd, Bayern plockar in två poäng på oss. Tänkte jag.
Och inför andra halvlek bytte jag från TV:n till Eurosport Player på datorn för att se om åtminstone Leverkusen kunde tappa poäng. Det stod ju i alla fall 0-0 i paus, så hoppet fanns. Nürnberg höll spelet rätt bra uppe, och en bit in i andra halvlek hörde jag en upphetsad kommentatorsröst från TV:n. Jag var tvungen att kolla vad som hänt, och se där, Köln hade reducerat. Kanske kunde Bayern ändå tappa poäng ändå? Tillbaka till datorn, och i Nürnberg jublade publiken plötsligt, naturligtvis över att Bayern släppt in ett mål. Och en stund senare jublade de igen, nu över att det egna laget gjorde 1-0 på Leverkusen. Jag applåderade nöjt och tänkte att helgen kanske inte måste sluta alltför illa ändå.
Naturligtvis tryckte Leverkusen på ju längre matchen led, men Nürnberg höll emot än så länge. Och så jublade publiken igen plötsligt. Hade det blivit mål för Köln igen, kanske? Jag gick in på kicker.de för att kolla, och jösses, Köln ledde med 3-2! Det var ju nästan för bra för att vara sant! Slutminuterna kom och jag började faktiskt tro att förföljarna i alla fall inte skulle vinna. Att de skulle få stryk vågade jag ju inte tro förrän jag försäkrat mig om att matcherna var slut. Men faktiskt!
Trots vår poängförlust och all oro så hade vi när allt kom omkring ökat ut serieledningen med en pinne! Alltså tolv poäng ner till Leverkusen på andra plats. Sedan hade Mainz och Hannover tagit sig förbi Bayern, som nu är 15 poäng bakom. Fantastiskt! Frustrationen kvällen innan hade bytts ut mot glädje. Inte skadeglädje över att de andra fått stryk, utan glädje över att vi dragit ifrån lite till. Lättnad och glädje.
Men jag vågar naturligtvis inte ta ut något i förskott ändå, den oroande sorten som jag är. Men visst, jag måste erkänna att det ser bra ut. Väldigt bra. Men å andra sidan, det är 13 omgångar kvar. Många poäng att spela om. Det kan hända mycket. Men vi har ju förstås ett bra försprång och kan till och med förlora tre matcher utan att tappa alla poäng ner till tvåan. Och de andra lagen vinner inte heller varje match, det såg vi den här helgen. Så, alltså, det ser bra ut. Till och med jag börjar efter ytterligare en orolig titt neråt tro på att det här kan ... äh ... nåja, räcka till en bra placering. Jag vågar inte tro på för mycket, men vi ska väl ändå kunna fixa, hmm ... topp tre ?
Heja BVB!
