Dortmund brast ut i sång
Den här säsongen i Dortmund har varit mycket annorlunda. Det är klart säger ni alla, ni har ju sett resultaten och reaktionerna av supportrarna. Men hur har det synts i själva gatubilden?
Stadion har varit slutsålt trots bedrövliga resultat. Ingen vill överge sitt lag, inte nu, många måste bevisa att de inte enbart är medgångssupportrar andra har varit med om liknande tider förr.
Men trots att alla finns där och står bakom sitt lag har det känts tydligt att baksmällan av mästerskapsåren och framgångarna är här. Man behöver inte ens jämföra förra säsongen med denna. Man kan bara jämföra stämningen efter segern mot Hoffenheim i december och segern i fredags mot Mainz.
Efter den sista helghemmamatchen för höstsäsongen skrev jag att ingen klagade över den små marginalen Dortmund vann med som hade hänt under tidigare säsongar. Reaktionen mellan de två 1-0 matcherna Dortmund-Hannover på förra säsongen och Dortmund-Hoffenheim denna säsong var ljusår från varandra.
Att beklaga att en 1-0 seger var den tråkigaste matchen man någonsin hade bevittnat på Westfalenstadion (och detta av en supporter som redan upplevt cupsegern i 1989 på plats i Berlin) var ingenting som någon hade ens kommit på att tänka efter den knappa segern i december.
Glädjen fanns där över blotta tanken av tre poäng. Men det fattades någonting. Någonting som har lyst med sin frånvaro egentligen hela säsongen. Dortmund har varit tyst. Även på matchdagarna.
Tidigare år, oavsett förra matchdagens resultat eller hur matchen slutade har vägen till och från stadion kantats av sång. Innan matchen har man skapat sammanhållning och tro på sitt lag genom att sjunga. Efter matcherna har man antingen jublat resultaten eller hittat tröst genom att brista ut i en spontan sång.
Men inte på ett tag. Ingen har sjungit, inte på de få stunder av ljus och definitivt inte under de tunga återkommande förlusterna.
Man har letat rätt på sina kompisar efter matchen. Tagit kanske en sista öl och försvunnit i var sitt håll snabbt efteråt. Ingen har slutat att komma men många har slutat att stanna. Att bära den tunga bördan har verkat vara lättare i var sitt håll i sin ensamhet.
Tills i fredags. Plötsligt brast Dortmund ut i efterlängtat sång efter den långa tystnaden.
Innan matchen var stämmingen förväntansfull, men försiktigt. Efteråt när laget för första gången denna säsong klarade av att återhämta ett underläge, fortsätta spela trots kvitteringsmålet och göra hela fyra mål, när ölduschana hade slutat flöda i den Gula väggen och antalet kindpussar överstigit säsongens total ekade inte gångarna utanför läktarna efter de fulla 90 minuterna längre av snabbt avlägsnande steg.
Westfalenstadion var sig lik igen. Tron på laget hade tänts och stoltheten för de svartgula färgerna var tillbaka.
”Und wir werden immer Borussen sein, es gibt nie nie nie einen andren Verein” flod hejvilt i olika delar av folkmassan som sökte sig till sina vänner för att diskutera den otroliga passningen av Marco och Aubamayangs givna plats på toppen.
Den långa vägen har bara börjat men ingen talade om zweite liga i fredags. Så som Dortmund har sedan 1976 klamrat sig fast på sin plats i Bundesliga, oavsett svårigheterna, så ska det bli även denna säsong.
