En match som faktiskt betyder något
Säsongsstarten avverkades och die Hinrunde tog vi oss igenom lika enkelt som en vass kniv tar sig igenom smör. Där och då fanns det inga problem. Kanske var det rent av en total avsaknad av problem, med en bred, skadefri trupp med glatt humör som tittade mot horisonten, men drömde om framgångar bortom den.
Där och då fanns det inga problem. Där och då var det ingen som tvivlade på att giganterna från södra Tyskland skulle göra något annat än att slå rekord efter rekord och marschera vidare mot det som ingen tidigare hade gjort - att försvara sin Champions League-titel.
Ett julfirande och ett träningsläger i Doha senare, så var det fortfarande ingen som tvivlade. De rödklädda fortsatte att ånga på i Bundesliga, cupen och Champions League, och man visade inga tecken på att sakta ner och ta hänsyn till skolbarnen som lekte ut med fotbollsgatan. Där och då fanns det inga problem, för där och då hade man fortfarande allt att spela för. Sedan säkrade vi ligatiteln - och förutsättningarna var helt plötsligt annorlunda.
De flesta experter är nog överrens om att Bayern München är det, just nu, mest kompletta fotbollslaget i världen. Man har spelare som tillhör den yppersta världseliten på varje position, och tillskillnad från många andra topplag så har man en hel rad stjärnor på bänken. Kanske skulle man rent utav kunna konkurrera i ett CL-slutspel med en ren och skär B-uppställning, vilket man inte kan säga om någon annan klubb i världen. Tyvärr för oss bayrare, så är ju fotbollslogiken inte så enkel som att det bästa laget alltid vinner, och inte heller är det så att en hel drös stjärnavbytare gör ett lag okänsligt för skador. Skillnaderna mellan topplagen är så pass liten att mer svårkontrollerade faktorer som motivation, lagmoral och personkemi alltid kommer att spela en större roll än vad man ibland kan önska. Kanske är det just det som gör fotbollen så älskvärd, och kanske är det därför som David ibland kan gå ut och knocka Goliat redan i första ronden.
Efter att ha säkrat ligatiteln var det som att ett par cylindrar slutade att fungera i den annars så välsmorda motorn som kallas Bayern. Sanningen är väl egentligen att den började falla i bitar redan borta mot Mainz i den 26:e speldagen (trots en 2-0 seger), men riktigt tydligt blev det först mot Hoffenheim efter att die Meisterschale säkrats. Det syntes så skrämmande tydligt att det fanns en enorm brist på motivation, vilket man kanske kan förstå när man vinner ligan rekordtidigt. Att man förstår motivationsbristen betyder dock inte att den är på något sätt berättigad. Det är berättigat att lägga fullt fokus på de tävlingar som fortfarande gäller något, d.v.s. cupen och CL, men man måste förstå att en bilmotor inte är byggd för att bara sättas på och stängas av - man måste köra en bit också, annars riskerar man få slut på batteri. Att bara "glida igenom" resterande ligamatcher med anledningen att resultaten inte spelar någon roll är som att författa sin egen dödsruna. Att spela dåligt och omotiverat i ligan är att göra det onödigt svårt för sig i Champions League.
Sagt och gjort, det skulle snart visa sig att Bayern inte längre var samma lag som man var ett par veckor tidigare. Det vankades kvartsfinal i europas finrum och borträknade United från Manchester, med en hårt kritiserad Moyes bakom ratten, stod på andra sidan det vita sträcket. Ni vet alla hur den första matchen på Old Trafford såg ut. Bayrarna spelade omotiverat och utan kreativitet, mot ett formsvagt United som gjorde det enda vettiga - backa hem med nio mannar och kontra med en. Trots ett löjligt överlägset bollinnehav så var det hemmalaget som stod för de kanske hetaste chanserna, och ett tag såg det ut som att The Theater of Dreams återigen skulle leva upp till sitt vid det här laget nästan utsuddade namn.
Väl tillbaka i ölriket Bayern var det samma visa - och det skulle krävas ett potentiellt förödande drömmål av veteranen Evra för att superstjärnorna från München skulle vakna till liv. Den dagen kom vi undan med arrogansen och uddlösheten, då man genom defibrillering lyckades kickstarta ett bayernhjärta som hade slutat att slå. Man kan argumentera för att vi visade att vi är bättre när vi väl behövde det, men det finns aldrig några garantier för att man ska lyckas göra mål på defensivt välorganiserat lag som gett sig tusan på att stänga igen butiken.
Nu står vi alltså där igen, i en semifinal. Bortskämda av de senaste årens framgångar så är det först nu när vårvärmen har nått Sverige som vi på allvar börjar bli riktigt nervösa inför matcher. Så är det i alla fall för mig. Fram till och med mars känns säsongerna mest som en transportsträcka, tyvärr, för om vi inte lottas mot någon riktig mardrömsmotståndare i europaspelets kvartsfinal, så räknar man inte med annat än seger. Hade vår vansinnesform från i höstas hållit i sig, så hade man nog nästan räknat med en seger mot Real Madrid också, även om man känner till det lagets otroliga kvaliteter.
Först nu har vi fått spela matcher som faktiskt betyder något, och den utan tvekan mest betydelsefulla spelar vi på tisdag. Då är det inte längre så roligt att vi varit så överlägsna i Bundesliga, för det är nu vi måste ha det där tempot i passningsspelet och den där skärpan i och utanför motståndarnas straffområde som vi ju har i ligan när det står något på spel. Vi måste vara hänsynslösa igen.
Den första matchen mot Madrid urartade sig kanske något annorlunda mot vad man hade förutspått. Ett Real som spelade defensivt borde man kanske ha räknat med, givet en italiensk coach och ett kontringsspel av yppersta världsklass, men att vi skulle få ha bollen så mycket tror jag inte ens att Pep hade kunnat tro. Kanske var det tron om att man skulle behöva kämpa för bollinnehavet mot ett aggressivt presspel som gjorde att man rullade bollen väldigt kort och försiktigt under stora delar av matchen, men oavsett anledningen så är det något som måste förändras. Nu spelar vi med kniven mot strupen och måste höja tempot, såväl som passningslängden, för att kunna hitta de där väsentliga luckorna som bara kommer att uppstå om man själva skapar dem. Vi kan inte räkna med att få något gratis och vi kan inte räkna med en annorlunda matchbild gentemot senast. Det gäller alltså att utgå ifrån förutsättningarna, för de kommer inte att ändras, och styra dem dit vi vill ha dem. Höjer vi tempot, vågar slå de där lite längre bollarna i sidled, skjuter mer utifrån och håller fokus bakåt, så har vi en riktigt god chans att gå vidare.
Det är givetvis tufft att vi saknar en nyckelspelare som Thiago i en match som denna. Även om vi har fullgoda ersättare så kommer man inte ifrån att en startman är en startman. Dessutom besitter Thiago en kreativitet som vi har saknat i ytan mellan motståndarnas mittfält och försvar (eller i ytan framför mittfältet, givet motståndarlagens välanvända betongblocksförsvar) sedan han skadade sig. Insticken och bollförflyttningen i de tighta ytorna är något som saknas utan den lille spanjoren är utan tvekan ett avbräck och dessutom ett bevis på att en bred trupp inte är en garanti för immunitet mot skadeverkan på laget.
Drömscenariot mot Madrid kan man också diskutera. Kanske vill många se ett tidigt mål för oss hemmasupportrar, men frågan är om inte det vore farligt. Det skulle ge motståndarna gott om tid att ställa om sitt spel och dessutom en oerhört viktigt halvtidsvila att omgruppera sig på. I mina ögon tror jag mer på ett sakta med säkert utnötande av motståndarna i första halvlek, där målet är att inte släppa till någonting bakåt och att identifiera svagheterna i motståndets försvarsspel. I andra halvlek bör man gå ut stenhårt och utnyttja de identifierade luckorna för att försöka göra ett snabbt mål. Med 1-0 tidigt i andra halvlek skulle Madrid behöva slå om från ett defensivt inriktat spel, till ett lite mer riskfyllt och offensivt spel. Om det är svårt att ställa om sig från match till match, som i vårat fall, så kan ni ju tänka er hur det är att behöva byta taktik i den fjärde och avgörande halvleken av ett dubbelmöte. Den omställningen är en akilleshäl för alla lag, och ett utmärkt tillfälle för La bestia negra att utnyttja förvirringen hos motståndet.
Ett drömscenario är dock bara som namnet antyder - ett drömscenario. Hoppas kan vi alltid göra, men det finns ju dessvärre inte så mycket vi kan göra för att besanna våra önskningar. Det förtroendet får vi ge till Pep, Sammer, truppen och andra högre makter, nu när vi nått en match som faktiskt betyder något.
En gästkrönika av Oskar Qvist
