Exklusiv intervju med Jiloan Hamad
En längre intervju med Jiloan Hamad om dåtid, nutid och framtid.
I det ljuvligt vackra Heidelberg beläget mellan Frankfurt och Stuttgart möter jag Jiloan Hamad. Vi träffas i hans hus med en fantastisk utsikt för att titta på det sista av den svenska cupfinalen mellan Malmö FF och BK Häcken. Efter att matchen avgjorts på straffsparkar beger vis oss ner till innerstaden för att på en soldränkt uteservering inta en bit mat och samtidigt prata om hans liv och fotbollskarriär.
"Hela tiden ett steg före"
25-åringen växte upp i Örebro och började spela fotboll i den lokala föreningen BK Forward, där det inte dröjde länge förrän klubben insåg hans stora potential.
- Jag började spela fotboll där när jag var fem år och började faktiskt tillsammans med Jimmy Durmaz som var ett år äldre än mig. Farsan tjatade in mig tillsammans med de äldre killarna, så det är en stor del till varför man hela tiden låg ett steg före i utvecklingen. I den åldern gör just åldern väldigt mycket på sig. Jag tränade alltid dubbelt, först med Jimmys lag och sedan med de som var lika gamla som mig. Så det var nästan alltid dubbla träningspass och två matcher i veckan.
- När jag var 16 år gammal skrev jag på ett fyraårskontrakt med BK Forward. Jag hade tidigare varit bollkalle på deras matcher och alltid drömt om att få spela för a-laget. Min debut gjorde jag redan när jag var 15 år gammal och när jag hade fyllt 16 var jag ordinarie och gjorde åtta mål på tolv matcher i Division 1.
"Farsan skällde ut dem"
Malmö FF höll ögonen på den unge talangens framfart och erbjöd honom så småningom ett avtal. Det hade dock kunnat bli en övergång till Örebro SK istället – om de bara visat intresse.
- ÖSK kom och kollade på massvis med matcher och jag tror till och med att de var där när jag gjorde ett hattrick, men det räckte inte för dem. Först när de visste om att Malmö FF hade kontaktat mig ringde de. Då tog farsan luren och skällde ut dem för att de inte satsade på talangerna i närområdet.
Så om Örebro hade visat ett konkret intresse samtidigt som Malmö hade du valt Örebro?
- Med stor sannolikhet. Vem vill flytta bort fem timmar från sin familj när man är 16 år liksom. Jag var precis som Pontus Jansson var i Malmö, stod i klacken och kunde köa tre-fyra timmar bara för att få en autograf av spelarna. Jag minns att det en gång var Per Gawelin och Niklas Skoog som hade autografskrivning, sedan skrev jag på för Malmö FF och fick spela tillsammans med Skoog.
”Många tror jag drog för pengarna”
2008 lämnade Jiloan Hamad den trygga tillvaron i Örebro för att flytta till Malmö, där hans karriär snart skulle ta fart på allvar.
- När jag kom till Malmö var spelare som Jari Litmanen, Yksel Osmanovski, Anders Andersson, Daniel Andersson, Ola Toivonen och Behrang Safari där. Det var fantastiskt att få komma dit när de var där, jag lärde mig jättemycket under det första halvåret.
Hur stort steg var det att gå från BK Forward till Malmö FF?
- Det är klart att det var stor skillnad, men jag kände att jag ville så mycket. Jag tänkte i mitt huvud att det är bättre att sikta mot stjärnorna. Hasse Borg flög ner mig för att prata, han erbjöd mig ett kontrakt ett halvår efter att jag skrivit på för Forward. Jag var bara 16 år gammal men skrev ändå på direkt, det var inga konstigheter. Att komma till Malmö som ung var helt perfekt för mig. Jag fick en bra utbildning, tjänade pengar och kunde ta studenten. Många i Örebro tror att jag drog dit för pengarna, men det handlade inte om det. Min dröm var ju att spela i Örebro, men nu när jag ser tillbaka på det hade ÖSK inte varit bra för mig som var lite mindre och hade en mer teknisk spelstil. Så jag är tacksam över att det blev Malmö.
- Jag hade ett bra självförtroende med mig när jag kom till Malmö. Har man bara en bra teknik, spelförståelse och snabbhet klarar man att ta steget till Allsvenskan. Jag minns att jag var lack när jag inte fick vara med i truppen direkt jag när kom som 17-åring, men då hade Roland Nilsson precis tagit över och MFF hade haft det kämpigt. Så jag fick vänta ett och ett halvt år på min chans, och när den kom tog jag den.
”Bästa förberedelsen inför Europa”
Sammanlagt blev det fem år i Malmö FF och mittfältaren hann uppleva mycket under sin tid hos den skånska storklubben. Någonting han fortfarande minns tillbaka till med stor glädje är supportrarna.
- Det känns som att jag fick en väldigt bra utbildning i Malmö, som jag alltid kommer bära med mig. Det var den bästa förberedelsen jag kunde få innan jag kom ut i Europa, för ingenting nu skulle överraska mig. Till exempel är Malmö-fansen minst fem gånger bättre än Hoffenheims. Det finns många grymma föreningar här i Tyskland med fantastiska supportrar, men jag skulle vilja säga att Malmös är lika stora. Som spelare har man alltid stor press på både träningar och matcher, fotbollen där är så stor.
2012 fick han äran att bära kaptensbindel och blev därmed Allsvenskans yngste lagkapten. Ett ansvar som inte var helt lätt att ta i början.
- Det var lite tufft i början. Man hade mer ansvar och skulle vara den som pratade inför hela laget. Efter matcherna var det jag som hela tiden skulle göra intervjuerna och gå på sponsormöten där jag fick stå och prata inför flera hundratals personer. Men jag växte med uppgiften och gillade till slut ansvaret. I början var det som sagt en börda men sedan ville jag inte vara utan det, bindeln utvecklade mig som person både på och utanför planen.
”Kommer alltid betyda mycket”
Vilket är ditt starkaste minne från tiden i Malmö FF?
- När jag kom till Malmö och hur fansen tog emot en, det var helt fantastiskt. Sedan givetvis de två gulden och dubbelmötena med Rangers, när vi tog oss till Europa League. Men även matchen mot Dinamo Zagreb hemma där vi var så jävla nära att ta oss till Champions League.
Finns det någonting du ångrar när du ser tillbaka på tiden i Sverige?
- Faktiskt inte, åtminstone inte under min tid i Malmö. Jag har ingenting negativt att tänka på, jag var bortskämd där men kämpade som fan för det, ingenting kom gratis. Så jag tycker allt gick väldigt bra och är helnöjd.
Snart två och ett halvt år har gått sedan han lämnade Sverige och Malmö. Intresset och kärleken för klubben finns dock fortfarande där.
- Så fort jag är hemma och har tid kollar jag så klart, men det är inte alltid det klaffar då jag också har träningar och matcher här. Jag har fortfarande kontakt med klubben även om det inte finns kvar så många spelare jag känner, men Molins och Daniel Andersson har jag kontakt med. Jag brukar alltid ringa Miiko Albornoz för att tillsammans kommentera matcherna med våra tankar, vilka som bör spela och vilka som inte bör spela. Klubben kommer alltid betyda väldigt mycket för mig.
”Ett väldigt stort steg”
När flyttlasset gick från Malmö bar det av till Tyskland och TSG Hoffenheim, som är oerhört kritiserade av många tyska fotbollsanhängare. För Hamad kändes det dock som ett bra steg att ta.
- Det kändes som ett naturligt val för mig. Jag var i en bra situation där jag hade vunnit guld med Malmö och var lagkapten, så det fanns bra alternativ. Men Hoffenheim kom in i bilden redan i oktober och att de visade intresse så tidigt var en viktig grej för mig. Vi förhandlade och jag var jättenöjd med kontraktet, lönen var jättebra för att vara en svensk spelare. Jag tänkte, vad kan vara bättre än Bundesliga liksom, så det var inga konstigheter utan jag skrev på direkt.
- Att gå direkt från Allsvenskan till Bundesliga är ett väldigt stort steg, men jag tänkte att Hoffenheim inte är en toppklubb. Normalt kanske man går till Holland eller Belgien men det kändes som jag hade en bra chans att få spela i Hoffenheim. När vi förhandlade med dem sa de att några spelare skulle säljas, men det blev inte så vilket var lite oflyt.
”Förhandlade med klubbar i England”
Fanns det några fler anbud att ta ställning till?
- Det är klart det fanns anbud, jag var ju bosman, hade vunnit guld och blivit framröstad till Sveriges bästa mittfältare. Vi hade mycket bra alternativ redan under sommaren, mitt under guldracet. Jag tror det var IFK Göteborg vi mötte precis innan något litet uppehåll och vi vann med 3-0, det var en liten avgörande match då, för om vi vann skulle vi ha väldigt bra chans på guldet. Jag minns att det gick gick riktigt bra för mig i den matchen med både mål och assist. Efteråt kände jag att jag ville bli kvar i Malmö, och då hade vi redan diskuterat med FC Sochaux i Frankrike och klubbar i Ryssland med bra pengar. Det är alltid lite krångligare att lämna under vintern, men jag bestämde mig ändå för att bli kvar säsongen ut i Malmö och vi vann SM-guld.
- På vintern fanns det intresse från England. Vi hade ett konkret anbud på bordet från West Ham, redo att skrivas på. Men det kändes inte bra, de hade precis värvat spelare som Stewart Downing till exempel och den typen av fotboll som de spelade passade inte mig. Vi satt också med Sunderland och några andra klubbar, men det var Hoffenheim hela vägen och det är faktiskt inget som jag ångrar.
”Sjukt att svenskarna inte har mer koll”
Vad visste du om Hoffenheim och Bundesliga innan du skrev på kontraktet?
- Under sommaren hade jag börjat följa Bundesliga och det är en fantastisk liga med många bra lag. Det är sjukt att svenskarna inte har mer koll på Bundesliga, speciellt med den historik som finns då det faktiskt finns massvis med svenska spelare som varit där. Sverige vill ta efter den tyska fotbollskulturen, jag vet att MFF kollar mycket på hur Tyskland gör för att skapa publikfester
Vad var det som lockade dig till just Hoffenheim?
- Jag kände att det var rätt steg att ta, ett stort steg men samtidigt realistiskt. Jag var 23 år gammal och Hoffenheim var en klubb som inte var allt för stor. De hade en bra träningsanläggning och grymma faciliteter. Så Hoffenheim var det klara valet för mig, det fanns alla möjligheter för mig att utvecklas och bli den spelaren jag ville bli.
”Då brast det för mig”
Även om det började bra hos sin nya klubb dröjde det inte länge förrän speltiden blev mindre och oftast fick han nöja sig med att se matcherna från en bänkplats.
- Första halvåret var inte så tufft. Det var klart jag ville spela och jag tyckte jag förtjänade det, men det var mitt i säsongen och vi hade redan en bra trupp. Så det var okej, även om jag tycker att jag blev lite orättvist behandlad av Markus Gisdol då jag borde ha fått spela mycket mer än vad jag gjorde. Hade jag varit mycket sämre än alla andra i laget och känt att jag inte hade kunnat bidra hade jag varit nöjd bara att vara där, jag är en realistisk kille. Men jag ville så mycket mer och jag minns att jag fick hålla tillbaka mig själv från att explodera. Jag tyckte jag var bättre än de som spelade och borde ha fått chansen.
Efter att ha sett och lärt det första halvåret och sedan gjort en försäsong var det många, inklusive Hamad själv, som trodde att han skulle få en större roll i Hoffenheim – men så blev det inte.
- Jag kom ju mitt under säsongen så det första halvåret var inlärningsperioden. Men sedan efter sommaren när jag inte ens fick vara med i truppen, då brast det för mig. Jag förstod verkligen ingenting, allt var bara så dåligt. Jag ville ju behålla min landslagsplats så jag började fundera på att dra på lån i januari.
Vad var det som inte fungerade för dig?
- Tvärtom. Allting fungerande, jag var i mitt livs form och hade gjort en otrolig försäsong. Jag har fortfarande inte fått någon förklaring till varför jag inte fick spela. Om du frågar alla andra spelare i Hoffenheim så tycker de fortfarande att det är sjukt att jag var tvungen att dra på lån, men det är så fotbollen är, du kan inte påverka tränarens val. Det fanns spelare som gick före mig som egentligen inte ens var i närheten av truppen, men att komma som svensk är inte samma grej som att vara tysk, de har inte den där respekten för Sverige så man får kämpa jävligt hårt.
”Han blev helt chockad”
Den sista januari 2015 stod det klart att svensken skulle tillbringa resten av säsongen på lån hos Standard Liege i Belgien. Det började väldigt bra, men sedan hände det som inte fick hända.
- Allting kändes bra i början även om tränaren som ville ha mig fick sparken två dagar efter jag kom. Den nya tränaren kände inte mig men jag kunde snabbt vinna hans hjärta. Under mitt andra inhopp låg vi under med 1-2, jag kommer in och gör 2-2 och sedan assist till 3-2 och vi vinner matchen. Efter det kände jag att det är här jag ska vara, livet lekte för mig. Sedan åkte vi på ett träningsläger inför slutspelet och precis när vi kommit hem så åkte jag på en jävligt tuff skada. Så det var en tuff period, inte bara skadan utan också att jag behövde gå på lån, det ser jag som ett misslyckande. Det var ju i Standard Liege jag skulle göra det bra för att sedan komma tillbaka och bevisa för alla att jag kunde spela i Bundesliga.
Hur tar man sig igenom en sådan svår skada?
- Livet var tufft. Det var det bakre korsbandet som gick av, vilket inte är så normalt bland fotbollsspelare. Jag valde att operera mig och läkaren sa att det skulle dröja tio-tolv månader innan jag skulle vara tillbaka, men jag tänkte direkt från början att jag skulle vara positiv. Jag hade ett bra stöd från både familjen och agenten och tog mig tillbaka redan efter sju månader, vilket var rekord. Läkaren som opererat mig hade gjort massor av operationer och när jag kom tillbaka till honom efter sex månader blev han helt chockad. Han hade tidigare skrutit om att en kille klarat att komma tillbaka på åtta månader, så det var helt otroligt.
”Pengar är inte det viktigaste”
Innan du valde att gå till Standard Liege, vad fanns det mer för alternativ?
- Några klubbar från Turkiet och Skandinavien hade hört av sig och även Heerenveen, men de kunde inte ens betala 25% av min lön. Jag kan inte tappa så mycket pengar för att gå på lån även om jag också gick minus när jag flyttade till Standard Liege, men det gjorde jag för karriären. Jag behövde en nytändning och pengar är inte det viktigaste här i livet.
Visade inte Malmö FF något intresse?
- Jo, det är klart. Daniel Andersson skrev och jag hade bara kunnat ringa honom och säga att jag ville hem. Men det låg helt snett, den svenska säsongen börjar ju inte förrän i mars eller april och jag hade inte kunnat gått runt och vänta fyra månader på att få spela.
”Aldrig sett en spelare som mig”
Mot slutet av förra året var han äntligen tillbaka på fotbollsplanen och kände sig redo för att göra ett nytt försök i Hoffenheim. Den dåvarande tränaren hade dock andra planer i kikaren.
- Gisdol hade fått sparken och han hade inte gett mig det förtroendet som jag tycker jag förtjänade. Huub Stevens kom i januari och det började bra, jag hade bara tränat två veckor innan uppehållet och sedan drog vi till Sydafrika för träningsläger. Efteråt hade Huub individuella samtal med alla spelarna och han sa att han tyckte om mig och att jag var en grym spelare, men att jag varit borta i åtta månader och han ville jag skulle gå på lån så jag kunde få speltid, för det skulle jag inte få i Hoffenheim. Jag ringde min agent och berättade vad han sagt och att det var dags att hitta en ny låneklubb. Jag var helt förkrossad, för jag hade gjort en helt otrolig rehabilitering och laget hade gått dåligt samt fått en ny tränare, så det kändes som jag hade en liten chans.
- Vi hade anbud från St. Pauli, Ålborg, Bröndby, AIK, IFK Göteborg och Malmö, så det var ganska bra alternativ på så kort tid. Det går en vecka och jag tränar på som fan. Nu är jag arg och ger allt på träningarna och tränaren ser att det är någonting på gång. Sen skulle vi möta Sturm Graz i genrepet inför ligaomstarten och dagen innan säger Huub att hela truppen är kallad till matchen. Vi sitter och äter tillsammans innan matchen och jag tänker att han har sagt att jag ska gå på lån, så det finns ingen chans att jag kommer få spela. Så jag äter riktigt mycket mat, jag vill ju inte sitta hungrig på bänken, det är det värsta som finns. När vi kommer ner i omklädningsrummet sätter han upp en lapp på startuppställningen och där står det Hamad som nummer tio. Så jag ringer farsan och agenten och säger att det här är min sista chans. Jag spelar matchen och jag gör mål och är bäst på plan trots att jag fortfarande inte var helt hundra i mitt knä.
Efter den fina insatsen i genrepet samt många bra träningar var pratet om en utlåning nu uteslutet – och bättre skulle det snart bli.
- Vi mötte Bayer Leverkusen i den första matchen för året och jag fick starta. Det gick riktigt bra även om jag inte orkade springa hela matchen och jag gjorde mål. Efteråt blev jag utsedd till matchens bästa spelare. För mig var det bara ett bevis på vad jag kan.
- Jag hade Rikard Norling på besök, som var med mig hela veckan. Det var fantastiskt att ha honom här och jag såg på honom att han var nervös för min skull. Han kollade på matchen och alla träningar, och vi hade en bra konversation med många roliga samtal om tiden i Malmö. Hela den perioden var fantastisk och veckan efter mötte vi Bayern München och jag fick starta. Huub kallade in mig på ett nytt möte och berättade att han aldrig sett någon spelare med den glöden och inställningen jag har under sina 20 år som tränare. För tre veckor sedan hade han sagt att jag skulle bort, så det var stort av honom att kunna ändra sig. Under honom var jag utan att överdriva en av lagets viktigaste spelare, han tyckte om mig som fan. Men sen fick han hjärtproblem och var tvungen att avgå och in kom istället Julian Nagelsmann.
”Inte fått någon förklaring”
Rubrikerna var stora runt om i fotbollsvärlden när det stod klart att Julian Nagelsmann skulle ersätta avgående Huub Stevens. Anledningen var hans ålder då han endast är 28 år gammal, vilket gör honom till den yngsta tränaren i de större ligorna i Europa. Relationen mellan honom och Hamad har dock inte varit den bästa.
- Nagelsmann kunde inte peta mig bara för att han kom, han var ju tvungen att låta mig spela för att jag förtjänade den positionen. Men han har sina favoriter och har prioriterat andra spelare, vilket är synd. Kollar man på träningarna tycker jag att jag är en av de bästa spelarna, jag vet vad jag kan och är hungrig. Men jag har inte fått spela nu och har inte fått någon förklaring till varför.
Hade du hellre haft kvar Huub Stevens om du fått välja?
- Huub gillade hårt arbetande spelare och var perfekt för mig. Det var viktigt att en sådan otroligt stor tränare valde att låta mig spela trots att jag varit skadad så länge. Han var lite ärligare, var man bra på träningarna fick man spela. Men jag har jättestor respekt för Nagelsmann och det märks absolut inte att han är 28 år gammal. Det är en bra tränare med många grymma idéer, du ser ju vad han gjort med Hoffenheim. Han är lite av den nya generationens tränare och har en ljus framtid.
”Inga krissamtal”
Den här säsongen har gått allt annat än som Hoffenheim tänkt sig då man länge varit under nedflyttningsstrecket och haft det kämpigt. Någonting som Hamad inte anser är rättvist sett till lagets kvalitet.
- Med den truppen vi har tycker jag vi är bättre än Mainz som ligger på en Europaplats, till och med mycket bättre. Vi borde vara där de är, speciellt i år när Bundesliga är så ojämn och många lag inte varit så bra. Men det har varit mycket saker som inte stämt. Tränarbyten, spelare som inte presterat, det har helt enkelt inte klaffat. Normalt sett, med den truppen vi har, ska vi inte ligga så långt ner. Men vi har räddat upp det och bevisat vad vi kan med fem raka vinster på hemmaplan.
Hur har snacket gått inom laget, har ni varit oroliga för att flyttas ner?
- Jag tror inte att någon har förväntat sig det, vi har inte varit oroliga eller stressade över att åka ut. Vi har varit lugna hela tiden för att vi vet vad vi kan. Vi har inte pratat så mycket om det i och med att vi varit besvikna, så det har inte varit några krissamtal eller så. Vi har inte heller börjat skälla på varandra eller tappat humöret, allt har gått lugnt till.
Vad säger klubben om nästa säsong?
- Om jag ska vara ärlig så vet jag inte, bara att vi ska hålla oss kvar i Bundesliga. Men jag tror att Hoffenheim har stora visioner för framtiden. Det är ingen som sagt det, men förra och förrförra säsongen har man förstått att målet varit Europa, det har man kunnat läsa mellan raderna. Det är en satsning som pågår och det kommer säkert försvinna några spelare i sommar, det ska bli intressant att se vad som händer.
”Ibland kan det bli lite för galet”
Trots att speltiden varit skral och det varit en turbulent tid är Hamad nöjd med livet i Tyskland.
- Jag älskar Tyskland och trivs jättebra här. Det finns egentligen ingenting att inte gilla. Innan jag flyttade hit var jag lite skeptisk, men samtidigt är jag en sådan som går dit karriär tar mig och det spelar ingen roll om jag är i Sibirien eller Tyskland, jag trivs bra om fotbollen går bra. När jag var skadad och gick på kryckor drömde jag bara om att få spela i Bundesliga och helt plötsligt var jag där och nu är jag inte där. Det går upp och ner men man får lära sig att njuta, även av det dåliga.
Vad har du att säga om Bundesliga?
- Bundesliga är tillsammans med Premier League världens bästa liga. Jag kollar hellre på en match i Bundesliga än en spansk eller italiensk. Som ligor och inte enskilda lag är Bundesliga och Premier League världens bästa, både publikmässigt och ekonomiskt.
Vad tycker du är det bästa respektive sämsta med ligan?
- Att det går fort, det är omställningar hela tiden och roliga matcher att spela. Det sämsta är att det ibland kanske kan bli lite för galet, man hade kanske önskat sig att det var lite mer lugn. Det kan bli för mycket, vissa matcherna fattar man inte någonting när det är målchanser hela tiden. Men det är bra på ett sätt, det positiva kan vara negativt och tvärtom.
”Bättre spelare nu än i Sverige”
Ångrar du någonsin att du flyttade till Hoffenheim?
- Med handen på hjärtat, jag lovar att jag inte ångrar någonting. Jag har lärt mig jävligt mycket och utvecklats som människa. Man tar sina beslut i livet och får leva med dem. Hade jag gått till West Ham hade jag kanske inte spelat fotboll på två år. Nu har jag ändå fått spela i Bundesliga och gjort det bra. Jag är en mycket bättre spelare nu än jag var i Sverige. Sedan har det inte gått exakt som jag ville, men det finns ingenting jag ångrar.
Hamad har ett år kvar på kontraktet men pekas ut som en av de spelarna som kommer lämna klubben till sommaren. Han själv vet ännu inte hur det blir.
- Jag ska prata med Hoffenheim efter säsongen och få svar på mina frågor. Så vi får se vad som händer i sommar, nästa steg kommer bli viktigt. Bundesliga är i alla fall prio nummer ett, det är i Tyskland jag vill vara.
» Läs gärna även intervjun där Alexander Milosevic pratar dåtid, nutid och framtid
» Läs gärna även intervjun där Oscar Wendt pratar dåtid, nutid och framtid
