Exklusiv intervju med Nabil Bahoui
En längre intervju med Nabil Bahoui om dåtid, nutid och framtid.
Efter att under förmiddagen ha tagit del av klubbens extrainsatta presskonferens gällande att HSV sparkat sin sportchef tog jag trapporna ner till spelartunneln där Nabil Bahoui väntade på mig. Tillsammans tog vi plats på varsin stol inne i bortalagets omklädningsrum och började samtala om hans karriär som fotbollsspelare.
”Bästa stället att utvecklas på”
Det hela tog sin början i den ofta så hyllade klubben IF Brommapojkarna, som av många beskrivs som den bästa plats i Sverige att få sin fotbollsutbildning på.
- Jag kom dit när jag var tolv år gammal. De hade följt mig ett tag och var till och med och kollade när vi spelade fotboll på rasterna i skolan. Det var det bästa stället att utvecklas på, det måste jag påstå. Jag är inte så säker nu för tiden, men på min tid var det i alla fall Brommapojkarna som var absolut bäst. Vi mötte ofta lag utomlands och min första match var faktiskt mot Ajax, så det är en bra akademi och det var där allt började.
Att vara en del av Sveriges största ungdomsakademi var dock inte alltid en dans på rosor. Bahoui minns tillbaka på hans tid i klubben, som inte alltid var den roligaste.
- Det var några år i BP som var upp och ner. Jag gjorde debut i Allsvenskan när jag var kanske 17 år gammal och gjorde en hyfsad säsong med två mål. Sedan hade jag hoppats få starta året efter men det gick inte som det skulle.
”Gick under jorden”
Brommapojkarna tvivlade på mittfältarens talang och ville under ett tag att han skulle lämna klubben. Men han blev kvar och resten är som man säger historia.
- Min tyngsta period hade jag under mitt näst sista år. Inför säsongen berättade de att klubben inte ville satsa på mig och att jag inte fanns med i planerna, men att de hade några tips på klubbar i Superettan som de kunde rekommendera mig. Personligen gick jag under jorden där och då, så jag gick hem och snackade med farsan men han sa att jag skulle stanna kvar det sista året på kontraktet och sedan se vad som händer. Så jag sa till klubben att vi kör på fast än att jag inte fanns med i planerna.
- Den säsongen gjorde jag kanske 15 mål och tio assist, så det fungerade som bensin för mig. Vi gick upp det året och de ville förlänga kontraktet med mig, men det ville inte jag. Jag hade inga planer på att stanna utan ville vidare och drog när kontraktet gick ut.
Några hårda känslor gentemot Brommapojkarna har 25-åringen dock inte trots att de tvivlade på honom.
- Jag följer fortfarande klubben även nu när de spelar i division ett. Jag hoppas verkligen att de jobbar sig tillbaka till eliten igen. De har en ny ordförande nu, Roberth Björknesjö. Det var han som hjälpte mig när det gick som sämst i BP, så jag har ganska bra kontakt med honom. Jag hoppas att han kan göra ett bra jobb där.
”Närmsta man kan komma utomlands”
Nästa förening i karriären blev AIK, som alltid varit något en av favoritklubb. Dock fanns det fler lag som visade intresse för honom efter hans imponerande säsong i Brommapojkarna.
- Det fanns anbud från lite mindre klubbar i Holland, men jag kände inte att jag var redo att flytta hemifrån. AIK är ju också ungefär det närmsta man kan komma utomlands med all press, fansen och den fina arenan. Man ville ändå känna hur det var att ha den pressen på sig. Självklart var det även press i Brommapojkarna, men inte på samma nivå, det var mer familjärt där. Så jag kände att det var helt perfekt steg att ta.
Fanns det inte fler klubbar inom Sverige som hörde av sig?
- Sommaren innan hade jag några anbud, från Helsingborg och Djurgården till exempel. Men sedan stod det enbart mellan AIK och Malmö och då var valet ganska enkelt för mig. Jag ville stanna i Stockholm och har alltid gillat AIK sedan jag var liten, på grund av spelare som typ Martin Mutumba.
”AIK har blivit en del av mig”
I AIK fortsatte karriären att peka spikrakt uppåt då han omgående blev en viktig kugge i laget och det dröjde inte länge förrän landslaget knackade på dörren.
- Det gick ganska fort. Jag visste att om jag gör det bra i AIK så får man uppmärksamhet, det är inte så att folk missar vad som händer där. Jag tror att jag tillsammans med Emil Forsberg kan ha varit de första från Allsvenskan i landslaget, så vi öppnade dörren kan man säga. Jag tycker vi både gjorde det bra och har nu nu kanske nio-tio landskamper. Det var mycket på grund av AIK, jag tar med mig mycket positivt därifrån.
Hur mycket betyder AIK för dig?
- AIK har blivit en del av mig. Vart du än går hittar du AIK-anhängare och du blir en del av det, det är som en stor familj. Jag följer fortfarande klubben och ser alla derbyn, sedan de vanliga matcherna kollar man kanske inte alltid på.
”Har med sig det hela livet”
Är du nöjd med din tid i klubben?
- Ja, jag tror det. Jag hade en säsong där jag gjorde flest mål någonsin som mittfältare och det är kul att få vara lite historisk. Jag tror även jag var den som gjorde det första målet någonsin för AIK på Friends Arena och det är sådant man tar med sig i livet. Men jag gick även igenom lite dåliga grejer. Jag hade som mål att få uppleva att vinna ligan men vi snubblade på målsnöret år efter år. Men det är ödet antar jag, det finns inte så mycket man kan göra åt det.
På min fråga om vad som är hans starkaste minne från tiden i Sverige finns det både positivt och negativt att dela med sig av.
- Det finns lite olika. I Brommapojkarna fick jag känna på hur det var att verkligen vara längst ner i ett lag i Superettan som inte ville ha en. I AIK har jag gått igenom massor av grejer, bland annat att jag blev uttagen till landslaget. Det går inte att beskriva, det var en dröm man haft sedan man var liten. Sedan har jag även gjort mål i fyra derbyn i rad mot Djurgården och det är också en sådan grej man ibland kan tänka tillbaka på, det har man med sig hela livet.
”Kände att det var dags”
Sommaren 2015 valde Bahoui att efter två och ett halvt år lämna AIK för att testa på lyckan utomlands. Det hade dock mycket väl kunnat bli en flytt ett halvår tidigare om han bara haft tiden på sin sida.
- Under två års tid var det snack varje fönster och på det näst sista fönstret innan jag gick, på vintern, kände jag att det var dags. Jag hade som vanligt några erbjudanden, men det var ett som verkligen kändes rätt och det var Real Sociedad. Jag hade pratat med tränaren, som då var David Moyes, och han var verkligen intresserad och sa att han skulle göra allt för att få dit mig. Jag hade precis skrivit på ett nytt kontrakt med AIK och hade ett år kvar, för jag ville inte lämna som bosman. Det fanns massvis med andra klubbar som hörde av sig men jag bestämde mig och det kändes bra, det var inte ett för stort steg och det var en tränare som trodde på mig och verkligen ville ha mig. Han hade sett mig i träningsmatchen när vi mötte Manchester United och fastnat för mig sedan dess, så jag ville göra allt för att gå dit.
- De lade bud fram och tillbaka och allt detta hände på sista dagen. Jag gick till Björn Wesström och han sa att det var omöjligt att vi skulle hinna. Moyes ringde och frågade om dispens på en timme och vi gjorde verkligen allt, vi höll på ända fram till exakt tolv på natten men affären sprack ändå på något sätt. Det var klart från Spaniens sida med mitt kontrakt och allt, det var bara klubbarna som skulle komma överens.
Vad var det som gjorde att det inte blev av?
- AIK ville ha lite mer pengar, det var det som gjorde att det inte blev av. Jag satt på ett hotell i Skanstull och höll på med fax och sådana grejer, så fick jag i sista sekunden höra att det inte blev något.
”Alla tar olika vägar”
Ett halvår senare öppnade övergångsfönstret igen och mittfältaren fick en ny chans att lämna – vilket han gjorde under stor uppståndelse från medias sida.
- Sommaren kom och fönstret öppnade igen. Jag tänkte att det finns inte en chans att jag stannar utan nu är det dags. Bland annat Sunderland i Premier League visade intresse men det kändes inte rätt. Då ringde min agent och sa att han ville att jag skulle träffa en tränare i Köpenhamn och prata med honom. Det var Christian Gross och jag hade inte en aning om vilken klubb som han tränade. Det enda jag visste var att han varit tränare för Tottenham, Basel och Stuttgart, så jag visste att det var en rutinerad tränare som vet vad han gör.
- Han sa att han tränade ett lag i Saudiarabien och att det inte var lika dåligt som man kunde tro, det var inte som i Dubai. Han sa att det var riktigt tufft, mycket press och lovade att de skulle jobba hårt med mig. Vad jag behövde göra innan och efter match, hur jag rör mig på planen utan boll och sådant. Efteråt gick jag hem och tänkte igenom allting, diskuterade det tillsammans med familjen. Jag hade alltid haft som dröm att ta ett steg till typ Holland och sedan vidare till Spanien eller Italien, men det blev inte så, alla tar olika vägar. Min agent sa också att det inte var tänkt att jag skulle stanna där i mer än ett år och jag sa att vi kör på det. AIK ville ha mycket pengar och jag hade ett år kvar på kontraktet, det är ju inte så många klubbar som vill lägga så mycket pengar på en då så jag tackade ja.
”Ser det som en livserfarenhet”
Omställningen från trygga Sverige till Saudiarabien var stor – både på och utanför planen.
- Jag landade och det var hur mycket fans som helst på flygplatsen. Jag hade ett hus i ett privatområde, det var en ganska så enkel livsstil. Men det tog tid att komma in i det, jag tror inte att kulturen passade ihop med att vara seriös inom fotbollen. Vi tränade klockan 21.00 för att det var för varmt på dagen, så man kom hem vid midnatt, käkade och somnade vid 03.00-04.00. Så man vände helt och hållet på dygnet. Det kanske passar bättre när man är 30-35 år gammal och ska avsluta karriären, men nu när man är ung och verkligen ville se hur långt man kan nå, då passade det dåligt.
Hur var nivån på fotbollen där, var den bättre eller sämre än vad du föreställt dig?
- Den blandade och gav. Topplagen hade nog varit topplag även i Allsvenskan, men bottenlagen var verkligen bottenlag. Inom topp fem var det riktigt tuffa matcher och hög nivå, och resurserna fanns ju där, det kunde man inte klaga på. På läktarna var det 50 000 personer, så det var inte så enkelt som man trodde.
Du ångrar inte flytten?
- Det var inte det bästa, men med tränaren har jag lärt mig mycket och det var värt det, jag är säker på att jag har utvecklats. Det är bara att titta framåt, jag ser det som en livserfarenhet.
Mot slutet av säsongen fick svensken snålt med speltid, vilket berodde på en skada när det gick som bäst för laget.
- I början spelade jag, men sedan fick jag en skada. Under min tid i klubben kryssade vi en gång och resten vann vi, så när jag kom tillbaka från skadan hade vi ett vinnande lag och då byter man oftast inte. Alla gjorde mål och det bara fortsatte, så det var en skada som förstörde mycket för mig.
”Inte ens mina föräldrar visste”
I vintras lämnade han Al-Ahli efter endast ett halvår och istället skrev han på för Hamburger SV i Bundesliga – en övergång som även den var nära att spricka.
- Det fanns en klubb från Premier League och en från Frankrike kommer jag ihåg, men när jag hörde att Hamburg var intresserade sa jag att vi går för det, det var dit jag ville. Två dagar senare reste vi till Hamburg och skulle slutföra allt, men jag fick vänta till måndagen och det var då fönstret stängde klockan 18.00, så vi höll på till typ 17.55 innan det blev klart.
När HSV via sin Twitter basunerade ut nyheten var det ingen i varken Sverige eller Tyskland som hört ett knyst om att övergången var på gång. Inte ens hans föräldrar hade en aning.
- Vi skötte det verkligen skitbra. Inte ens mina föräldrar visste var jag var, jag sa bara att jag snart kommer vara klar för en ny klubb. Vi träffades på ett annat hotell än det vanliga som journalisterna väntade utanför. På läkarundersökningen gick jag in som en vanlig kille, jag gick inte in tillsammans med klubben så det var ingen som tänkte på det.
Kände du någonsin att en flytt till Sverige var aktuellt när du lämnade Saudiarabien?
- Nej, Sverige var aldrig aktuellt. Självklart hörde AIK av sig och jag snackade med dem. De sa att dörren var öppen för mig men med all respekt, kanske senare. Jag har inga planer på att komma hem än.
”Beredd att offra allt”
Den första tiden i Tyskland var intensiv då han omgående slängdes in i laget, trots att han inte kunde språket eller visste särskilt mycket om vare sig klubben eller ligan.
- Jag pratade med Bruno Labbadia innan jag skrev på och han hade sett några matcher med mig från tiden i Sverige. Han tyckte mycket om det han såg och berättade att de saknade den spelstilen jag har, men att det är en tuff väg att gå, att jag måste vara beredd att offra allt jag har för att komma upp i lagets standard. Så det var tufft de första veckorna, men jag gjorde allt jag kunde på träningarna och försökte bevisa mig. Sakta men säkert började jag känna att jag hängde med, men det är ganska normalt. Människan är byggd för att anpassa sig.
Vad visste du om HSV och Bundesliga innan du skrev på?
- Jag hade inte så jättebra koll på Bundesliga, men man visste ju lite om storklubbarna som spelar i Champions League. Jag visste att Hamburg var en storklubb när jag var liten och att Albin spelade här, att de har en grym arena med bra stämning. Sedan har jag alltid vetat att i Tyskland är det väldigt professionellt och tufft, men gör du det bra kan du gå hur långt som helst.
”Fick känna att man lever”
Snart fyra månader har gått sedan han flyttade till Tyskland och ska han summera tiden som varit har han enbart positiva saker att säga.
- Det har känts bra och jag har fått göra en start och några inhopp. Jag vet att klubben inte har någon stress när det gäller att forcera in mig i laget utan det är mer att jag ska få känna på hur det är och sedan få en bra försäsong och sikta mot nästa säsong.
- För några veckor sedan gjorde jag ett inhopp och det gick skitbra. Då kände jag att jag var på gång, men sedan kom pollen och man blir snabbt trött då, så det har varit lite otur. Mot Mainz fick jag starta och det var mycket defensivt jobb, men jag kände att jag ville göra min uppgift och jag tyckte jag skötte den bra. Egentligen är jag en sådan person som gillar att göra det lilla extra offensivt, att ge laget något extra. Men jag kände att jag inte fick ut så mycket av det i den matchen, men det var skönt att få starta och känna att man lever. Det är skönt att vara tillbaka i toppfotbollen, det är en annan nivå och man lär sig mycket.
”Vill hjälpa laget att nå framgångar”
Till nästa säsong pratas det mycket om att Bahoui är tänkt som en startspelare nu när det står klart att hans största konkurrent Ivo Ilicevic kommer att lämna. Det är dock inget som han själv fokuserar på.
- Jag har inte tänkt så mycket på det, men självklart har jag vänsterkanten som lite av en favoritposition. Men jag vill inte gå runt och tänka på vilka spelare som lämnar, jag ska bara fokusera på att göra en bra försäsong och förbereda mig för nästa säsong. Går det som jag hoppas kommer jag förmodligen kunna hjälpa laget att nå framgångar.
Vad har klubben sagt till dig inför nästa säsong?
- Bara att jag under ledigheten måste köra lite extraträning och sedan börjar ju försäsongen, då börjar alla om från noll. Jag vet att de är nöjda med var de sett men att det finns mycket mer att hämta.
”Tar ett steg i taget”
Känner du dig redo för Bundesliga?
- Absolut, jag har ju spelat några matcher för landslaget på hög nivå. Man springer mycket här och det utnyttjar oftast lagen. Om någon gör ett fel kan det bli ett mål, så det gäller att alltid vara på alerten.
Vad har du för målsättning nästa säsong?
- Att köra hela försäsongen, ge allt och göra det bra. Att försöka hålla mig skadefri, men man kan ju tyvärr inte alltid själv bestämma det. Får jag en bra försäsong kan det förhoppningsvis bli bra. Jag vill inte sätta upp hur många mål eller så jag ska göra, utan jag tar ett steg i taget, match för match.
