Gästkrönika: Berlins hertha pumpar på nytt del 1.
I slutet av April reste Mathias Steen till den tyska huvudstaden. Dels för att se matchen mellan Hertha BSC och 1860 Munchen men också för att träffa Andreas Langbein, som har varit medlem i den allra första fanklubben i snart 40 år. Mathias var tidigare medlem av den glada Arsenalredaktionen här på SF. Detta är hans redogörelse.
Med Europas högsta publiksnitt är tyska Bundesliga supporterkulturens mecka. Här samlas de galnaste, högljuddaste och mest passionerade fansen i fullsatta jättearenor. På läktaren hittar du en speciell man med kärlek för sitt lag. Andreas Langbein är den tyske supportern personifierad. "Jag valde att leva för fotbollen och ångrar det inte för en sekund".
Perrongen på Hauptbahnhof badar i blått och vitt. Hundratals män, kvinnor och barn i alla åldrar väntar otåligt vid betongavsatsen. Månaden är april, dagen är fredag. Lindarna längs Unter den Linden har slagit ut och sommaren är lockande nära i Berlin. Majoriteten av de otåligt väntande är klädda i kortbyxor och bär armlöst på överkroppen. Därför kan det tyckas märkligt att de flesta på perrongen även bär halsduk - i 20 graders värme. Men just i dag är det inget att tycka konstigt om. Några stationer bort väntar resans mål. Snart är det Olympiastadion som badar i blått och vitt. Hertha BSC är redo för säsongens sista kapitel. På perrongen står en mustaschprydd man i 70-års åldern. Han sätter sin slitna halsduk mot näsan, tar ett djupt andetag och blundar.
Det är första gången jag riktar blicken mot västra Berlin. Vilket också märks på den onödigt komplicerade resvägen dit. Efter en timmes felåkande är jag dock äntligen framme i Bundesplatz i sydvästra delen av staden. Äldre och mer modern arkitektur samsas om ytan med prydligt uppradade alleér. Pulsen i väst är mera nedtonad än i det återupplivade östberlin. Fåglarna lyckas till och med göra sig hörda genom eftermiddagstrafiken. Jag anländer till ett mysigt "konditorei" för ett möte med en minst sagt speciell person.
Som en av veteranerna i Hertha Berlins allra första fanclub är Andreas Langbein en passionerad och trogen supporter, vilket den blåa jackan med klubbemblemet han bär vittnar om. Han är ett enda stort leende. På sin ganska charmiga blandning av tyska och engelska, där det förstnämnda språket dominerar, berättar han om Hertha BSC fanclub e.V.
"Klubben bildades 1972 och sju supportrar lade grunden. Jag blev medlen två år senare och har varit lojal sedan dess", säger Andreas.
Klubben har så smått växt år för år och består nu av 289 medlemmar i åldrarna 2-80 år. Numera existerar det 697 stycken efterföljande officiella Hertha-fanklubbar, men orginalet lever trots allt fortfarande kvar.
"Vi gör mycket tillsammans utöver fotbollen. Minigolf, bowling och grillpartyn står ofta på schemat".
Jag får ett papper framför mig. En medlemsansökan. Jag vill inte vara oartig och protestera utan kladdar ner mina uppgifter med en leende Andreas över axeln. Medlem 290 är klar och tydligen den förste svensken. Alltid något.
Så sent som våren 2009 var Hertha serieledare i Bundesliga och i allra högsta grad med i slutkampen om ligaguldet. Framtiden såg ljus ut och lirare so Andrey Voronin och Marko Pantelic förgyllde truppen. Sedan gick något fruktansvärt fel. Säsongen därefter blev rent ut sagt plågsam för alla Herthasupportrar och när det skulle summeras i maj 2010 var fjolårets topplag under nedflyttningsstrecket. Det otänkbara hade skett och man blev åter tvungen att flytta ner till andradivisionen.
"Jag börjar bli van nu att klubben åker upp och ner mellan divisionerna", säger Andreas som säsong efter säsong lever mellan hopp och förtvivlan.
Slut på del 1. Fortsättning följer.
