40 Jahre DDR 1:0 BRD
I dagarna är det 40 år sedan DDR slog Västtyskland i fotbolls-VM 1974. Vi uppmärksammar århundradets tysk-tyska fotbollsmatch genom en tillbakablick.
Den 5 januari 1974 lottades fotbolls-VM i Västtyskland.
I Frankfurt am Main, i Hessischer Rundfunks stora hörsal fick skönsjungande 11-åringen Detlef Lange från Schöneberger Sängerknaben det stora uppdraget att ur de stora glaskulorna på podiet dra kulorna med de nationer som kvalificerat sig för mästerskapet.
När unge Detlef så gav FIFA:s president Sir Stanley Rous en av många kulor i raden förkunnade denne att Öst- och Västtyskland hamnar i samma grupp!. Den duell som de båda tyska staterna så länge lyckats undvika skulle nu äga rum. Och det i lejonets kula! Lillebror DDR skulle få chansen att visa klassfienden att de socialistiskt fostrade spelarna var långt bättre än någon i Väst kunde ana. Och detta i lejonets kula! Den 22 juni skulle öst och väst mäta sina krafter på mäktiga Volksparkstadion i Hamburg.
I västmedia var rubrikerna stora och väldigt entusiastiska. Äntligen skulle världen få se hur överlägsna de fantastiska stjärnorna från väst var sina kollegor från öst. Att Västtyskland på hemmaplan skulle kunna förlora mot det i alla avseenden svagare DDR var onödigt att ens lägga energi på att spekulera i. Det fanns inte en skugga av tvivel att västtyskarna på ett imponerande sätt skulle spela hem en klar seger.
Västtyskarna hade fullt fog för sin optimism. I Mexiko-VM 1970 hade man spelat en fotboll som charmat en hel värld och fallit först i semifinalen efter 3 – 4 mot Italien i en match som än idag räknas som århundradets match.
1972 lekte tyskarna hem EM . I finalen i Bryssel hade tyskarna utklassat Sovjetunionen med 3 – 0. ”Det bästa tyska landslaget någonsin” skrev journalisterna efteråt.
Sjuttiotalets början var blomningstid för den västtyska fotbollen.
1974 såg man ut att ha ett om möjligt ännu starkare lag än två år tidigare. Med spelare som Sepp Maier, Franz Beckenbauer, Paul Breitner, Berti Vogts, Wolfgang Overath, Günter Netzer, Uli Hoeness, Jürgen Grabowski och fenomenet Gerd Müller var nationalelvan inget annat än en samling världsklasspelare.
I DDR kommenterades lottningen nästan komiskt nyktert. De stora statsstyrda tidningarna nämnde bara torra fakta nämligen att DDR hamnat i grupp 1 tillsammans med Australien, Chile och BRD. I DDR kallades Västtyskland i officiella sammanhang aldrig något annat än BRD. Här ska ingen och ingenting uppmärksammas i onödan.
I DDR ägnade sig statsapparaten nu åt att organisera biljetter till de 1.500 som skulle få åka till Hamburg och se matchen. De DDR-medborgare som sedan fick resa var inte nödvändigtvis de största fotbollsentusiasterna. Däremot bedömda som entusiastiska socialister och med visshet pålitliga medlemmar i härskande SED.
Betänk att detta var 1974. Inga internetsidor eller satellitkanaler från DDR. Det östtyska landlaget och dess eventuella förmåga var därför ganska okänd. I DDR var man av en annan uppfattning. Landet var en stor idrottsnation och hade inte slarvat med utbildningen av sina fotbollspelare heller. (I DDR däremot visste de flesta fotbollsfans ganska mycket om Beckenbauer och kompani. I nästan hela DDR kunde man nämligen se västtysk tv.)
Detta skulle visa sig i mästerskapets inledning. VM-nykomlingen DDR slog Australien med 2 – 0 och spelade sedan 1 – 1 mot Chile. Västtyskland hade inlett med en svag insats mot Chile och slitit till sig ett 1 – 0. Efter mycket skäll från media reste sig förbundskapten Helmut Schöns mannar till ett skapligt 3 – 0 mot Australien.
Inför matchen i Hamburg 22 juni var DDR och Västtyskland båda redan kvalificerade för nästa runda. På den tiden bestod VM av sexton lag indelat i fyra grupper. De två bästa från varje grupp gick vidare till ytterligare gruppspel. Här spelade man i två grupper där respektive gruppsegrare möttes i final.
Till matchen så. 22 juni klockan 19.30, Volksparkstadion i Hamburg. DDR mot Västtyskland. DDR har lottats som hemmalag.
Här laguppställningarna:
DDR (blå tröja, vita byxor, blåa strumpor)
1. Jürgen Croy (BSG Sachsebring Zwickau)
18. Gerd Kische (FC Hansa Rostock)
4. Konrad Weise (FC Carl Zeiss Jena)
3. Bernd Bransch C (Hallescher FC Chemie)
12. Siegmar Wätzlich (SG Dynamo Dresden)
2. Lothar Kurbjuweit (FC Carl Zeiss Jena)
13. Reinhard Lauck (Berliner FC Dynamo)
10. Hans-Jürgen Kreische (SG Dynamo Dresden)
16.Harald Irmscher (FC Carl Zeiss Jena)
14. Jürgen Sparwasser (1. FC Magdeburg)
20. Martin Hoffmann ( 1. FC Magdbeburg)
Byte
65. Harald Irmscher ut, Erich Hamann (FC Vorwärts Frankfurt/Oder) in.
Varningar
Jürgen Croy, Hans-Jürgen Kreische, Jürgen Sparwasser
Tränare
Georg Buschner (*26 decmeber 1925 i Gera, † 12 februari 2007 i Jena)
Västtyskland (vit tröja, svarta byxor, vita strumpor)
1. Sepp Maier (FC Bayern München)
2. Berti Vogts (Borussia Mönchengladbach)
3. Paul Breitner (FC Bayern München)
5. Franz Beckenbauer C (FC Bayern München)
4. Georg Schwarzenbeck (FC Bayern München)
8. Bernhard Cullmann (1. FC Köln)
14. Uli Hoeness (FC Bayern München)
12. Wolfgang Overath (1. FC Köln)
9. Jürgen Grabowski (SG Eintracht Frankfurt)
13. Gerd Müller (FC Bayern München)
15. Heinz Flohe (1. FC Köln)
Byten
68. Georg Schwarzenbeck ut, Horst-Dieter Höttges (SV Werder Bremen) in.
69. Wolfgang Overath ut, Günter Netzer (Real Madrid CF) in.
Varningar
-
Tränare
Helmut Schön (*15 september 1915 i Dresden, † 23 februari 1996 i Wiesbaden)
Publik
60.200 (1.500 DDR-fans) på Volksparkstadion i Hamburg
Domare
Ramón Bareto Ruiz (Uruguay)
Matchen
Redan från början kunde man ana att det här inte skulle bli någon sprakande fotbollsfest. Spelarna var pinsamt medvetna om prestigevärdet i denna århundradets match.
Två lag med försiktig offensiv och en för dagen väldigt disciplinerad defensiv skapade inga målchanser.
Västtysklands bästa målchans hade Gerd Müller när han i den 39:e minuten på sitt typiska sätt med bollen vid fötterna blixtsnabbt vände sig om och sköt bollen i stolpen.
Andra halvlek fortsatt med lika försiktigt spel. Med kvarten kvar såg matchen ut att sluta 0 – 0. Västtyskland skulle säkert få kritik för sitt torftiga spel. Å andra sidan var man redan klar för avancemang. Vilket säkert skulle innebära en inte alltför häftig omgång i media.
För DDR hade ett 0 – 0 på klassfiendens hemmaplan varit ett mer än respektabelt resultat. De anonyma spelarna från stolta DDR där man enligt egen språkjargong kallade sitt samhällsystem för real existierender Sozialismus hade gjort mer än de allra flesta förväntat sig.
Då, i 77:e minuten, utspelar sig de stoltaste ögonblicket i DDR:s fotbollshistoria. 26-årige Jürgen Sparwasser, så sent som 8 maj samma år cupvinnarcupmästare med 1. FC Magdeburg efter finalseger mot självaste AC Milan, kommer rusande mot straffområdet, tar emot ett inlägg som han behärskat nickar ner, rundar Beckenbauer som tillsammans med Berti Vogts bara kan se på när Sparwasser skickar bollen förbi Sepp Maier och in i mål.
Se målet här. Pampigt ackompanjerad av originalkommentar och DDR:s nationalsång ”Auferstanden aus Ruinen” (klippets längd 0 min, 59 sekunder)
http://www.youtube.com/watch?v=lIfj0K1zrmA
Vad betydde segern?
Många, där ibland de västtyska spelarna med kapten Beckenbauer i spetsen, har sagt att det var förlusten mot DDR som gjorde Västtyskland till världsmästare.
Efter förlusten mot DDR blev kritiken hård mot de västtyska superstjärnorna. Laget som alla förväntade sig spela hem titeln på hemmaplan hade gjort högst en godkänd match i gruppen och genom en usel insats förlorat mot fattiga kusinen från öst. Hur kan världens bästa landslag ha mage att förlora mot ett sådant gäng fotbollsarbetare?
Stämningen i den västtyska truppen var sämsta tänkbara. Tidningarna skrev nu om det som legat och pyrt bakom alla negativa rubriker – nämligen att laget var uppdelat i olika falanger där Bayern-spelarna tittade snett på sina kollegor från Köln och Mönchengladbach vilka i sin tur – säkert präglat av gammal rivalitet – inte drog jämnt.
Dessutom hade VM-förberedelserna störst ordentligt av en ovärdig penningkamp mellan spelare och förbund. Spelarna med kapten Beckenbauer i spetsen ville ha ordentlig ersättning för en eventuell VM-titel. Man krävde av DFB att varje spelare i den 22 man starka truppen skulle erhålla 100.000 D Mark om titeln bärgades.
Förbundet levde kvar i en värld där äran är nog belöning och ville bara ge spelarna symbolisk ersättning. Förbundskapten Helmut Schön blev så förbittrad att han ville skicka hem alla spelarna och kalla in andra.
Striden slutade med att man enades om en ersättning a 70.000 mark per spelare.
Västtyskarnas val av VM-kvarter var märkligt. I en sliten sportskola i nordtyska Malente trängdes och vantrivdes de välbetalda stjärnorna. Efter förlusten mot DDR fick Franz Beckenbauer nog och förklarade för den handfallne förbundskapten Schön att man måste ändra på spelet om man vill ta hem VM-titeln. Schön lyssnade på nationalidolen. Samma natt höll Beckenbauer krigsråd tillsammans med sina kamrater.
Beckenbauer har senare sagt att ”den natten gick vi från att vara en trasig samling till en riktig enhet”.
Man vågar nog hävda att Västtyskland knappast skulle vunnit VM utan den gigantiska väckarklocka förlusten mot DDR innebar.
För DDR var segern mot brodern i väst naturligtvis oerhört ljuv. Märkligt nog uppmärksammades segern inte särskilt i DDR-medier. Lika nyktra rubriker som efter lottningen berättade att DDR slagit BRD och nu var klart för nytt gruppspel. Och vilket gruppspel sen! Tack vare förstaplatsen i gruppen kom DDR att ställas mot Brasilien, Holland och Argentina. Efter tre tappra kamper föll man med två mål mot Holland, uddamålet mot Brasilien och fick oavgjort mot Argentina. DDR: första och skulle det visa sig enda fotbolls-VM var slut. Ingen kunde tycka annat än att världsmästerskapet varit en stor framgång för DDR och dess fotboll.
Jürgen Sparwasser – från hjälte till flykting
Om tidningarnas rapporter från triumfen mot Västtyskland varit svala var DDR-medborgarnas glädje så mycket hjärtligare. Jürgen Sparwasser blev snabbt en fotbollsidol vars namn varje liten parvel kände. SED-regimen var inte sen att utnyttja Sparwasser hjältestatus. Hjälten från Magdeburg fick motta en rad medaljer av partiet som älskade att dela ut just den typen av utmärkelser.
Sparwassers berömdhet blev senare hans olycka. När regimen ville att Sparwasser skulle ge upp sin tjänst som docent på högskolan i Magdeburg för att ta över stadens fotbollslag vägrade Sparwasser. Regimens påtryckningar fortsatte och Sparwasser förstod att i DDR skulle han inte få bestämma över sin framtid.
1988 spelade Sparwasser en veteranmatch med sitt 1. FC Magdeburg i Saarbrücken. Trots att spelarna var påpassade av som alltid medresta Stasi-funktionärer lyckades Sparwasser tillsammans med sin fru hoppa av för att sedan bli västtysk medborgare.
