Energie Cottbus - är sagan slut nu?
Energie Cottbus – klubben från Tysklands östligaste hörn var länge ett lysande exempel på framgångsrik fotboll från före detta DDR. Sedan 1997 har klubben spelat i Bundesliga eller 2. Bundesliga. Energie – som inte alls tillhörde DDR:s främsta lag – har beskrivits som något av det återförenade Tysklands fotbollsmirakel. Hösten 2013 är de ljusa dagarna förbi. Cottbus parkerar på en tröstlös sistaplats i 2. Bundesliga med sju poäng upp till en kvalplats. Cottbus behöver ett nytt mirakel.
Den som tar en snabb titt på Energie Cottbus spelartrupp skulle förmodligen gissa att här har vi ett lag som slåss i toppen på 2. Liga. Målvakt Robert Almer har med sina 30 år hunnit göra två landskamper för sitt Österrike. När Almer värvades i somras kändes han som en självklar förstärkning. Verkligheten är den att Almer konkurrerats ut ur målet av tänkte andremålvakten René Renno. Se där en missräkning och samtidigt dyr spelare på bänken.
På backsidan hittar vi flera bekanta namn; bundesligarutinerade Uwe Möhrle, Markus Brzenska eller unga spelare som Julian Börner och Michael Schulze ska hålla mer än genomsnittlig 2. Liga-klass.
Kanske är spelarna helt enkelt lite för rutinerade? Möhrle och Brzenska är båda utanför startelvan. Försvaret har bytt utseende flera gånger under hösten men utan att få ordning på positionsspelet.
Inför die Rückrunde har Energie värvat algeriern Ahmed Madouni. Han har de senaste åren spelat i Union Berlin och gulgröna, franska FC Nantes. Sett till dessa relativt fina fotbollsadresser borde Madouni kunna bli en riktig förstärkning. Frågan är möjligen hur motiverad Madouni kommer vara. Senaste säsongen har Madouni efter att inte fått sitt kontrakt hos Nantes förlängt faktiskt varit utan förening. Hur inspirerad är han att spela för ett nästan avhängt bottenlag i 2. Liga? Å andra sidan känner Madouni till 2. Liga och även regionen han kommer till efter tiden hos 1. FC Union Berlin. Energie kan också hoppas på att Madouni är revanschsugen efter ett år utanför sin yrkesutövning.
Energie har är med sina 32 insläppta mål förutom Bielefeld (36 insläppta) ligans Schießbude. Jag måste bara förklara uttrycket Schießbude. Det är en i ursprunglig betydelse en sån där marknadsskjutbana vid vilken man kan skjuta ner t.ex. burkar eller liknande. Eftersom en sådan är ett utrymme man skjuter rakt in i, med lite fantasi påminnande om ett mål, är uttrycket Schießbude ett väldigt målande och för det drabbade laget en smärtsamt tydlig bild på hur illa det är ställt..
Ursäkta om jag fortsätter språkmästrandet men eftersom Cottbus ligger sist i ligan heter det ofta att laget har ”die rote Laterne” vilket vi väl på svenska skulle kalla ”jumbo”.
En röd lykta förekom förr längst bak på hästskjutsar och andra fordon. Alltså sist i raden, placerad efter allt annat: die ”rote Laterne”.
Mittfältet har egentligen bara ett ljus i vintermörkret och det är faktiskt svenskt. Amin Afane har sedan han kom fån Chelsea via Roda Kerkrade sakta men säker spelat sig in i startelvan. Med sin snabbhet, teknik och känsliga fötter är Afane allt oftare Energies frissparksskytt. Det ska bli väldigt intressant att följa Afanes vår i Cottbus. Tiden i staden kan ju bli kort om Energie skulle åka ur.
Inte stannar en talang som Afane för att spela 3. Liga.
I övrigt på mittfältet är vad? Alexander Bittroff är en trotjänare med mer än 120 ligamatcher för sitt Cottbus. Han är egentligen back men har flyttats upp på mittfältet denna säsong. Stabil men inte särskilt snabb eller kreativ.
Ivica Banovic är med sina 34 år en rutinerad slitvarg. Banovic har gjort ett par landskamper för sitt Kroatien och spelat Bundesliga för Werder Bremen, Nürnberg och Freiburg. Landskamperna ligger dock tio år sedan tillbaka i tiden, 2011 blev Banovic utlånad från Freiburg till Duisburg. Kroaten har varit en mittfältare av god bundesligaklass men är nu inte mer än genomsnitt hos Cottbus.
Steven Rivic är ytterligare ett exempel på ett höstens misslyckande. Rutin från Bundesliga och Kaiserslautern, en av Cottbus mest pålitliga spelare de senaste säsongerna. I höst har Rivic gjort 12 matcher, 1 mål och många fans besvikna. Han är en av många tänkta klippor som måste prestera oerhört mycket bättre för att Cottbus ska ha någon chans att undvika nedflyttning.
Marco Stiepermann är tänkt som offensivt kreativelement på Energies mittfält. 23-årige Stiepermann är absolut en talang med blick för spelet och en förmåga att slå avgörande passningar. Den här säsongen lider Stiepermann av Cottbus allt annat än kreativa spel. Allt eftersom man dalat i tabellen har matcherna präglats av dåligt tempo och ett slitande istället för kombinationer och snabba omställningar.
Christian Bickel är ännu en ung spelare (23) som åkt in och ur laget i höst. Med tio insatser, noll mål och dåliga betyg kan han se tillbaka på en ganska misslyckad Hinrunde.
Marc-André Kruska har spelat Bundesliga för en storhet som Borussia Dortmund och ska vara en av 2. Ligas absolut bästa defensiva mittfältare. Även här ett ordentligt misslyckande, även här en välbetald spelare med en höst han säkert helst glömmer. Kruska har varit Energies kapten och en självklar ledare. Därför var det väldigt märkligt att Rudi Bommer gav kaptensbindeln till Uwe Möhrle inför säsongen. I efterhand inte alls lyckat med tanke på att Möhrle inte ens varit ordinarie. Kruska har varit en skugga av sig själv hela hösten. Cottbus har valt att lösa Kruska från sitt kontrakt och han kommer från och med nu spela för ligakonkurrenten FSV Frankfurt. Märkligt fall eftersom Kruska förutom att han bevisligen är en bra fotbollsspelare (22 st. U21-landskamper) med sina 26 år borde ha sin bästa fotbollstid nu.
Ett spännande nyförvärv inför säsongen var Charles Takyi, främst känd för sina framgångsrika år hos FC St. Pauli. 30 år gammal borde även Takyi vara i en bra ålder. Han har spelat nästan alla matcher i höst (16) men har inte förmått bidra till att höja Cottbus. Med ett snittbetyg från Kicker på över 4 (1 är bäst 6 är sämst) har Takyi trots att han verkar självklar i startelvan mycket kvar att prestera.
I dagarna har Energie kontrakterat Fanol Perdedaj från Hertha BSC. Här hoppas Energie få kvalitet till sitt defensiva mittfält. Vi får ändå anse Perdedaj som en liten chansning. Höstens tävlingsmatcher har för Perdedaj bestått i åtta insatser för Herthas U23-lag.
Anfallet har en del intressanta namn att bjuda på: Erik Jendrisek, John Jairo Mosquera och framför allt Boubacar Sanogo. Slovaken Jendrisek har gjort ett mål så här långt, Mosquera – som för några år sen var firad målskytt hos 1. FC Union Berlin – har bara gjort sporadiska insatser i höst och inga mål. Sanogo – som jag själv ofta tyckte var en riktigt bra och ibland briljant anfallare under sin tid i Bremen – har kommit upp i sex mål hittills. Nu kanske man kan tycka att sex mål är nästan godkänt för en anfallare i ett jumbolag men faktum är att Sanogo den här säsongen fått mest rubriker för sin förmåga att inte göra mål. I september och oktober gick Sanogo mållös i över fem veckor. Kommentarerna i media blev alltmer hånfulla och till slut kände sig tränare Rudi Bommer tvungen att försvara Sanogo.
Energies lista över höstens målskyttar visar även den lagets tamhet: Sanogo 6 mål, Banovic 3, Stiepermann 3, Affane 2, Kruska 2, Bittroff, Jendrisek, Rivic och Takyi vardera 1 mål. Offensiven fungerar inte. Många skulle säga att den inte alls existerat.
I början på november fick tränare Rudi Bommer inte oväntat sparken. Ny tränare från och med 6 november är Stephan Schmidt. 37-årige Schmidt kommer närmast från en säsong hos SC Paderborn och är en annan tränartyp än Bommer. Energies träningar lät Bommer ofta sin andretränare ta hand om medan Bommer själv bara avbröt spelet för analys eller kritik. Med Schmidt - som likt andreas Bergmann i Rostock - anses vara väldigt kommunikativ och samtidigt en utmärkt tränare för särskilt unga spelare - är det helt annorlunda. Schmidt leder själv träningarna och är hela tiden aktiv och högljudd. Nu får spelarna höra kommandot "kommunicera med varandra!" varje träning.
I en stor trupp där självförtroendet är på avvägar är det säkert nödvändigt.
Trots att Schmidt under de två månader han varit i klubben inte lyckats vända nederlag till segrar har han styrelsens förtroende.
Nu återstår det att se vad Stephan Schmidt och spelarna tillsammans kan åstadkomma.
Med nästan skrämmande pålitlighet har samtliga namnkunniga spelare lyckats underprestera så här långt. Laget har ett tydligt glapp mellan etablerade stjärnor och talangfulla påläggskalvar. Laget har inte fått någon profil och saknar ofta helt ett eget spel. Den trogna hemmapubliken börjar tröttna ordentligt på insatserna. Hade Cottbus ett snitt på 10.500 åskådare förra säsongen har detta bytts till drygt 7.000 missnöjt visslande de senaste matcherna. Stadion der Freundschaft med sina 22.500 platser hotar att bli väldigt tom under våren.
Cottbus har stora problem. Med sina 32 man har Energie 2. Ligas största trupp. Det förmodade marknadsvärdet på truppen hör med marginal till ligans övre hälft. Det innebär att en klubb som inte är direkt fattig men har beskedliga medel betalar ut alldeles för mycket i spelarlöner.
Det är fem i tolv i Cottbus. Med sju poäng upp till lagen som får stanna i 2. Bundesliga behöver de rödvita vinna matcher så fort ligan startar igen. Med bara 15 omgångar kvar kunde är pressen på laget knappast vara större än. den är. Men! Det finns faktiskt ett kraftigt ljus i tunneln! De inledande tre våromgångarna möter Cottbus först Sandhausen hemma, sedan bortamatch i Aalen, Tredje matchen östderby hemma mot Erzgebirge Aue. Inget av lagen har – på papperet – en trupp som kan mäta sig med Energies. Sandhausen har visserligen spelat bra och ligger på nionde plats medan Aalen och Aue är bottenlag.
Cottbus öde avgörs de tre inledande omgångarna. Laget kunde inte fått en större chans att resa sig.
Energie Cottbus kommer att få slåss med näbbar och klor för att klara kontraktet i 2. Bundesliga. Skulle klubben trots allt klara sig kvar väntar ändå en storstädning. Truppen måste bantas och klubben måste tänka sig för innan man i framtiden investerar i spelare som har sina bästa år bakom sig.
Att Energie Cottbus tagit sig från Regionalliga till 2. Bundesliga och sedan Bundesliga är fantastiskt och sensationellt. 17 år har lila Cottbus vait representerat i någpn av Tysklands två Bundesligor. Jag minns när jag själv var i Cottbus och såg Energie slå Bayer Leverkusen i Bundesligas 31:a omgång 2009. En stekande varm majdag och fullsatt på omsorgsfullt renoverade, täta Stadion der Freundschaft. Segermålet i 84:e minuten. Cottbus tog i och med segern de 40 poäng som alltid räckt för att klara sig kvar. Ett rödvitt böljande hav av lyckliga i åskvärmen. Jag blev väldigt imponerad av inramningen och stämningen den gången.
Det vore så sorgligt - och onödigt - om Cottbus med den här truppen tvingas lämna 2. Bundesliga.