Från tårar av sorg till glädjetårar
Själv minns jag den där helgen för ganska precis ett år sedan. Angelos Charisteas hade på övertid och i sin första bollkontakt sänkt Hertha med sitt 2-1 mål på Olympiastadion och givit Nurnberg segern. En match där Hertha länge ledde med 1-0. En del åskådare klarade inte av sin besvikelse och stormade planen.
Många Herthaner kände i det ögonblicket att det skulle bli otroligt svårt att klara nytt kontrakt. På presskonferensen efter matchen grät Michael Preetz. Även han förstod åt varthän det lutade. Hertha var avhängda. Ännu en match där oförmågan att förvalta ett spelmässigt övertag till vinst. Istället ännu en i raden av förluster.
Känns det igen? Under den gångna helgen fick vi uppleva hur Nurnberg återigen vände 0-1 till 2-1 borta mot Wolfsburg. I Gelsenkirchen såg avgjorde denne Angelos Charisteas ännu en gång med sin första bollkontakt och skickade Eintracht ett steg närmare Zweite.
För egen del så började jag efter förlusten mot Nurnberg, studera hur det hade gått för andra lag som fått lämna Bundesliga och fann ganska snart att nästan varje säsong så är det något lag av de som just åkt ur som lyckas ta sig tillbaka omedelbart. Detta faktum skänkte viss tröst.
När det sedan stått klart att Hertha verkligen hade åkt ur så kändes det faktiskt skönt. Lite som en befrielse. Det kanske låter konstigt. Ungefär som när en anhörig som man vet inte har mycket tid kvar till slut lämnar in.
Omedelbart efter säsongen kom den ena positiva nyheten efter den andra från Herthahåll. Spelare som Kobi, Hubnik, Raffael, Adrian Ramos, Ebert och Lusti skulle alla bli kvar. Etablerade Bundesligaspelare allihop. Inget hymlande om målsättning. Allt annat än ett snabbt återtåg var ett nederlag.
Hertha fick sedan en ganska bra start på Zweite Bundesliga. Tio raka matcher utan förlust och mestadels segrar. Sedan kom en svacka och det försprång vi skaffat oss åts ikapp. Ett tag var det åtta lag inom fyra poäng. Målskyttet fungerade sådar. 25 mål på hela hinrunde är godkänt men inte mera.
Nu har vi kommit halvägs utav Ruckrunde. Redan nu har 29 mål producerats. Alltså mer än hela hösten. Lite som man har haft på känn så har lag som FSV, Duisburg och Furth haft svårt att hålla hela vägen. Försprånget ner till plats tre är sex poäng. I realiteten är det sju då Hertha har betydligt bättre målskillnad än Bochum.
Under måndagskvällen kom ett nytt styrkebesked då det erkänt svåra Greuther Furth slogs tillbaka med 2-0. Inte många lag åker till Trolli och hämtar tre poäng. Visst kanske inte världens mest roliga tillställning men tre poäng är tre poäng. Hertha vann på ett sätt vi inte behöver skämmas över. En blytung seger då vi med all sannolikhet säkrade minst en kvalplats
Poängskörden för Hertha´s del är just nu 55 poäng. Historiskt sett har 65 poäng alltid räckt för att knipa andra platsen. Med det spelprogram som återstår skall Hertha ta dessa tio poäng. Så är det bara. Förmodligen blir poängskörden 12-13 poäng de sista åtta matcherna och det skall i så fall mycket till för att inte komma sämst tvåa.
För första gången vågar Herthafans nu prata öppet om avancemang till Bundesliga. Därmed också när tårarna kommer falla längs med våra kinder. Skillnade är att denna gång kommer det vara tårar av glädje.
