Säsongsutvärdering del 4: De offensiva mittfältarna
Säsongen är över och Hertha nådde det uppsatta målet att stiga upp direkt. Dags att utvärdera truppen som så galant klarat av att hantera favorittrycket. Vi bryter ner laget i mindre delar och fokuserar här på de offensiva mittfältarna.
Inför säsongen lyckades Hertha övertyga Raffael att ett år i Zweite inte var så farligt. På köpet kom även hans bror Ronny. Rapporter kom från Tyskland att Patrick Ebert äntligen vuxit till sig. Allt verkade lovande. Dessvärre så skadade Patrick korsbandet och blev borta ett halvår. Vem skulle fylla hans tomrum?
Nikita Rukavytsya- Australiensaren som är född i Ukraina förstås. Ruka hade spenderat ett år i Holland där det hade gått sådär. Trots det blev han uttagen i Australiens VM lag. Markus Babbel´s gamle lagkamrat Lucas Neill övertygade dock vår tränare om att Nikita var värd att satsa på och han kom således ablösefrei.
Ganska snabbt stod det klart att Ruka måste vara en av de snabbaste spelarna inom fotbollen. Hans löpningar längs kanterna gjorde många försvar osäkra. Utrustad med fin spelförståelse så spelade Nikita fram till inte mer än 12 mål. Många av dessa till Lasogga. Med det vann han den interna assistligan.
Dessutom gjorde han fyra mål själv. Mot Karlsruhe hemma drog att på ett skott som gick rakt upp i krysset. Målet som han alltid kommer att bli ihågkommen för, skedde i Aachen där han sololöpte med bollen i 80 meter innan han fri med målvakten satte bollen i mål. Världsklass. Ett av säsongens utropstecken i Hertha.
Patrick Ebert- Som sagt i träningsmatcherna innan skadad verkade det som att Patrick hade fått ny aptit på fotbollen igen efter placerats i frysboxen av Friedhelm Funkel. Patrick föreföll vara bättre tränad än någonsin. Sedan kom skadan och först i den 22:a omgången kom han tillbaka. Och som han gjorde det. Patrick har varit riktigt bra och har helt klart fått en nytändning under Markus Babbel. Riktigt hög klass på de hörnor och frisparkar som han slår. Det skall bli skoj att följa Patrick kommande säsong.
Raffael- När Raffael bestämde sig för att fortsätta i Hertha, trots degraderingen, så var halva slaget vunnet. Då ville många andra vara med och det blev lättare att övertyga Lell, Aerts, Niemeyer osv att komma.
Fick kanske inte ut så mycket som man hade hoppats. Dels var han skadan initialt men också för att Zweite är en mera fysisk liga, vilket kanske inte passar en artist som Raffael. Rainer Calmund anser att Raffael kommer bättre till sin rätt i Bundesliga där han håller hög klass enligt densamme.
10 mål och 6 assist blev det till slut. Helt OK. Raffael skall även ha eloge för att han inte gnällde eller skapade dålig stämning när Markus Babbel placerade honom på reservbänken i bortamatcherna. Utan han fortsatte som om inget hade hänt. I många andra lag hade det blivit ett jävla liv om storstjärnan petats men Raffael såg till lagets bästa. Stort.
Ronny- Raffael´s bror som hade svårt att anpassa sig till en början. Fick därför finna sig i att bli inbytt. Man såg tidigt att Ronny är väldigt bollsnål. Fin teknik. Samspelet med brorsan Raffael var roligt att skåda. Varje gång Hertha fick frispark en bit ut så häll man andan då Ronny tog sats. Vilket skott! Synd bara att det inte blev något mål.
För mig är det två ögonblick som sticker ut. Målpasset i premiären till Marco Djuricin, som avgjorde, och Hertha fick den inledning på säsongen vi hoppats på. I bortamatchen mot Bochum fläkte sig Ronny efter en förlupen boll och kunde spela fram Raffael som bara hade att sätta bollen i det tomma målet. Uppoffrande!
Till Bundesligas målvakter säger jag bara. Gör er beredda! Nu laddar Ronny om.
