Hertha BSC - Hamburger SV8 - 6
Cupdrömmen lever efter dramatiskt avancemang
Detta är en kväll jag sent kommer att glömma, en kväll där jag kastades fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan. Kvittering i sista minuten av ordinarie speltid, kvittering på sista sparken i förlängningen och sedermera avancemang efter straffsparksdrama. En cupkväll som följde alla former av filmmanus där huvudrollsinnehavaren hette Fabian Reese som utöver två mål och en assist även slog in den avgörande straffen.
När det stod klart att det skulle bli HSV som blev våra motståndare i cupen var den omedelbara känslan att ingenting är omöjligt och att matchen kan gå hur som helst. Denna känsla växte sig starkare och starkare ju närmre inpå matchen vi kom och övertygelsen från min sida var att det skulle bli förlängning då det är två jämna lag som skulle sparras mot varandra.
Luftfuktigheten och dimman var påtaglig i ett slaskigt Berlin där snön yrde under morgonen vilket inte bekom mig då det betydde att minusgraderna höll sig borta och det skulle inte bli lika kallt som i söndags mot Elversberg. HSV kom med runt 20 000 man och vi svarade med fyrverkerier och blåvit rök för att välkomna våra spelare och skapa en inramning värdig denna batalj. Inledningsvis böljande matchen fram och tillbaka där Scherhant visade initiativförmåga innan han tappade huvudet på grund av irritation och blev utbytt i halvtid. Fabian Reese slog in returen efter sitt egna stolpskott efter 20 minuter och strax därefter var Gechter tvungen att lämna planen då han tog sig för baksida lår och in kom Leistner i mittförsvaret vilket inte är en uppgradering. Efter en halvtimme tappade vi vårt momentum då spelet dog helt och en väldigt passiv Leistner lät Pherai få för mycket yta och kvitteringen var ett faktum. Strax innan halvtid hann HSV även ta ledningen och det kändes kört för vår del. Hur ska vi kunna vända detta?
HSV var nära att utöka ledningen till 3:1 direkt i andra, men ett sämre avslut hindrade vårt definitiva uttåg. Ett bra anfall senare som Reese givetvis låg bakom var sånär att resultera i en kvittering, men Raab gjorde en enastående räddning, men det var som att vi ändå fick energi av det. Vi började äta oss in i matchen igen och styrde spelet, men nådde aldrig riktigt ända fram. Vi var nästan där så många gånger. Ett HSV-ben emellan, en tokig studs på en tuva, en passning som gick en några centimeter fel, men vi gav aldrig upp utan matade på hela tiden, men spelarna och även vi i publiken upplevde en stor frustration gentemot motståndarna och domartrio. HSV-spelarna föll lättare och lättare i närkamperna, de fick mer ont än vad som var skäligt och tiden rann iväg. Extremt frustrerande för vår del där inga barnvänliga ord ropades från kurvan. Bilal Hussein byttes in och visade framåtanda och levererade många passningar ut till Reese som gång på gång fick fri lejd på vänsterkanten, vilket måste varit frustrerande för bortafansen då han är vårt enskilt största hot och med råge varit bästa spelaren under hösten. Minuterna tickade på och det kändes frustrerande att så många marginaler var emot oss ikväll, ett uttåg skulle kännas bittert och faktiskt lite orättvist. Reese fick lite yta på vänsterkanten, skar in och avlossade ett skott utanför straffområdet, hårt, precist och nära stolpen, 2-2 i matchminut 90. Förläning nästa, cupdrömmen lever och känslan inom mig var att vi vann matchen just här. Med stödet från hemmapubliken så kan laget omöjligt vika ner sig nu.
Hamburger Sport-Verein var klart bättre första förlängningskvarten och en djupledsboll bakom vår backlinje skarvades vidare till Berlinfödde Königsdörffer som petade in ledningsmålet i 102:a minuten. Tungt och nu var förtvivlan ytterst närvarande igen. Andra förläningskvarten var vår, men vi var fortfarande bara nästan där och hela stadion ropade på vad som från vårt håll såg ut som en solklar straffspark när Gustav Christensen skulle nicka in kvitteringen, men kördes över bakifrån av en försvarare. Sachsa Stegemann vinkade avvärjande inför 58 496 åskådare, men matchen förtjänade ett fullsatt Olympiastadion. Detta var en cupmatch som inte ville låta sig avgöras. En match som måste varit fantastisk för den neutrala åskådaren. Var det något som saknades en kväll som denna var ett straffsparksavgörande tänkte jag på läktaren samtidigt som jag inombords hade gett upp och en förlust likt denna skulle smärta något oerhört. Matchen var dock inte avblåst än och Hertha försökte en sista gång med det vapen som var vårt tyngsta. Vi skickade ut bollen till Reese på vänsterkanten. Ett par överstegsfinter, ett sista ryck av de krafter han hade kvar och ett lågt inlägg mot bortre stolpen där högerbacken Jonjoe Kenny stormade fram som tryckte in kvitteringen i matchminut 120. Nu kan vi väl omöjligt förlora med det här så psykologiskt viktiga målet? Självsäkerheten inom mig var total och absolut, vi vinner straffläggningen. Är det en förening som har sämre psyke än oss så är det HSV.
Straffarna slogs framför bortasektionen, men vi skulle börja slå dem. All form av statistik visar att det är bäst att börja slå straffarna så oddsen var på vår sida. Prevljak med en säker straff och en bra start för oss. HSV vek inte ner sig, straffarna gick in och som fjärde straffläggare klev Königsdörffer fram. Han slog straffen i sitt vänstra hörn, Tjark Ernst gick åt sitt högra. Räddning och nu var vi en bolltouch från att gå vidare. Kvällens huvudrollsinnehavare Fabian Reese klev fram. Missa inte, det vore inte värdigt denna afton. Han slog bollen åt sitt högra hörn, Raab gick åt sitt vänstra, Raab var på bollen, men det smet in ändå. Eufori. Lättnad. Glädje. Avancemang efter en helt otrolig fotbollsmatch som verkligen hade allt och vi gick vinnande ur striden. Det är kvällar som denna jag lever för, en total uttömning av samtliga känslor som virvlar runt inuti kroppen. Misär och förtvivlan ena stunden byttes helt plötsligt till hopp och entusiasm. Den här cupkvällen slår ut mycket av det jag sett och kvalar definitivt in som topp tre fotbollsupplevelser jag varit med om i den lyckliga delen av skalan.
Tyska cupmatcher är i en annan dignitet än en ligamatch då cupmatcher betyder att man bara har en chans att avancera vidare, det är allt eller inget just under de 90 minuterna plus eventuell förlängning. En dålig kväll så kan allt raseras och nästa chans kommer först nästa säsong. DFB-Pokal har stor betydelse i Tyskland och alla fans drömmer om att få se sitt lag spela final i Berlin under maj månad. Den drömmen lever ännu för oss och att bara få uppleva en final på plats med allt vad det innebär skulle vara enormt för mig, men det är fortfarande en lång och mödosam väg dit. Två topprestationer och två segrar krävs innan vi står inför en jättematch, just i detta nu tillåter jag mig själv att drömma om det. Just nu känner jag att vi är oslagbara och att vi når finalen. Inbillningen och hoppet lever minst till slutet av januari eller början av februari då kvartsfinalerna avgörs. Stunden då Reese sköt oss vidare igår kommer leva kvar länge inom mig och jag kan bara hoppas att en liknande kväll inträffar framöver.
