En helg i Berlin med Hauptstadtderby
I lördags spelades det derby i Berlin och undertecknad var på plats för att bevittna detta.
I slutet av maj 2019 när Union Berlin slog ut VfB Stuttgart i kvalet och tog klivet upp till Bundesliga stod det klart att det äntligen skulle bli ett huvudstadsderby. För undertecknad var det en självklarhet att jag skulle bevittna denna historiska händelse på plats, men tio dagar innan matchen skulle spelas i mars 2020 kan ni säkert lista ut vad som hände. Jajamän, du tänkte rätt, Bundesliga pausade säsongen för att sedan återuppta den i maj, då med ingen publik på matcherna. Den matchen jag och många andra med mig hade tänkt se slutade med hela 4-0 till Hertha BSC och det är ju klart att det sved lite för den säsongen var vi bättre än Union och chanserna till att vi skulle vunnit matchen redan i mars, om den spelats som planerat var på förhand goda. Förra säsongen när Hertha återigen fick spela ett derby inför tomma läktare på majestätiska Olympiastadion och blev det seger med 3-1.
Den här säsongen har det dock inte varit något snack om saken, Union vann komfortabelt matchen på Stadion An Der Alten Försterei i höstas och även matchen i DFB-Pokal i januari. När det i mitten av mars blev officiellt att publikrestriktionerna skulle tas bort 1 april och Herthas första hemmamatch efter det var derbyt mot Union så var jag snabb med att boka resa till matchen. Då Union tävlar om Europaplatserna medan vi spelar för att undvika nedflyttning så var det inte med några större förhoppningar jag satte mig på flyget ner till Berlin i torsdagskväll.
Innan vi behandlar mina tankar om både matchen och matchdagen ska vi göra ett litet pitstopp på Hans Zoschke i Lichtenberg. Lichtenberg är en liten kvartersförening i de östra delarna av Berlin som hör hemma i Regionalliga Nordost, för er utan koll på det tyska ligasystemet så är Regionalliga divisionen under 3. Liga, vilken är den lägsta professionella ligan i Tyskland. Anledningen till att jag valde att se Lichtenberg – Berliner AK 07 under fredagskvällen var för att min vän Jimmy, Herthasupporter bosatt i Berlin sa att det är matchen att se denna kväll.
Vi möttes upp på Frankfurter Alle och efter en promenad på sju minuter var vi framme vid arenan, eller ja arena är ett för stort ord att använda, men fotbollsplanen är insprängd mitt i ett bostadskvarter. Det första intrycket var lovande då Lichtenbergs ordningsvakt hälsade på mer eller mindre samtliga som kom in för att se matchen, tog i hand, småpratade lite och skrattade. Riktigt familjärt med andra ord, det var tydligt att detta är en riktig kvartersförening där alla känner alla. In gick vi, jag och Jimmy och köpte biljett för 10€ vilket förstås betalades med cash, inga nymodigheter med kortbetalning, det är ju ändå Tyskland vi pratar om. Vi gjorde det givna och köpte oss varsin öl direkt vilken kostade 3,50€ vilket var dyrt för att vara Tyskland.
Matchen är inte så mycket att skriva om, Lichtenberg förlorade med 1-5, men det var gemytligt att gå på amatörfotboll en fredagskväll, dricka öl i plastmugg, prata med folk omkring en, äta en nygrillad bratwurst samtidigt som det spelades ytterst medioker fotboll på en halvsliten plan med strålkastare som lös upp planen. Det var hawaiifotboll med dåligt uppstyrt försvar och trots sex mål i matchen så var det en hel del missade chanser, men det är så det ska vara i Regionalliga. Upplevelsen var riktigt bra och jag kan rekommendera ett besök på Hans Zoschke om du vill se amatörfotboll i gamla östberlin med gråa Stasibyggnader som omgärdar fotbollsplanen.
Efter matchen rundade vi av kvällen på Jimmys lokala kneipe. När jag kom till hotellet så kände jag hur hela jag var inpyrd av rök och det var en lukt jag inte är van vid, men det var ändå fint på något sätt. Är det någon gång man ska komma hem från krogen och lukta rök så är det i Tyskland.
Jag var ganska pigg ändå när jag vaknade på lördagen, dagen för huvudstadsderbyt och kände en viss nervositet inför vad som komma skulle. Att äntligen gå på match igen och bevittna matchen jag väntat på att få se i flera år. Inför matchen så var det fanmarsch till Olympiastadion. Klockan 13:00 var det samling i Lietzenseepark där jag mötte upp Jimmy och hans vänner i Spandauer Dreamers. Arrangörerna hade uppmanat folk att ta det lugnt med ölen, men det hölls inte igen kan jag meddela. Detta har jag full förståelse för då fansgrupperingar väntat i drygt två år med att få gå på match. Så småningom började marschen mot Olympiastadion och det brändes av bengaler, var mängder med rök och sång. Riktigt trevlig stämning var det i alla fall trots att det kom en jäkla regnskur och efter en dryg timme var vi framme vid arenan och då splittrades människorna upp i väntan på att få komma in på arenan.
Väl inne på arenan intog jag min plats och ett fullsatt Olympiastadion (74 667), ett hav av halsdukar stod vi riktigt tight och tog ton till Herthahymnen, Nur nach Hause, var det en oerhört sprudlande känsla som infann sig i kroppen. Många struntade förstås i platsen de skulle ha så det stod folk i trappuppgångarna för vi skulle stå nära, lägga armarna runt om varandra, hoppa och sjunga fram Hertha till seger. När matchen sparkades igång så såg jag ingenting de första fem-sju minuterna av alla rök som vällde upp, men vilken stämning det var på arenan. Rent stämningsmässigt, det här var värt drygt två års väntan. Matchen har redan avhandlats av mina kollegor på redaktionen och jag har inte så mycket att tillägga, men trots vår underlägsenhet så var det sång matchen igenom och ett enormt jubel vid kvitteringsmålet. I september var jag och såg Hertha BSC – Greuther Fürth med drygt 17 000 på läktaren och det går inte ens att jämföra med hur det var i lördags. Även om det var roligt i september så är en utsåld arena och ett derby en klass för sig.
Avslutningsvis anser jag mig nödgad att delge er mina åsikter om vad som hände efter slutsignalen. Herthaspelarna kom fram till Ostkurve för att tacka för stödet även fast insatsen var direkt undermålig. Tyvärr sprang det in fans och ville slita av tröjan av Tousart och de andra spelarna uppmanades att ta av sina då en ultrasgruppering ansåg att de inte var värda att bära tröjan längre efter den totala överkörning vi precis varit med om. Jag, liksom alla andra Herthaner var otroligt besviken över insatsen och förlust med 1-4 i ett derby är inte acceptabelt, men samtidigt, vad hade fansen väntat sig? Jag försöker alltid vara så realistisk som möjligt och jag hade inte väntat mig något annat än förlust med tanke på hur dåliga vi varit den här säsongen. Hertha ligger på plats 17 av 18 och det är ingen slump. Även om det var klasskillnad i lördags så kan jag inte på något sätt försvara ultras agerande. De har vägrat gå på matcherna när det varit publikrestriktioner och nu när de var tillbaka så krävde de en bra insats i och med att det var derby, vilket de inte fick, men återigen, vad hade de för förväntningar? Att slita av spelare tröjan och sedan kräva att de andra ska ta av sina, vad har de för mandat att göra det?
Om man tänker ett steg längre, hur kommer det här att påverka spelargruppen? Sen när har lag höjt sina prestationer efter en incident likt detta? Jag förstår att människor i affekt skriker saker på grund av frustration, men när de börjar ge sig på spelarna, det kommer jag aldrig att acceptera för vem kommer vilja spelare för Hertha om det här upprepas igen? Jag hoppas att de ultras som deltog i detta rannsakar sig själva.
Hur som helst, det var helt underbart att äntligen vara tillbaka på ett fullsatt Olympiastadion igen, träffa vänner, dricka några öl och äta döner samt currywurst och nästa besök för undertecknad blir vid en eventuell kvalmatch i maj annars så blir det i augusti när nästa säsong startat.
