Hertha BSC bleibt erstklassig
Jag åkte ner till Tyskland och såg båda kvalmatcherna mellan Hertha BSC - Hamburger SV. Jag slets mellan hopp och förtvivlan, men i slutändan stod jag och vrålade ut min glädje.
Efter att det stod klart att Hertha skulle behöva kvala sig kvar i Bundesliga bokade jag redan samma kväll som matchen mot Dortmund resa och boende till första kvalmatchen efter att ha säkrat min plats till första mötet på Olympiastadion. I onsdags förra veckan startade den fria försäljningen till bortamatchen och med stor iver var jag redo exakt kl 9:00 och lyckades roffa åt mig en av de få biljetter som fanns kvar. Efter hemmamatchen i torsdags var jag moloken och intalade mig själv att det säkerligen inte blir någon fest på måndag utan en mer sorgsen tillställning. Samtidigt intalade jag mig själv att det skulle vara bra för psyket att vara på plats om det skulle bli degradering. Jag visste att oavsett utgång så skulle det bli en upplevelse att ta till sig och bearbeta och som i längden skulle stärka mitt supporterskap.
Första matchen jag såg Hertha BSC på plats var i början av oktober 2009 mot just HSV och den matchen slutade med förlust 1-3. Trots förlusten så blev jag hänförd över stämningen från hemmafansen och tänkte för mig själv, ”är det så här det är att gå på fotboll i Tyskland?”. Intresset för den tyska fotbollen hade funnits där ett par år, men jag ville inte börja supporta något lag innan jag sett en match live. Det ska erkännas att det ändå var en liten slump att det blev just Hertha BSC som var det hemmalag jag såg först och sedermera blev klubben jag föll för.
Mitt intresse och engagemang för Hertha BSC har genom åren successivt ökat och det är därför jag skriver för Svenska Fans sedan ett knappt år tillbaka. Jag är sedan tidigare medlem och innehar även årskort trots att jag bor i Sverige, vilket införskaffades första gången säsongen 19/20. Detta för att vara 100% säker på att kunna se derbyt mot Union Berlin på plats. Därför var det en självklarhet för mig att se båda mötena mot HSV i kvalet.
Jag vill poängtera att jag inte anser att mina sympatier för klubben eller supporterskap nödvändigtvis är större eller ska värderas högre än du som läser det här. För vissa räcker det med att se matcherna på tv, vissa åker ner en gång per säsong och det finns även folk som flyttar från Sverige till Berlin för att följa klubben på nära håll. Alla som har sympatier för Hertha BSC har jag största respekt för och välkomnar alla nya supportrar.
Efter att ha varit på plats i Berlin och sett den håglösa insatsen i första kvalmatchen så åkte jag till Hamburg i måndags med noll förväntningar. Totalt 5837 bortasupportrar var på plats på Volksparkstadion och utanför arenan dracks det mängder med öl då ölen som serverades inne på arenan skulle vara alkoholfri.
Hertha fick en drömstart med ett ledningsmål redan i den fjärde minuten och då tändes det ett litet hopp inom mig, men när ledningen inte utökades innan halvtidsvilan trots att vi spelmässigt var klart bättre så stod jag där och tänkte att hoppet har tänts i onödan. Jag har varit med för många gånger om att Hertha vikit ner sig för att hålla den positiva känslan vid liv.
När Plattenhardt gjorde 2-0 efter dryga timmen så var det upprymd stämning på bortasektionen. Sångerna fortsattes att sjungas och med ännu mer kraft i stämmorna, känslan var att vi inte skulle tappa det här då HSV var ännu sämre än vad Hertha hade varit i första mötet. Det visades sex minuters tillägg och de minuterna var så erbarmligt långa. Jag valde att ta tiden på telefonen för att ha koll på hur det mycket som var kvar. Jag kollade på telefonen och det hade gått 2:20 av tilläggstiden. Väntade i vad för mig hade känts som minst en minut och kollade på telefonen igen, 2:40 hade då gått. Efter att ha gjort så alldeles för många gånger blåste till slut Aytekin av matchen och vilt jubel utbröt. Det var känslor av både lättnad och glädje som infann sig. Att jag var på plats på bortasektionen och var med om ett säkrat kontrakt i ett kvalspel när jag hade väntat mig en degradering är en del av det vackra i supporterskapet. Man står och kramar om folk man inte känner och delar glädjen då den gemensamma punkten man har är kärleken till Hertha BSC. Jag kramade definitivt om och firade segern med mina vänner Asbjörn, Denis, Jacob och Jimmy som jag såg matchen med.
Att Hertha har spelat riktigt dålig fotboll hela säsongen och förtjänar rent prestationsmässigt inte att spela i Bundesliga nästa säsong, det spelar ingen roll. I måndags var vi någon form av vinnare även om det var ett stort sportsligt misslyckande att ens behöva gå in i ett kval.
Hertha har redan börjat storstäda inför framtiden och vad som händer fram till premiären i augusti återstår att se. Det är något vi får ta och hantera vad det lider. Det som gäller nu är att andas ut och konstatera att den här säsongen hade vi tur. Oavsett hur det går nästa säsong så kommer jag fortsätta med att åka ner och kolla på Hertha samt skriva mina texter här på Svenska Fans.
Einmal Herthaner, immer Herthaner.
