Jaha, det var det
Det var folkligt, det var fullsatt men tyvärr blev det inte festligt för majoriteten av åskådarna då Hertha sumpade en på förhand jättechans att nå semifinal i tyska cupen. Cupdrömmen är död och nu återstår det tre och en halv månad av transportsträcka innan vi kan blicka mot nästa säsong.
När lottningen genomfördes och det stod klart att Kaiserslautern skulle komma på besök till Berlin var det glada miner bland den blåvita supporterskaran. Det näst sämsta laget som är kvar på vår hemmaplan, en gratischans för oss att nå semifinal, med Reese i form så löser vi detta utan några större problem. Vi hade så sent som dagen innan kvartsfinallottningen dessutom slagit Kaiserslautern nere på Betzenberg med 2-1 så det fanns definitivt fog för att vara positiv, men Hertha är Hertha så det går inte att ta ut något i förskott. Det om något har jag lärt mig under årens gång, men jag var ändå vid lottningsförfarandet ganska säker på att vi skulle vinna. Sista matchen innan uppehållet saknades helt plötsligt Reese på grund av sjukdom, det blev 0-0 mot tabelljumbon Osnabrück, men när nästa ligamatch spelades en månad senare saknades Reese fortfarande och då började orosmolnen hopas. Två svaga insatser och en poäng efter återstarten medan Kaiserslautern kom till cupmötet med glada miner efter att ha vunnit bottenmötet mot Schalke med hela 4-1.
Det har varit uttalat från klubben att de ska göra allt för att nå finalen som alltid spelas på Olympiastadion så det var en lite konstig startelva som Dárdai hade tagit ut. Helt plötsligt ställde vi upp med en 3-4-3 formation med Gersbeck som sista utpost för första gången den här säsongen. Det är ingen formation som jag sett oss spela tidigare och Zeefuik skulle styra och ställa centralt på mittfältet, det är inte hans styrka som fotbollsspelare. Efter mindre än fem minuter ledde Kaiserslautern efter att bollen gått och fram och tillbaka där vår backlinje hamnade ur position och överbelastade fel sida. En chockstart på matchen och innan halvtid var ledningen utökad till 2-0 vilket i sig var ologiskt. Vi gjorde ingen bra insats, Kaiserslautern imponerade inte heller, men var effektiva på de chanser som dök upp och frågan var hur vi skulle bära oss åt för att vända detta.
Dárdai insåg att hans uppställning och taktik inte var exemplarisk så det ändrades om till vår vanliga 4-2-3-1 och den gravt misslyckade Zeefuik (inte hans fel) byttes ut för Bouchalakis (ingen succévärvning), men framför allt så gjorde Reese comeback. Stämningen förändrades direkt på arenan, det var som att en ny energi kom och att vi alla i vår ökenvandring såg en oas som skulle rädda oss från uttorkning och sedermera cupdöd. Vi hade avsparken och slog bollen direkt ut på Reese som sprang sig loss på vänsterkanten, inlägget nickades undan, men publiken, även de på sittplats började låta ordentligt. Reese kom minuten efter loss ytterligare en gång och Kaiserslauterns tränare Grammozis gjorde en för oss tyvärr taktisk ändring genom att byta ut sin högerback då han upptäckte att detta inte kommer gå vägen för dem. Nu var vi bara i matchminut 49. Reese kom loss igen och hittade Tabakovic som bara skulle stöta in reduceringen, men skottet gick rakt på målvakten. Det var en chans som Tabakovic ska göra mål på nio gånger av tio och hade det blivit mål där så hade vi vunnit matchen för då hade laget fått en otrolig energi och med stödet i ryggen så hade Kaiserslautern aldrig klarat av att stå emot. Vi fortsatte ha väldigt mycket boll, men svårt att skapa de riktigt farliga chanserna, men det var gott om tid kvar så ett mål inom kort så skulle det räcka med ett till för att få fram en förlängning.
Vad gör Hertha då? Jo skjuter sig själva i foten förstås på ett helt makalöst sätt som bara Hertha klarar av. Kempf passar Bouchalakis som i sin tur passar bakåt i en yta där det inte är en människa och plötsligt kommer Kaiserslautern tre mot två trettio meter från mål och dödar matchen då Leistner och Kempf bara låter Kaloc helt ostört promenera fram innan han avslutar. Reese reducerade på tilläggstid, men det räckte inte och nu känns säsongen förstörd. Det fanns en entusiasm i klubben, men 2024 har startat på ett brutalt dåligt sätt för Hertha, både på och utanför planen. En tiondeplats i tabellen med nio poäng upp till Holstein Kiel på kval, men samtidigt bara sex poäng ner till Hansa Rostock på nedflyttning. Trots detta är jag inte orolig för att det kommer bli någon streckstrid åt något håll då vi kommer vinna lite här och var och sluta i mitten av tabellen, men efter uttåget ur cupen så är det som att luften gått ur mig. Även om det aldrig någonsin går att lita på Hertha utan det alltid finns en del inom mig som tror att det kommer skita sig så lurade jag mig själv med att vi kommer nå finalen såvida vi slipper Leverkusen i semin. Detta är dock en del av livet som Herthaner och att vara supporter för ett mediokert lag, det finns stunder man svävar på moln, men alldeles för ofta så är det lidelse, besvikelse och allmän motgång. I åttondelsfinalen kvitterade vi i både minut 90 och 120 mot HSV för att sedan vinna straffläggningen, det var helt otroligt och en matchupplevelse som kommer leva kvar och alltid finns där. Sedan finns det även enorma och genuina besvikelser som att vi förlorar två gånger om mot Wehen Wiesbaden eller som i onsdags, åker ut på hemmaplan mot Kaiserslautern som är ett lag vi normalt sett ska slå.
Vi fick allt serverat på silverfat, men på något sätt satte vi krokben för oss själv. Igen. Detta var inte första gången och banne mig inte sista gången heller. Det finns något i klubbens DNA som gör att det blir så här gång på gång oavsett vilka som sitter i styrelserummet, på tränarbänken eller vilka spelare som representerar föreningen på planen. Det är bara så det är och någonstans är det bara att acceptera faktumet att vi alltid nästan är där och att jag stundtals kommer fatta alltihop, men samtidigt ingenting.
Jag vill bara att vi ska spela de femton återstående matcherna så att nästa säsong kan starta. Då kan vi börja drömma igen.
