Konsten att förlora mot sig själv
Vilket elände vi fick uppleva lördagkväll. Nog trodde jag att mitt Hertha på ett bättre sätt skulle stå upp mot Leipzig. Inte ens i min vildaste fanstasi trodde jag att det var möjligt att spela så lojt och tafatt. Dålig rörlighet och ett passningsspel som är under all kritik. Och sedan alla dessa bjudningar. Tänker på Alexander Esswein som sista gubbe går och dräller med bollen och danske Poulsen får rena gatan mot Rune Jarstein, som räddade den gången.
?Men det dröjer inte många sekunder innan det ska spelas runt i backlinjen igen. Inte nog med det, bollen ska spelas hem till målvakt Jarstein som halkar/snubblar när han ska skicka iväg bollen. Istället blir det en lysande framspelning till nyss nämnda Poulsen, som i sin tur kan servera Timo Werner öppet mål. Ridå och samtidigt komiskt hur Hertha kan bjuda på sådana målchanser. Rejält okoncentrerat. Det verkar som allt snack om Europa bara är en rökrida. Istället verkar grabbarna vilja slippa skiten. Det är ju intrycket man får.
?Dessutom drog både Sebastian Langkamp och Jay Brooks på sig sina femte gula kort under matchens gång och missar Darmstadt borta. Vem ska nu spela mittback? Pal Dardai har veckan på sig och fundera hur han ska lösa den nöten. Kanske omskola Sami Allagui eller Alexander Baumjohann? Eller blickar coach Dardai mot ännu fler ungtuppar? Helt plötsligt verkar försäljningen av Jens Hegeler väldigt olycklig. Hertha hade kunnat haft nytta av en defensivspecialist.
?Mot Darmstadt måste det bli en offensiv satsning. Hertha måste investera mera och verkligen satsa på segern. Så lojt och oinsperat som det var mot Leipzig kan man inte spela en gång till. Det vore ett svek. Hertha har lyckats ställa till det för sig ganska rejält.
