När kommer hatet segra över kärleken?
Tankar om en sport som mer och mer glider mig ur händerna och en uppgivenhet som infinner sig nästan varje match.
Åsikterna jag kommer ge uttryck för i denna text har jag gjort ett antal gånger tidigare och mest troligt kommer det även ske i framtiden såvida jag inte gett upp och lagt ner innan dess. Jag är irriterad på fotbollen. Jag är irriterad över VAR:s existens och jag är, för oklart vilken gång i ordningen irriterad och besviken på Hertha BSC.
SSV Ulm 1846. Hur många av er känner till den klubben, helt ärligt? Inte många händer i luften eller instämmande nickningar. Det Ulm är känt för är att Albert Einstein föddes i staden. Fotbollsklubben kan inte stoltsera med stora framgångar. De har gjort en säsong i Bundesliga och det var 99/00. Säsongen 01/02 spelade de i Verbandsliga Würrtemberg. De har hållit till på amatörnivå fram till förra säsongen då de var nykomlingar i Dritte som de överraskande vann och det är faktiskt den bortamatch jag ser fram emot mest under säsongen. Helt enkelt för att de har en öststatsarena med löparbanor och Ulm är inte en stad du åker till på semestern, såvida du inte hemskt gärna vill besöka Einstein-muséet. Nåväl, jag har ingen avsikt att kasta skit på vare sig staden eller laget från Ulm. Den fläkten kan träffa något annat.
Det började så bra för Hertha när Maza med en jäkla kanon dundrade in ledningsmålet i sjunde minuten i en match som bara skulle vinnas hemma på Olympiastadion. Hertha som under säsongen sett tryggare ut med bollen under Fiéls ledning var för dagen ostrukturerade, slarviga och avståndet mellan lagdelarna var alldeles för stort. Marten Winkler som haft en tuff säsong skadade låret och in kom Pálko Dárdai som inte hade en av karriärens bästa matcher. Felbeslut, försökte filma till sig en straff och missade öppet mål i den sjätte tilläggsminuten. Hur som så kvitterade Ulm med ett riktigt jävla skitmål sju minuter innan halvtidsvilan. Ett avslut från Brandt som täcktes, men bollen studsade till Telalovic som tyvärr inte gjorde något misstag och han valde att fira som Gyökeres. Ordinärt och inte alls som valfri svenska åttaåringar också gör då de har honom som idol.
Den sjunde minuten i andra halvlek var lika lyckosam som den sjunde minuten i första halvlek då Scherhant prickade in Herthas andra ledningsmål för eftermiddagen och inte fan släpper vi in två mål mot Ulm på hemmaplan? Det är väl klart att vi gör. Vi är Hertha BSC. Krattenmacher i Ulm fick en ocean av yta lika stor som Atlanten att springa på med bollen. Samtliga försvarare stod som statyer och inte pressade honom. Vart mittfältet var har jag ingen aning om, men antagligen på andra sidan pölen, långt ifrån där de borde ha varit. Kvitterat igen och jag suckade hemma i fåtöljen. Jag är frustrerad och irriterad över att det är samma visa varje jävla helg. Något positivt var att Linus Gechter fick hoppa in och gjorde comeback efter över två månaders frånvaro. Fabian Reese var i veckan tillbaka i lagträning, men återfanns på läktaren idag. Bilal Hussein satt oväntat nog på bänken, då han vanligtvis varit petad under säsongen.
Hertha tryckte på och jagade ett ledningsmål och var i ärlighetens namn rätt jäkla nära ett par gånger och till slut så kom det. Fransosen Michaël Cuisance som varit det klart bästa nyförvärvet denna säsong frälste oss igen. Trodde vi i drygt tre minuter innan det dömdes bort. Rent regelmässigt så var det korrekt att det dömdes bort då Cuisance var för brutal i sin knuff av en Ulmspelare, men det skedde när han precis kommit in i straffområdet i en yta där det var de två som fanns sekunderna innan han petade in vad han trodde var sitt femte mål för säsongen. När bollen väl låg på mittpunkten och spelet skulle sparkas igång så ville inte domaren blåsa igång spelet och då fattade jag vad som var på gång. Niederlechner fick gult kort för protest innan domslutet. Domaren behövde inte lång tid på sig att fatta beslutet, men hur i hela fridens namn kan det ta över tre minuter från att målet gjordes till att det dömdes bort. Det övergår mitt förstånd. De som bestämt att VAR ska finnas för att besluten ska bli mer korrekta och att det är det absolut viktigaste kan dra dit pepparn växer. Vi såg så sent som i tisdags att kontrollrummet kollade på fel sekvens när de dömde bort Alexander Isak för offside när han inte deltog i spelet. Detta bevisar än en gång att det är den mänskliga faktorn som avgör när besluten blir korrekta eller ej. Då tar jag hellre, som jag skrivit flera gånger förr, att domarna på planen får döma. Det kommer bli fel där också, men då dömer de också efter sin intuitiva känsla vilket är så gott som något. Hellre detta än att vara glad i tre minuter och sedan få en käftsmäll från en situation som ingen uppmärksammade trots att den skedde på den sida assisterande befann sig. Fotboll är känslor och i dessa finns det allt från tvivel, hopp, glädje, besvikelse och eufori.
Jag har tidigare torgfört att min exit från toppfotbollen kommer närmre och närmre för varje dag eftersom jag tappar glädjen till den sport jag en gång hållit så kär. Jag kollar på Herthas matcher för att jag håller klubben kär, men jag sitter inte och slötittar på Werder Bremen – VfB Stuttgart, Tottenham – Arsenal eller för den delen Lazio – Roma vilket jag slutade med för fem-sex år sedan eftersom jag redan då var av åsikten att VAR förstör det fotbollen är för mig. Min kärlek till Hertha är starkare än hatet mot VAR, men frågan är hur länge till det är på det viset? Glappet mellan dessa två ståndpunkter minskar för var dag och frågan är inte om utan när det tippar över till att hatet segrar över kärleken.