Tankar dagen efter cupsortin
Hertha sköt sig själv i foten flera gånger och sabbade chansen att spela kvartsfinal i säsongens upplaga av DFB-Pokal. Inte förvånande för en härdad supporter och om en dröm som aldrig släcks.
Under december månad kommer jag att skriva en artikel om dagen om Hertha och idag ska jag ägna tecknen åt att fundera lite mer kring uttåget ur DFB-Pokal.
Jag brukar hävda att jag är härdad när det gäller Hertha och att det knappt finns något som förvånar mig längre, men klubben brukar på något sätt överträffa sig själv om och om igen vilket fått mig mången gång fundera på hur det egentligen är möjligt. Som jag skrev tidigare den här månaden så tar jag inte ut något i förskott och vågar aldrig njuta fullt ut när något bra sker eftersom jag är medveten om att ett haveri alltid väntar runt hörnet. Så skedde även igår. Ett grovt felbeslut av Zeefuik, ett totalt hjärnsläpp och ett rött kort så visste jag att matchen var körd redan efter 26 minuten även om vi var i ledning. Raset började snabbt med en skada på Sessa som följdes direkt av ett självmål av Niederlechner och nu hade vi bara spelat en halvtimme. Sannolikheten att Hertha skulle ta sig vidare i detta läge var lika med noll, men eftersom Köln var uddlösa var det säkert en del Herthaner som hade ett hopp om att det skulle gå vägen ändå. Det hade inte varit ett mirakel eller en bragd, men någon form av hjältedåd hade det varit.
Jag satt bara och väntade på att plåstret skulle rivas av, men det skedde inte under ordinarie tid. Förvånande, men detta var inte första matchen denna säsong som Köln var ineffektiva. Herthas mål var tydligt, ta det till straffar och äga situationen. De var nära med sin plan, men danske Gustav Christensens ouppmärksamhet i eget straffområde förstörde allt. Detta i sista minuten av andra förlängningskvarten. Straff, mål och uttåg. Under förlängningen så smög det sig givetvis in tankar om ett litet hopp att: blir det straffar kan allt hända även om jag innerst inne var kört. Det vore taskigt att säga att det var Hertha som drog ut lidandet innan plåstret revs av och när det skedde var det bara en total uppgivenhet. Jag tänkte även att detta var extremt onödigt då det hade varit bättre att förlora med 5-1 istället.
Jag kan inte klandra Fiél för valet av spelare eller taktik. Det var individuella misstag som fällde oss denna decemberkväll i Köln. Reptilhjärna och brist på koncentration stjälpte oss. Jag var inför matchen inte särskilt hoppfull inför matchen även om det på förhand inte var en omöjlig match att vinna. Jag visste att en sån här match på bortaplan kommer vi inte att vinna, det sker inte. Det är så här det är att vara Herthaner, vilket jag endast kan klandra mig själv för att vara. Även om det ser bra ut så kommer det att gå åt skogen när allt summeras. Ett lidande som gör något med mig, men när det väl sker något så sällsynt som att laget vinner en otrolig viktig match där de varit uträknade på förhand eller under matchen så är alla sorger längs vägen värt det. Cupdrömmen är över och det kommer alltid en nästa säsong, en ny chans, en framtid som jag ibland inbillar mig kommer vara ljus, en väntan på en stor framgång. Kanske inte så realistiskt att tro att det verkligen kommer ske, men för psyket är det bra att drömma sig bort ibland och låt tankarna sväva iväg för en stund. Nästa säsong, då jävlar.
