Tankar om Hertha och deras arenaplaner
Hertha BSC vill bygga en egen riktig fotbollsarena, men har inte råd. Staden Berlin vill inte upplåta mark för att fortsätta ha en hyresgäst på Olympiastadion. Frågan är, vad vill jag som supporter?
Det senaste decenniet har planerna funnits, men den tyska byråkratin maler segt och är många gånger frustrerande, invecklad samt långsam. Frågor skall utredas, diskuteras, stötas och blötas innan beslut kan tas som sedan definitivt kommer att överklagas och då startar allt om igen.
Det är ingen hemlighet angående Herthas ambitioner om att lämna Olympiastadion för att bygga en egen arena. Detta för att kunna växa samt försöka hänga med i det ekonomiska fotbollsracet som bara bygger på hög omsättning, dyra spelarköp och pengar som strösslas lite här och där för att klara FFP.
För det första har Hertha ekonomiska problem, för det andra vill staden inte att vi ska bygga en arena utan fortsätta hyra in oss på Olympiastadion och för det tredje så motarbetar staden Berlin oss med det ena horribla förslaget efter det andra på mark de kan tänka upplåta till ändamålet. Bland annat erbjöd de Tegel, den gamla flygplatsen, men nackdelen med det området är att det måste saneras samt att det inte går spårtrafik ut dit. Detta vill staden inte själva bekosta och Hertha avslog erbjudande omedelbart. De vill istället bygga sin nya arena bakom Olympiastadion.
Jag förstår att klubben vill bli större och locka till sig nya större sponsorer och därmed etablera en stabil ekonomisk grund som en egen arena ger. Som det ser ut just nu så kommer vi inte att ha råd och dessutom vill jag inte att vi flyttar från Olympiastadion. Som fotbollsarena är den usel, det är långt till planen med tanke på löparbanorna och den är inte ämnad för fotboll samt att den är alldeles för stor för oss. Förra säsongen hade vi ett snitt på drygt 50 000 och arenan tar in 74 667 vilket innebar att det sett över hela säsongen var en tredjedel av arenans stolar som varje match inte var upptagna. Även om vi fans gör vårt bästa för att skapa god stämning och är det något jag hävdar med en dåres envishet är att vi är en av de bästa fanskarorna i hela Tyskland, men missgynnas av akustiken. Ljudet stannar inte inne på arenan utan far iväg ut i den berlinska luften. Arenan känns allt som oftast öde och det krävs minst 60 000 åskådare för att det skall uppfattas som att det är folk på plats.
Anledningen till att jag inte vill att vi flyttar är att Berlins Olympiastadion är att den är bombastisk, karaktäristisk, unik och utmärkande. Sedan 1963 har detta varit vårt hem och jag skulle gärna kedja fast mig vid ingången och hungerstrejka för att vi göra min röst hörd om klubbens arenaplaner besannas. Varje gång jag kliver in genom portarna så slås jag av intrycket som arenan ger. Det finns ingen arena i det slaget och är det något vi skall värna om så är det trots allt detta. Sportsligt och ekonomiskt förlorar vi på att vara kvar, men det är inte det viktigaste för mig och mitt supporterskap. Missförstå mig inte, det är klart att jag vill att Hertha skall spela i Bundesliga och gärna tampas i toppen för i grund och botten är det det som sporten går ut på, att vinna matcher och sedermera titlar, men så som fotbollen har utvecklat sig sedan Abramovitjs köp av Chelsea sommaren 2003 så är det något jag inte vill att vi ska vara en del av. Omsättning, bokslut och ekonomisk vinst har blivit viktigare än kärleken till klubben. Min kärlek till traditionsföreningen betyder mer för mig än hur många matcher vi vinner.
Det väsentligaste för min del är att vi existerar och håller oss i med Herthamått mätt ekonomisk balans än att vi samlar titlar på hög och fuskar med bokföringen för att få god medial publicitet och att fans konstant flyger in från alla världens hörn till varje match. Att se Hertha BSC under varje försäsong flyga iväg till USA, Sydkorea, Australien eller Qatar skulle få mig att må illa. Då vill jag hellre att vi stannar kvar i den ekonomiska misären där vi känner att vi lever.
Hertha BSC, förbli den gamla dam du är. Kaosaktig, dåraktig och med spel på en alldeles för stor, men samtidigt spektakulär, mäktig och iögonfallande arena.