Hertha BSC - Fortuna Düsseldorf2 - 2
Till minne av Kay Bernstein
En match som spelades för att den var schemalagd, men som ingen i hemmalägret brydde sig om. Hertha BSC är en förening i djup sorg och denna match var till för att hylla och minnas president Kay Bernstein som gick bort tidigare i veckan.
Igår var jag med om den stämningsmässigt märkligaste matchen någonsin. Dagen började med en svartklädd och moloken marsch från Theodor-Heuss-Platz till Olympiastadion där folk bröt ihop vid blomhavet utanför arenan. Både förening och fans har under veckan gjort allt de kan för att hylla och visa reservationslös respekt för Bernstein som under sina knappa 600 dagar som president försökt få den blåvita båten att hitta rätt kurs och puttra på i ett hav av stora vågor som försökt få den att kantra. Han iscensatte nödvändiga omstruktureringar i organisationen och en utformad framtidsplan för att vi framöver ska bli en klubb att räkna med samtidigt som banden mellan fans och klubb stärkts vars relationen varit skadad och infekterad under många år. Hela föreningen i allt från medarbetare, spelare och supportrar fick under hans presidentskap en gemensam tro på framtiden och att arbetet som påbörjats och initierats kommer bära frukt de kommande säsongerna. Saker skulle göras från grunden och de skulle göras rätt, något som inte varit fallet tidigare då allt handlat om att försöka överleva en återkommande bottenstrid där nytt kontrakt var det enda viktiga varje säsong.
Spelarna bar sorgeband och hade minnesstund i stadionkapellet innan det var dags för en tyst minut på Olympiastadion. Det hölls tal där röster sprack, stadion var täckt i svart och på skärmarna rullade svartvita bilder av Kay. Musiken som strömmade ur högtalarna var exempelvis R.E.M. – Everybody Hurts och en tysk version av den franska låten Comme d’habitude (Claude Francois) som för allmänheten är mer känd för Frank Sinatras version under namnet My Way. Kurvan var tyst denna match, ingen organiserad sång anordnades av den anledningen att Kays röst har tystnat och därmed även vår. Düsseldorffansen visade stor respekt med banderoller som hyllade Bernstein och de var även tysta matchens fem första minuter innan de körde igång. Kays stol på arenan var klädd med hans karaktäristiska Hertha-jacka, ett foto av honom, en blomkrans samt en blåvit megafon som symbol för hans insatser som kurvans capo under sina tidiga vuxna år.
Jag har den största respekt för beslutet som ultras tog med att detta inte skulle vara en match som alla andra med sång och positiv anda, detta var en match med begravningsstämning, ett fint och värdigt avslut av vår sorgevecka. Nu är det i min värld dags att vi återgår till vardagen. Chocken och att försöka ta in det fruktansvärda kommer att ligga kvar inom föreningen under lång tid framöver, men nu måste vi tillsammans kavla upp ärmarna och göra jobbet. Det viktigaste den här säsongen är att uppnå Kays och allas dröm om en cupfinal på hemmaplan, det skulle vara större och viktigare än en uppflyttning till Bundesliga som vi i dagsläget inte är redo för. Om nio dagar spelas kvartsfinalen mot Kaiserslautern, en match som sedan veckor tillbaka är slutsåld, men innan dess beger vi oss på lördag till Wiesbaden som uppladdning inför cupdrabbningen.
Matchen då? Den slutade rättvist 2-2 efter mål av Tabakovic och Scherhant i första halvlek innan Düsseldorf i inledningen av andra halvlek tilldelades två straffar under en period av sex minuter varav ena gick i mål och den andra slogs flera meter utanför. Lagen hade varsin halvlek och ett oavgjort resultat var på något sätt det mest självklara för idag fanns inga vinnare, det fanns bara utrymme att minnas och hylla en man som aldrig får glömmas. På Ostkurve löd en banderoll:
”Vi vattnar ditt träd med våra tårar. Du lever för evigt i våra hjärtan.”
