Intervju: Arbetarungen som lever sin dröm
I tisdags inför Revierderbyt lade 11 Freunde-journalisten Dirk Gieselmann upp en intervju med Kevin Großkreutz på deras hemsida. Detta material har vi nu fått tillåtelse att översätta och lägga upp åt er läsare. Jag välkomnar er därför in i Kevin ”der Malocher” Großkreutz värld.
Kevin Groβkreutz hade du egentligen något annat val än att älska BVB?
Nej, det ligger i mina gener. Gammelfarfar/Gammelmorfar, farfar/morfar, mormor/farmor, pappa, mamma – De har alla stått på Südtribüne. Vi är en Borussia-familj.
Din far Martin var mekaniker på Zeche Minister Stein (Stenkolverk i Dortmund). En hårt arbetande man.
Även där håller jag mig till familjetraditionen. Jag menar, mitt spelsätt visar: Jag vet vad arbete betyder. Trots att jag inte har något dagsschema.
Har du alltid velat bli fotbollsspelare?
Vad jag kan minnas har jag alltid drömt om att få spela för BVB.
När stod det klart för dig att denna dröm kunde gå i uppfyllelse?
Det var i B-ungdomslaget i Rot Weiss Ahlen när jag blev upplockad till förstalaget av Werner Lorant. Då visste jag: Jag kan klara det!
Kanske i Ahlen då.
Drömmen att spela för BVB gav jag aldrig upp i Münsterland.
Din kärlek måste verkligen vara stor. År 2002 skickade BVB iväg dig, då 14 år gammal, för att du var för lättbyggd.
Det var verkligen en stor besvikelse. Min värld föll samman helt. Men jag har alltid skiljt det åt: Jag var visserligen sur på ungdomstränaren, som inte ville ha mig mer, men inte på klubben i sin helhet.
Trots att du spelade med Ahlen i 2. Bundesliga brukade du åka på Borussias bortamatcher.
Hårt program. En lördagseftermiddag var jag med polaren och kollade på 1860 München-BVB, därefter åkte jag tillbaka med bussen och spelade för Ahlen på söndag eftermiddag. Jag var så slut och dålig att vår tränare Christian Wück inte tillät mig att göra sådana utflykter mer.
Och, löd du hans ord?
Nu kan jag säga ja: nej. Vänliga hälsningar till Christian Wück, om han läser det här. Jag visste inte bättre, tränarn!
I början av 2009 fick ni faktiskt ett samtal: BVB ville ha tillbaka dig.
Oh ja! Då hoppade jag och mina föräldrar runt i huset helt överlyckliga.
Idag är ni ansvarig för integrationen i laget: Du åker runt med nyförvärven och visar dem de vackraste platserna, som de aldrig skulle sett utan din hjälp.
Ja, det spelar ingen roll om de heter Shinji Kagawa eller Henrikh Mkhitaryan: Jag tar med grabbarna och visar dem vad det betyder att vara Borusse.
Vad betyder det då?
Passion, hjärta – och arbete. Dortmund var en arbetarstad och känslan finns fortfarande kvar. Därför sätter jag mig inte på ett café med mina nya kollegor, nej jag visar dem de gamla anläggningarna/verken. Även på plan försöker jag vara ett levande exempel på arbetarmentaliteten: offra sig själv, ge allt, hjälpa varandra. Jag vet var jag kommer ifrån och vad jag har för uppgift.
Ibland har ni till och med sånglektioner för de nya.
Det hör också till. Förra sommaren delade jag rum med Micki under träningslägret och väckte upp honom varje morgon med en BVB-sång. Jag måste överföra min passion. I Dortmund kan man nämligen bara spela med passion. Den som inte har någon passion har inget här att göra.
Har det funnits spelare som saknat passion och därför inte haft något i BVB att göra?
Under mina år som proffs har jag inte stött på någon sådan spelare ännu. Grabbarna ger allihopa hundra procent.
När BVB var nära att åka ur verkade spelarna knappt visa några känslor alls.
Det var en dålig tid. Jag minns en 0:1 förlust i Bielefeld, efteråt låg vi nästsist. Då var vi riktigt nära att åka ur. Men jag måste säga: Trots att vi 2002 var bättre sportsligt, till och med mästare, saknade detta lag minst lika mycket passion.
Var passionen viktigare än titeln för dig då?
Det är fortfarande så, jag är fortfarande en supporter. Genom passion vinner man idealt titeln. Man vinner dock inte passion genom titeln.
Ni är nu proffs och supporter. Är du alltså dubbelt så glad vid seger och dubbelt så ledsen vid förlust?
Inte riktigt. Jag var redan som supporter så emotionell att det knappast går att fördubbla det.
I februari 2005 stod alla BVB-fans inför sin tuffaste prövning någonsin: Föreningen hotades till konkurs med 98 miljoner Euro i skulder.
Oh gud ja. Jag minns än i dag när min fader och farmor satt i huset framför radion och rapporterade från förhandlingarna med investerarna i Düsseldorf. Vi bad alla att det skulle gå bra.
Och det gick bra. Idag tillhör BVB till och med toppklubbarna i Europa – och ni är ordinarie. Beror det på din talang eller din absoluta vilja att du tillhör det här laget?
Man måste ha både och. Den ena har talang, men vill inte tillräckligt. Den andra vill mycket, men har inte tillräckligt med talang. Då blir det ingenting.
När man som du ger allt jämt, blir inte tanken tom någon gång då?
Jag nej. Det finns alltid lite extra att ta fram.
Anta att det någon gång inte räcker och en framtid som bänkspelare hotar – är det då tänkbart att byta klubb?
Jag skulle inte bara ge upp och börja söka efter något annat. Men naturligtvis vill jag spela, och efter att tag måste även jag tänka på mina egna perspektiv.
När du sitter i kontraktsförhandlingar med Michael Zorc vet han exakt hur mycket du älskar BVB. Det blir inget pokerspel i de förhandlingarna direkt.
Det behöver ni inte oroa er för: Vi får mycket pengar för vårt arbete. Och jag spelar för helt rätt klubb. Det är det som räknas.
Vilka klubbar i Bundesliga skulle ni då kunna tänka er förutom BVB?
Inte många. Jag tror att jag mycket hellre skulle röra mig till England. Eller till Skottland, till Celtic Glasgow.
En förening med lika mycket känslor som BVB.
Positivt knäppa menar ni väl! (Skratt) När jag var i Glasgow för en tid sedan gick jag in i en Celtic-pub. När folket började känna igen mig sjöng de mitt namn och började bjuda mig. Det var någonting väldigt speciellt.
I Schalketröjan får vi väl aldrig se dig.
Du har förstått saken rätt.
Din motsvarighet i Schalke Manuel Neuer, som ni en stor supporter till sitt lag, växlade 2011 till FC Bayern.
Det överraskade mig en del.
Även din tidigare kollega Mario Götze spelar nu i München.
Det var hans beslut.
Och hur ser du på det beslutet?
Jag accepterar det.
Ni är plötsligt så fåordig.
Ja.
En övergång som Neuer och Götze är svårt att föreställa sig i ditt fall. Har du inte gjort arbetsmarknaden lite väl liten för dig själv?
Så tänker jag inte. ”Det som betyder något sker på plan”, sade Adi Preiβler – och på plan har jag inga tankar på en karriär.
Tja, varför egentligen? Du verkar leva i ditt paradis.
Ja, det stämmer. Jag spelar varannan vecka inför mer än 80 000 åskådare, och spelade Champions League-final med BVB. Jag kommer att begripa allt när jag slutar.
Saknar du att stå på Südtribüne?
Det är okej. Jag kommer att ställa mig där igen, när jag inte behöver arbeta hårt (malochen på tyska) längre.
