Intervju med Joakim Glaser om fotboll och supporterkultur i DDR och östra Tyskland – Del 1
På vilka sätt kontrollerades fotbollen i DDR? Vilken inställning hade östtyskar till västtyska klubbar under DDR-tiden? Hur påverkades östtyska klubbar av DDR:s och Västtyskland återförening? Joakim Glaser svarar på dessa och fler frågor.
Vad associerar man egentligen tysk fotboll med? Gissningsvis tänker de flesta på spelare och klubbar i världsklass, underhållande fotboll med gegenpressing, och fullsatta läktare med en passionerad supporterkultur. Och för att ta några konkreta exempel så tänker undertecknad i första hand på favoritklubben SC Freiburg, Dortmunds gula vägg, Bayern Münchens eviga dominans, Hamburger SV:s storhetsdagar, det klubbtäta och fotbollstokiga Ruhr-området samt gamla svenska spelare i Mönchengladbach och Kaiserslautern.
Noterar du vad alla dessa klubbar har gemensamt? Precis, alla tillhör det landområde som utgjorde Västtyskland. Att östtyska klubbar inte har satt ett lika stort avtryck på fotbollsintresserade som de västtyska klubbarna förstår man exempelvis av att se vilka lag som har eller har haft skribenter på SvenskaFans: 2 av 26 klubbar ligger i östra Tyskland. Detta är anmärkningsvärt om man tänker på att landområdet som tillhörde DDR mellan 1949 och 1990 utgör 30% av Tyskland idag, och ungefär 20% av landets befolkning lever i östra Tyskland.
Visst har Hansa Rostock en speciell historia kopplad till Sverige – och RB Leipzigs och Union Berlins framfart i den tyska fotbollen har inte heller gått många obemärkt förbi. Men utöver det är DDR:s och de östtyska klubbarnas fotbollshistoria något av ett outforskat område – åtminstone för egen del. Så för att få större kunskap om fotboll och supporterkultur i DDR och östra Tyskland har undertecknad intervjuat Joakim Glaser, som idag är universitetslektor på Malmös universitet.
Joakim Glaser har skrivit doktorsavhandlingen, och sedermera boken, Fotboll från Mielke till Merkel. I sin avhandling undersöker Joakim hur fotbollssupportrars identitetsformeringar påverkats av politiska, ekonomiska och sociala förändringar i östra Tyskland mellan 1965 och 2015. Avhandlingen är baserad på Joakims intervjuer och deltagande observationer med supportrar från BFC Dynamo, FC Erzgebirge Aue, 1. FC Magdeburg och 1. FC Union Berlin.
Skulle du inledningsvis kunna berätta kort om din bakgrund? Exempelvis vilken relation du har till Tyskland respektive tysk fotboll.
Jag är född i sydvästra Tyskland, men uppvuxen i Sverige. På pappas sida är jag ”tysk” och på mammas ”svensk”. Enkelt uttryckt kan man säga att min pappa fick mig att hålla på Västtyskland vad gäller landslagsfotboll. Viktigare var dock att min farmor förklarade för mig som höll på Bayern München att om man har sina rötter i Pfalz finns det endast ett lag: 1. FC Kaiserslautern. Efter att ha åkt med farmors grannar till Betzenberg så förstod jag varför. När jag upplevde stämningen på Betze i en match mot VfB Stuttgart så ville jag återvända så fort jag fick tillfälle. De senaste decennierna har jag följt laget ganska mycket, såväl på hemmamatcher som på bortamatcher. Tyvärr var 2010-talet allt annat än roligt för en FCK-fan. Det ser inte ljusare ut i början 2020-talet.
Jag följer tysk fotboll ganska noggrant genom att läsa 11FREUNDE, Der Kicker och mycket av den litteratur som ges ut i Tyskland om fotboll. Dessutom hänger jag med en del på olika supporterfora och genom att titta på tv. Inte minst är det en fördel att ha tillgång till regionala kanaler som ger en god inblick om vad som händer i Kaiserslautern. Jag har också – tack vare min doktorsavhandling – ett rätt stort kontaktnät till supportrar i Aue, Union, BFC Dynamo och Magdeburg.
DDR var på många sätt en kontrollerande (diktatorisk) stat. Det socialistiska enhetspartiet (SED) kontrollerade exempelvis massmedierna i DDR, och politiska motståndare förföljdes av den hemliga polisen Stasi. På vilka sätt kontrollerades fotbollen i DDR?
Efter en ganska omfattande reform i mitten av 1960-talet tillät statsmakten tio renodlade fotbollsklubbar. Förutom dessa fanns det så kallade Betriebssportgemeinschaften (BSG), vilka var knutna till ”folkägda” industrier. De bästa spelarna delegerades till de renodlade fotbollsklubbarna, medan de andra fick spela i BSG-lag. Det fanns naturligtvis undantag som landslagsmålvakten Jürgen Croy som – tror jag – under hela sin karriär spelade för Zwickau som oftast var indragna i bottenstriden i Oberliga (högsta ligan i DDR). Genom att spela i ett mindre bra lag blev han en bättre målvakt, enligt egen utsago.
Jürgen Croy höll nollan när Östtyskland besegrade Sverige på Olympia i Helsingborg 1967.
Över huvud utövade statsmakten ett stort inflytande på spelarna och klubbarna. Det gällde inte endast vilka klubbar de skulle tillhöra, utan också hur de skulle uppträda i samband med matcher mot västlag. Det var ganska tydliga riktlinjer om att inte komma för nära till exempel västtyska spelare. Detta kringgicks dock ibland genom att västspelare kunde söka upp östtyska spelare för att diskutera fotboll och andra frågor. I alla dessa historier är alltid en back öl närvarande.
Det skapades också ett motstånd bland spelare och publik mot hur staten försökte styra fotbollen. Ett exempel på den statliga styrningen är hur spelare i Leipzigs två klubbar delades upp 1963. De bästa skulle gå till SC Leipzig, medan övriga fick finna sig i att spela i Chemie Leipzig. Tanken från de ansvariga var naturligtvis att SC Leipzig på detta sätt skulle bli bättre. Samtidigt skapade detta ett motstånd hos spelarna och publiken i Chemie, något som bidrog till att Chemie mot alla odds vann Oberliga. Dessa spelare som än idag hyllas kom att kallas Der Rest von Leipzig. Detta är den mest kända historien, men långt ifrån den enda.
Fotbollen var dock – till skillnad från de flesta andra idrotter – svår att kontrollera, inte minst med tanke på klubbarnas regionala förankring och det stora publikintresset. Ibland användes också arenorna som platser där supportrarna ventilerade sitt missnöje med DDR-staten. Allra tydligast var detta under 1980-talet när det var alla lag mot BFC Dynamo, som indirekt representerade staten och Stasi. Dessutom delegerades ofta flera av de bästa spelarna till BFC. Både laget och dess supportrar möttes av hån från andra lags supportrar vart än de kom i DDR. I Berlin var rivaliteten mellan BFC och Union Berlin väldigt stor, något som fortfarande är en viktig del av fansens identifikation i båda klubbar. Till skillnad från BFC kom Union att betraktas som ett lag som hade folkets stöd.
Vilken inställning hade östtyskar till västtyska klubbar, Bundesliga och Västtysklands landslag under DDR-tiden?
En av anledningarna till fotbollsreformen i mitten av 1960-talet – när bland annat klubbar som 1. FC Union Berlin och 1. FC Magdeburg bildades – var att skapa en identifikation med östtyska klubbar i stället för västtyska klubbar. Det fanns hos östtyska fotbollsfans ett väldigt stort intresse för den nystartade Bundesliga i väst. Om inte staten lyckades styra fotbollen som den önskade så lyckades man väldigt väl med att skapa ett intresse för de nya lagen, vilket också gjorde att supporterkulturen växte och att supportrar följde sina lag på både hemma- och bortamatcher.
Samtidigt följde många Bundesliga genom att titta på västtysk television. Detta innebar att många dels hade ett östtyskt, dels ett västtyskt favoritlag. Det fanns också vissa vänskapsband mellan klubbar i väst och öst. Det tydligaste exemplet är i Berlin där många Herthasupportrar åkte till Unions matcher. Östtyska supportrar uppskattade ofta att få vimplar, halsdukar och tygmärken från väst. Att bära dem var dock inte alltid uppskattat. Det finns många historier om hur polisen helt sonika beslagtog halsdukar eller klippte bort tygmärken på västtyska lag från de jeansvästar som både västtyska och östtyska fans hade för vana att bära.
Idag existerar emellertid inte vänskapen mellan Hertha och Union på samma sätt; den har ersatts av en mer traditionell stadsrivalitet som ibland tillskrivs väst- och östidentitet, vilket är en aning historielöst. Däremot finns det fortfarande andra vänskapsband som den mellan Erzgebirge Aue och Schalke. I det fallet är gruvindustrin på båda orter en bidragande orsak till en gemenskap.
Landslaget i DDR hade inte en framträdande plats. Det var framför allt klubbfotbollen som spelade en roll för identifikation hos unga män. Fotbollskulturen kan säga ha varit ett slags frizon i DDR som många tog tillvara på. Inom vissa gränser kunde supportrarna agera utan att polisen lade sig i. Samtidigt fanns det ett intresse för det västtyska landslaget som av många uppfattades som den legitima representanten för Tyskland. Att stöda DFB-laget var naturligtvis inget som staten uppskattade. Vid ett tillfälle i samband med att Västtyskland mötte Polen i en kvalmatch reste många östtyskar till Warszawa för att heja fram tyskarna. Flera av dem ”upptäcktes” av Stasi, och i några fall ledde detta till att supportrar fråntogs till exempel studieplatser vid universitet.
Under 1980-talet var det också en hel del fotbollsintresserade som åkte till städer runt om i östblocket för att titta på västtyska lag i samband med europacupmatcher. Ibland har detta tolkats som ett motstånd mot DDR-staten och för ett tysk enande, men de personer jag intervjuat om detta menar att det snarare rör sig om ett stort intresse för fotboll och en längtan efter att se lag från väst.
Den 3 oktober 1990 upphörde DDR att existera som stat, vars delstater återförenades med Västtyskland för att bilda Tyskland. Vilken roll spelade fotbollen i DDR:s fall och återföreningen mellan DDR och Västtyskland?
Det finns en del forskning som hävdar att fotbollen – eller mera specifikt supportrar – bidrog till DDR:s kollaps. Jag vänder mig i min avhandling emot detta med hjälp av de intervjuades utsagor. I supportrarnas berättelser är det snarare andra institutioner och rörelser som Neues Forum och kyrkan tillsammans med strukturförändringar (ekonomisk nedgång) som var pådrivande när det gäller DDR:s kollaps. Samtidigt fanns det en del manifestationer på arenor runt om i DDR mot statsmakten, men det var sällan för en återförening. Jag skulle vilja hävda att det speglar den allmänna uppfattningen som fanns i DDR, och som innebar att folk krävde förändringar och större inflytande manifesterat i parollen Wir sind das Volk som sedan i samband med murens fall gled över till Wir sind ein Volk. Detta banade väg för CDU:s valseger på våren 1990 och en tysk så kallad återförening.
Fotbollen verkar inte ha spelat så stor roll i dessa tider. Östtyskarna förefaller ha haft nog med att finna sig till rätta i det nya Tyskland och att överleva. De intervjuade supportrarna nämner faktiskt inte åren kring murens fall särskilt mycket, och publikintresset var väldigt litet. Däremot återkom intresset för DDR-lagen efter några år, och då uttrycktes ofta en nostalgi för DDR-fotbollen och ett missnöje med den tyska fotbollens återförening som ju tydligt missgynnat de östtyska lagen och gynnat klubbarna i väst. Många gånger vädrade också östtyska supportrar sitt missnöje med väst i samband med matcher mot västlag. Samtidigt fanns det också en vilja att markera sitt östtyska ursprung och identifikation, inte minst i syfte att hävda sin egen ställning (som var underordnad väst) på olika sätt i förhållande till väst.
Vilka konsekvenser hade återförenandet av DDR:s delstater och Västtyskland för de östtyska fotbollsklubbarna och konkurrensen till västtyska lag?
Enkelt uttryckt: de östtyska lagens ledningar hade inte läst sin Karl Marx tillräckligt bra för att begripa kapitalismens mekanismer. De västtyska lagen utnyttjade de östtyska lagens utsatta position. Under det första året såldes nästan 100 spelare från öst till väst, vilket innebar att kvalitén på DDR-lagen sjönk. Flera lag fick ekonomiska svårigheter och hamnade i lägre divisioner. Samtidigt drabbades den östtyska fotbollen av den våg av huliganism som svepte över fotbollen i hela Europa under denna tid. Det område som utgjorde DDR blev ett slags frizon för huliganer från både Öst- och Västtyskland när samhällsstrukturerna under några år luckrades upp. På längre sikt innebar detta att de forna DDR-klubbarna och deras fans svartmålades i tysk media, vilket naturligtvis inte heller stärkte klubbarna varumärke. Detta är någonting som delvis dröjt sig kvar i narrativet om de östtyska fotbollsklubbarna, trots exempelvis Union Berlins framgångssaga. Det säger också något om konsekvenserna av fotbollsåterföreningen att med undantag av Union Berlin så har inget lag med rötter i Östtyskland spelat i Bundesliga sedan Energie Cottbus åkte ur högsta ligan 2009.
Hur upplever idag fotbollssupportrar från östra Tyskland sammanslagningen av östtysk och västtysk fotboll? Och hur påverkas upplevelsen av framgångar respektive motgångar på fotbollsplanen?
Det finns till viss del en medvetenhet om och ilska över hur fotbollsåterföreningen gick till. De lag som har lyckats väl under senare tid klagar naturligtvis inte lika mycket som supportrar till de lag som var stora under DDR-tiden. BFC Dynamo har förvisso inte så många supportrar, men de kan vara rätt kritiska. Magdeburg som under senare år har varit i 2. Bundesliga och 3. Bundesliga har supportrar som åren efter återföreningen satte likamedstecken mellan lagets position i lokala eller regionala ligor med de egna erfarenheterna av återföreningen som präglats av arbetslöshet och problem med att orientera sig i det nya samhället. Sedan finns ju städer som Leipzig där många fortfarande envist håller på Lokomotive Leipzig eller Chemie Leipzig, dels av tradition, dels som ett trots mot die Retortenmannschaft* i staden.
Flera supportrar till Union Berlin och till viss del Erzgebirge Aue vittnar dels om att deras position i 1. Bundesliga och 2. Bundesliga känns som en hämnd för att de blev förfördelade av makten i DDR, dels om att de jämför sig med andra lag från DDR i ett slags inofficiellt DDR-mästerskap. Så sett skulle Union vara nya DDR-mästare.
I din avhandling skriver du om hur fotbollssupportrar från östra Tyskland uttrycker sin rivalitet gentemot västtyska klubbar. Kan du ge några exempel på vad som är vanligt att bevittna om man idag går på en match mellan ett östtyskt lag och ett västtyskt lag? Och varför väljer fotbollssupportrarna från östra Tyskland att uttrycka sig på detta sätt?
Det kan röra sig om både verbala och icke-verbala uttryck för att markera mot väst. Genom att skandera Ostdeutschland eller som Ostberlin så signalerar man ett motstånd, men det handlar också om att markera sin egen unika ställning och sin egen unika historia inom den tyska fotbollen. Det senare har blivit vanligare med åren. Jag tror också att denna praktik är i avtagande med det allt större avståndet i tid. Dock så kan man fortfarande se DDR-flaggor och framför allt banderoller som visar klubbens namn tillsammans med texter som förkunnar vilka år som klubben var DDR-mästare.
Att supportrarna exempelvis viftar med DDR-flaggor ska alltså inte tolkas som att de vill återgå till DDR-staten?
Ja, det handlar för det första om att fans kan vara missnöjda med hur återföreningen och dess fotbollsmotsvarighet har gått till, men att man på det stora hela är mycket nöjd med att den kom till stånd. För det andra handlar det om att visa på en egen unik historia som skiljer sig från västra Tyskland, en historia och en berättelse som fansen gör till sin egen utifrån ett underdogperspektiv. DDR-fanan eller Ostdeutschland-ropen kan då signalera just denna historia och härkomst. För det tredje har det nog att göra med att det finns ett narrativ som beskriver östtyskar som huliganer och rasister (fotboll och Pegida i någon konstig mix), vilket man ibland anspelar på för att jaga skräck i motståndarna.
* Joakim Glasers kommentar om ordet Retortenmannschaft:
Retortenmannschaft betyder att laget är konstgjort (till skillnad från andra lag som likt svampar vuxit upp ur jorden). Det är samma betydelse som i ordet Retortenkind (provrörsbarn). Die Retorte betyder helt enkelt konstgjord produkt. Jag har för mig att ordet faktiskt användes i DDR om flera lag i samband med statens grundande. Exempelvis var Zwickau ett sådant lag i början. Ingen skulle väl komma på tanken att kalla dem för det idag nu när de är en Traditionsverein.
