Intervju med Stéphane Chapuisat: ”Dortmund kommer alltid ha en bit av mitt hjärta”
Stéphane Chapuisat är en utav de mest framgångsrika schweiziska fotbollsspelarna genom tiderna. Han hämtades av Ottmar Hitzfeld till Borussia Dortmund inför säsongen 1991/92 och under åtta år skördade den sympatiske anfallare stora framgångar och blev snabbt en stor publikfavorit på Südtribüne.
I samband med lanseringen av sin bok Eine Geschichte besökte Stéphane Chapuisat platsen för sina tidigare triumfer och hyllades precis som förr. Fanzinet Gib mich die Kirsche fick en pratstund med den sympatiske anfallaren och pratade om gamla tider och dagens upplaga av Borussia Dortmund.
Hej Stéphane, det är tretton år sedan du lämnade Dortmund men är fortfarande lika populär. Har du en bit av Dortmund i ditt hjärta?
Stéphane Chapuisat: Ja, definitivt. Jag tänker så här, jag fick uppleva åtta fantastiska år här som fotbollsspelare och min äldsta dotter är till och med född är. Alltså kommer Dortmund alltid ha en bit av mitt hjärta.
Det var den 16:e april 1995, en torsdag, klockan visade 10:44. Då kom ett skrik som fick hela Rabenloh att skaka. Du låg på marken med ett plågat ansikte och smärta i knäet. Ansikte på klubbens assisterande tränare Michael Henke var kritvitt, eftersom han visste vad som skulle komma efter den här sammanstötningen. Den dystra prognosen visade med säkerhet: en korsbandsskada. Beskriv vilka tankar som flög igenom ditt huvud...
Stéphane Chapuisat: Vi hade vunnit mot Lazio i Uefacupen och var vidare till nästa omgång, vi ledde Bundesliga och det första jag tänker var, varför är du borta nu? Men viktigt var, att jag opererades snabbt för att få ett nytt mål, att bli frisk och kunna spela för Dortmund. Men visst var det tufft, eftersom varje steg tillbaka är väldigt litet och egentligen var jag glad i det här skedet att inte behöva träna varje dag. Jag åkte till Orthomed och till Hörde och såg inte mina medspelare på hela veckan, eftersom de gick med fotbollsskorna till träningen och hade roligt och du var inte med.
Hur som helst, du blev tysk mästare två gånger med Schwarzgelb. Men 1997 vändes hela fotbollsvärldens blickar till Ruhrområdet. Vad betyder den titeln för dig?
Stéphane Chapuisat: Väldigt mycket! Jag tror att, när du vinner Champions League, förstår du inte vad det betyder i det ögonblicket. Det är helt enkelt en mycket speciellt. Varje gång du ser en final kommer naturligtvis minnena från München tillbaka. Och vad vi faktiskt uppnått där.
Och känslorna...
Stéphane Chapuisat: Ja, mycket känslor var det redan första året. Då var vi mästare tills den 87:e minuten, innan Guido Buchwald gjorde segermålet i Leverkusen. Det var känslorna från en speciell säsong, det var ju precis efter Tysklands enande. Det var synd att vi inte lyckades då. 1995 var skönt men tyvärr var jag ju skadad efter korsbandsskadan, men det var skönt, även om det är svårare som åskådare än spelare eftersom du inte kan själv kan påverka något. 1996 var jag frisk och jag var på planen i München 1997, och det var naturligtvis det största. Vinst eller inte, vi var ju utmanare och hade en dålig fas i ligan. Det var det allra största.
Förra året, den 27:e mars, då vi senast pratade i samband med ”Cup der Helden” i Bochum, sade du att du fortfarande har mycket kontakt med många av Champions League-segrarna från 1997. Hur regelbunden är den kontakten, hälsar ni på varandra?
Stéphane Chapuisat: Nej, egentligen inte. Tyvärr för sällan, men så är det i fotboll. Där går alla sin egen väg. Jag tror att tre fyra stycken av mina tidigare medspelare fortfarande bor i Dortmund. Alla är egentligen tillbaka där de växte upp och jobbar med något annat. Därför är sådana turneringar bra. Eller till och med en gemensam fest. De gånger man ses, har man kul ihop och minnena kommer tillbaka.
Du lämnade Borussia Dortmund efter säsongen 1998/99 och flyttade tillbaka till Schweiz och Grashoppers. Vad hade Michael Skibbe - trots åtta mål och tre assist - hittat för fel hos dig?
Stéphane Chapuisat: Nej, det var också min önskan att få lämna. Jag sade bara på skoj, till herr Meier och Michael Zorc, att det skulle bli en tuff säsong för Borussia Dortmund det året. Vi var för många spelare och det kan innebära problem. Så blev det tyvärr. Jag tror att man kort före slutet på säsongen kunde rädda sig undan nedflyttning. Vi var sex anfallare och jag var 30 och ville spela. Passionen var helt enkelt för stor... Utöver det hade min äldsta dotter börjat skolan i Dortmund och då sade jag, okej, jag flyttar tillbaka till Schweiz.
Då var ni verkligen ett lag med många individualister, återvändandet av ”italienarna” och Julio var en garanti för titelambitionerna. Det leder till slutsatsen, att hemligheten till framgångarna de tre åren på varandra visste bara Ottmar Hitzfeld och han lyckades forma en enhet av alla stjärnor. Det behöver inte Jürgen Klopp göra idag, eftersom han har ett fungerande kollektiv. Om du jämför dem med er, hur skulle du bedöma det då?
Stéphane Chapuisat: Ja, jag tror att det största problemet för klubben i dagsläget är hur man ska hålla ihop det här laget. Om nyckelspelarna tackar ja till ett anbud, kommer det blir svårt att ersätta spelare rakt av. För oss var det, tack vare Uefacupen, hela tiden möjligt att hämta in duktiga spelare och tack vare Ottmar Hitzfeld lyckades vi med det. Han visade även i Bayern att han kan arbeta bra med stjärnorna. Men jag måste säga att vi hade bra kamratskap och en härlig stämning. Vi var 14, 15 spelare som brukade äta tillsammans och även det är en hemlighet till vår framgång. Det tror jag att de har även idag, annars kan du inte fira framgångar.
Vad säger du om det nya BVB, som med alla unga spelare och stort engagemang blev mästare och återigen toppar tabellen...
Stéphane Chapuisat: Ja, verkligen fantastiskt. Förra året var för mig på håll något överraskande. Jag trodde aldrig till en början att det skulle räcka till titeln. De blev mästare helt välförtjänt och det var mycket trevligt. Nu befäster de det på ett imponerande sätt. Jag tror att det här kommer bli en spännande säsong, ända till slutet. Men jag tror att BVB kan lyckas igen.
Det sägs att Ivan Perisic har dig som sin förebild...
Stéphane Chapuisat: Det gör ju inte mig yngre i alla fall (skratta). Men naturligtvis är det roligt. Jag tror att det var en del av vår framgång. Vi hade också förebilder. Men det är roligt att någon som spelar i Dortmund har mig som förebild.
Du gjorde 106 mål på 228 Bundesligamatcher och är fortfarande bakom Pizarro (153) och Elber (133) ligans tredje bästa utländska målskytt, och som gav dig smeknamnet ”mördaren med babyansiktet”. Vad kännetecknar en bra anfallare?
Stéphane Chapuisat: Det är viktigt att man gör mål. Det är naturligtvis alltid viktigt. I slutändan är inte bara målen viktiga, men framför allt titlarna. Därför behöver man ett helt lag. Man kan inte bara göra mål. Man måste också passa för varandra. Då gör en ett mål och passar istället nästa gång och då kan även du själv göra mål. Numera är det oftast väldigt svårt för anfallaren. Man spelar oftast ensam, men ändå förväntas man göra mål. Utöver det även lite defensivt ansvar. Jag tror att det är så dagens fotboll har utvecklats.
Du spelade i två EM-slutspel och avslutade din karriär innan slutspelet 2008. Den här gången är inte Schweiz med. Vilka är dina favoriter?
Stéphane Chapuisat: Ja, det är svårt att säga. Jag tror lagen som finns i Tysklands grupp. De som går vidare därifrån kommer vara med till slutet. I den gruppen finns en finalist. Jag tror att det kan vara Tyskland.
Då är fortfarande Spanien en kandidat...
Stéphane Chapuisat: Det tror jag också.
Sista frågan: Spelar du själv fortfarande i högstaligan med några gamla medspelare i FC Etoile Sportive i Malley, din första proffsklubb?
Stéphane Chapuisat: Ja, vi har ett officiellt mästerskap. Men bara i april och mai. I juni är vi klara och börjar igen i september. Det är svårt, alla är i min ålder. Ligan för oss gamla herrar börjar redan vid 32 års ålder. Det blir allt svårare, men vi kan fortfarande nå resultat.
Intervjun gjordes för ett par dagar sedan av Holger W. Sitter och är översatt till svenska med tillåtelse av Gib mich die Kirsche.
