Intryck från ett förryckt Silly Season-Engelsmän, Turkar och Schalker.
Då var butiken stängd för den här gången vad gäller Hertha BSC. Inga mer spelare lär komma. Däremot förväntas Ronny lämna klubben inom kort. Fyra spelare in. Mitchell Weiser, Vladimir Darida, Niklas Stark och Vedad Ibisevic. Den röda tråden är att samtliga har Bundesligaerfarenhet, vilket är något som efterfrågas av Hertha. Förutom värvningen av Vedad Ibisevic, som känns aningen chansartad, så har Hertha värvat spelare med framtidsperspektiv. Detta skänker i sin tur framtidstro och jag är övertygad om att Hertha har tillräckligt med klass för att klara nytt kontrakt, vilket måste anses vara huvudmålet.
Vänder vi blickarna i sydvästlig riktning i republiken Tyskland, så hamnar vi i Gelsenkirchen. Schalke´s hemstad. Under sommaren har inte mindre än tre spelare från köningsblau misslyckats med att klara läkarundersökningen hos andra klubbar. Det har jag aldrig upplevt förut under mina år här på svenska fans. Även detta är ett bestående intryck av transfersommaren. I normala fall är en läkarundersökning en formalitet och klaras av i 95% av fallen. Nu tvingas Schalke istället dras med en del spelare som man egentligen ville bli av med. Även om försäljningen av Julian Draxler innebär en hel del plåster på såren.
Vi har sett hur de engelska klubbarna har spenderat pengar som aldrig förr. Premier League är ju den ligan i världen som flest fans följer. En tredjedel av jordens befolkning tillhör ju samväldet. I länder som Indien, Nigeria, Sydafrika, Australien, Kanada, Hong Kong, Pakistan, Singapore, Bangladesh, Malaysia och Jamaica ges Premier League stort mediautrymme. Det är klart att sponsorer då tycker att denna liga är mest intressant att förknippas med. Under sommaren har spelare som Kevin De Bruyne, Roberto Firmino och Heung Min Son alla hamnat i England för stora pengar. Det är många klubbar´s våta dröm att kunna sälja spelare till England. Snacka om att få bra betalt.
En annan trend är de turkiska klubbarnas framfart på transfermarknaden. Spelare som Mario Gomez, Robin van Persie och Lukas Podolski alla hamnat här. Turkiet är en sekulär stat med en växande medelklass. Det bor 75 miljoner människor i landet. Många har hög utbildning med västerländska värderingar. Dessa är alla positiva faktorer.
Men det är också ett land som har många problem. Flyktingar väller dagligen in från Syrien. Turkiets många muslimer vill ha ett ökat religöst inflytande. Vid parlamentsvalen i juni kom den kurdiska minoriteten in i parlamentet, vilket gjorde att börsen sjönk med sex procent bara på en dag. Turkiet för även krig mot IS som genomför terrordåd på turkisk mark. Även PKK har fått blodad tand och genomför räder, vilket tvingar den turkiska staten till flygangrepp för att slå tillbaka. Det styrande partiet AKP tycks inte kunna komma överens med oppositionen, vilket får många bedömare att frukta nyval. Hela tiden så sjunker lirans värde gentemot övriga valutor.
Rent sportsligt så går det ganska knackigt för de turkiska lagen. Förra sommaren så blev exempelvis Bursaspor utslagna av ett lag från Malta i kvalet till Europa league. Denna sommaren hände samma sak med Trabzonspor, som åkte ur mot ett lag från Makedonien i kvalet till EL. Inga resultat som imponerar direkt. Ändå verkar de turkiska lagen har obegränsat med pengar att spendera och framförallt tycks spelare vilja flytta dit trots all turbulens. Terrorister, gerillor och religösa fundamentalister i en salig blandning. Detta tycker åtminstone jag själv är underligt.
Detta var mina intryck av denna transferperiod.
