Jag fattar ingenting – jag förstår precis allt
En krönika om varför jag vet att Hertha är den rätta klubben för mig.
Under min tid som Herthaner, som sträcker sig tillbaka till hösten 2009 har klubben blandat och gett på planen. Detta har skett oavsett spelare som representerat klubben, tränare på bänken samt president, ledning och sportchef. En riktigt bra insats följs sällan upp av en liknande och det har funnit så att säga mer än ett tillfälle där första halvlek har utförts med bravur för att sedan följas upp av en andra halvlek där jag kliat mig på flinten och undrat vad fan som egentligen hände i omklädningsrummet i halvtid. Lägstanivån har påfallande ofta varit för låg och högstanivån har stundtals tillhört något av de bästa vi sett i ligan. Det kan ofta vara obegripligt att det kan svänga så som det gör, men det är å andra sidan klassiskt Hertha att det sker.
För att ta färska exempel ur minnet kan vi nämna bortamötet mot HSV i augusti där vi hade det svårt under första halvlek för att sedan dominera andra totalt och var verkligen värda minst en poäng i den matchen. Mot detta HSV har Hertha visat karaktär mot tidigare också, vem minns inte kvalet 2022 när Hertha stod för säsongens sämsta insats i första kvalmötet och förlorade med 1-0 för att sedan vända på steken på Volkparkstadion i returen blott fyra dagar senare. Eller för den delen cupmatchen förra säsongen då vi kvitterade i både den 90:e och 120:e minuten för att sedan vinna straffläggningen. Detta kanske säger mer om HSV än Hertha dock.
Att veta vilka Hertha vi har för dagen är omöjligt att sia om, jag minns till exempel 0-5 hemma mot Wolfsburg en kall tisdagkväll i januari och jag minns även den extremt slätstrukna insatsen nu i höstas mot Elversberg hemma som slutade 1-4. Mot Bundesligalaget Heidenheim var vi det klart bättre laget i 70 minuter och gick vidare i cupen. Förra veckan mot Ulm hemma var det återigen en direkt svag insats som följdes upp av en stark insats i fredags mot Magdeburg. Den matchen återkommer jag till imorgon.
Jag skulle kunna rada upp fler exempel på klassiska Herthainsatser som varit både bra och mindre bra. Hertha är väldigt mycket som livet, det är upp och ner, hit och dit och saker inträffar när vi minst anar det som måste hanteras därefter. Kanske är det därför jag drogs till klubben, en klubb som verkligen har ett spektrum som rymmer allt mellan total eufori och en ständig naggande känsla av uppgivenhet där allt hopp blåses bort på en kort stund. Jag definierar mig själv som en medioker människa som supportrar mediokra lag. Lite av hur jag se på mig själv: en ytterst medioker människa. Allt som allt levs livet i en gråskala och jag är tillfreds med det. Det är vad det är. Planera för det värsta och hoppas på det bästa. En paroll jag lever mitt liv efter där det mer handlar om att ta ut besvikelser i förskott för att sedan konstatera att: det var ju det jag sade. Blir det inte så infaller sig därför en gnutta nöjdhet och en strimma hopp som jag ändå inte njuter fullt ut av eftersom jag vet att det kommer skita sig inom kort. Inte så värst muntert, men det nordiska vemodet måste också omfamnas.
Därför vet jag innerst inne att Hertha är klubben för mig, det skulle vara alldeles fel om jag valde den lätta vägen och började supporta Bayern München som staplar ligatitlar på rad. Jag vill ha det lite svårt, supporterlivet ska inte vara enkelt och när det väl sker en framgång så uppskattas den på ett genuint sätt. Ha båda fötterna på jorden och ta det för vad det är, det ordnar sig förhoppningsvis till slut, men vägen dit får gärna för min del vara lite snårig och en elektrisk cupkväll på Olympiastadion kan för min del vara det som får supporterlivet att kännas meningsfullt likväl som erfarenheten av en degradering på plats.
