Krönika: Återfunnen kärlek i magiskt kaos
Relationen till 1. FC Köln har alltid varit komplicerad, men att göra slut har visat sig vara omöjligt.

Krönika: Återfunnen kärlek i magiskt kaos

Efter ett par år längs sidlinjen blev begäret till sist för stort. Någonstans fattades ett inslag som fått tillvaron att spraka. Att aktivt stötta 1. FC Köln har sannerligen inte varit enkelt i höst – men just stormarna, den ständiga röran och en vecka fylld av vacker eufori har gjort att allt känns annorlunda men ändå precis likadant.

Jag vet vad ni tänker säga: Efter tre segrar i följd är medgångssupportern tillbaka och hyllar klubben eftersom det för stunden går väldigt bra.
 
Så är fallet verkligen inte. I slutet av 2015, i samband med att Bundesligakontraktet säkrades som nykomling, föll 1. FC Köln bort fullständigt ur mitt sinne.
 
Egentligen vet jag inte vad det berodde på. Det kan ha varit allt från att ha det helt enkelt blev för mycket efter att ha följt och skrivit om så gott som varje match och nästan alla andra händelser om klubben här på svenskafans.com till att jag slutade gymnasiet och i stället började jobba såväl vardag som helg och hade andra uppdrag.
 
Givetvis fortsatte jag att kolla hur resultaten utvecklade sig och knöt näven i samband med att klubben etablerade sig i Bundesliga på nytt. Men det blev inte en enda minut av succésäsongen 2016–2017 där klubben slutade femma och säkrade Europaspel för första gången på 25 år samtidigt som anfallaren Anthony Modeste tryckte dit hela 27 mål.
 
När laget föll som ett korthus, trots att Arsenal besegrades i Europa League, året efter och slutade tvärsist i Bundesliga ryckte jag först bara på axlarna. Men lagom till den oönskade comebacken i andradivisionen hände något. Ju destruktivare och tyngre, ju starkare känslor och vikten av att vara där, tänkte jag nog. Såg premiären mot VfL Bochum, seger med 2–0, och sakta men säkert fastnade 1. FC Köln på min näthinna igen.

Höga svallvågor
 
Trots en klar förstaplats och uppflyttning till Bundesliga på första försöket var det allt annat än harmoni i klubben – precis som vanligt. Tränare Markus Anfang fick sparken med ett par omgångar kvar, serieledning och leverans över längre tid räckte inte, och även runtomkring stormade det på. Spelet var inte tillräckligt bra. Resultaten dög inte heller. Kritiken var stor mot flera spelare.
 
Det var som att gå tillbaka ett antal år i tiden. Röran drog in mig ännu mer i träsket. 1. FC Köln är ingen vanlig klubb. Den stolta historien, som innehåller flera Bundesliga-titlar, cuppokaler och framgångsrika medverkande i Europa, vilar alltjämt tungt över både föreningen och staden.
 
Folk lever med sitt 1. FC Köln – på gott och ont. Hur laget presterar sätter tonen för måendet i miljonstaden i västra Tyskland med sin stolta, karaktäristiska domkyrka och präglar människornas i övrigt rent generellt glada och kreativa lynnen. Det är ytterst fascinerande och skapar en känsla som inte riktigt går att ta på. Men när det inte fungerar är det inte särskilt roligt.
 
Väl tillbaka i Bundesliga avtog knappast kaoset. Achim Beierlorzer fick sluta som tränare efter endast två segrar och totalt åtta poäng på elva omgångar plus ett fiaskoartat uttåg ur tyska cupen mot fjärdedivisionsklubben Saarbrücken. Efter 1–2-förlusten mot Hoffenheim, med ett avgörande på en tveksam straff i 98:e (!) minuten, hemma på ett kokande, ilsket RheinEnergieStadion inför 50 000 uppgivna, frustrerade, irriterade och sårade supportrar var tålamodet slut. Samma gällde för hårt kritiserade sportchefen Armin Veh.

Sökandet efter nummer 33
 
Ut på jakt. Dags att rekrytera klubbens 33:e (!) tränare sedan Berlinmuren föll 1989. Som om inte det vore nog med det skulle en sportsligt ansvarig komma in och styra upp ett oerhört stukat kollektiv som tyckts tappat tron på allt. Ambitionen: Att undvika klubbens sjunde nedflyttning på 30 år.
 
Det började inte det minsta bra. En poäng på tre matcher och prestationer inte värdiga spelare med betydligt större kvaliteter. Mardrömsstarten var total för firma tränare Markus Gisdol och sportchef Horst Heldt. Den sistnämnde röt ifrån efter en allt annat än godkänd insats mot Union Berlin och krävde en kraftig uppryckning. Nykomlingskollegan vann lekande lätt med 2–0 efter att svenske landslagsanfallaren Sebastian Andersson gjort båda målen.
 
I Stockholm började en återvändande supporter att ställa in sig på en ny ökenvandring i Zweite Bundesliga. Tänkte att det inte är så enkelt att bara gå upp igen om det blir en ny nedflyttning. Lokalt i Köln svämmade känslorna över så till den grad att många lämnade tillbaka sina biljetter till det följande derbyt mot Bayer Leverkusen.
 
Det kan vara ett rent och skärt helvete att hålla på 1. FC Köln. Men det finns en motsatt sida av supporterskapet också. Den grundar sig i att när allt känns som sämst och det lokala ölet Kölsch dricks av gravkaraktär kan det plötsligt smälla till och att allt ljus kommer tillbaka från ingenstans och färgar himlen i vackra färger.
 
Precis det har skett den senaste veckan. Försvaret fungerar. Kamperna vinns på mittfältet. Det synkar med passningarna i den sista tredjedelen. Målvakten Timo Horn gör de avgörande räddningarna och marginalerna är på rätt sida.

Full pott – och glädje utan gränser
 
7–2 i målskillnad och nio poäng in på kontot. En urstark laginsats kryddad med individuella fullträffar lade grunden till den förlösande 2–0-segern över ärkerivalen Leverkusen. Eintracht Frankfurt slogs tillbaka med 4–2 på bortaplan efter att ett 2–0-underläge vänts på ett chockande, imponerande sätt.
 
I lördagens möte med Werder Bremen kämpade ett slitet lag som djur samtidigt som välkände maskotgeten Hennes spatserade ut med planen och bidrog med sin stöttande blick. Publiken stöttade sitt lag med sånger och applåder och med både tur och skicklighet höll Köln undan och stångade sig till en 1–0-seger efter sex övertidsminuter.
 
Åtta poäng har blivit 17. Sistaplatsen har blivit säker mark. Jul och nyår kommer att firas på rätt sida nedflyttningsstrecket.  Total sorg har blivit gigantisk eufori. Regn har förbytts mot sol. Drömmarna har vaknt till liv. Allt på en vecka. 1. FC Köln, mina vänner.

Ovisshet som inte går att vara utan
 
Det gäller att ta vara på möjligheten att njuta som en anhängare med rödvitt hjärta. Halva säsongen återstår.
 
Det kan mycket väl bli så att unga spelare som Ismail Jakobs, Noah Katterbach och Jan Thielmann (födda 1999, 2001 och 2002 (!), fortsätter att ta steget och cementerar sina platser i startelvan. Det kan mycket väl bli så att det lossnar för Anthony Modeste och att han åter hittar sin gamla målform. Det kan mycket väl bli så att poängen rullar in och att en placering på övre halvan nås.
 
Men det kan även bli raka motsatsen, att det snart existerar en stor, fet krisstämpel som sänker humöret i hela Köln ånyo. Att det låser sig på nytt. Att det snart blir en tillvaro under nedflyttningsstrecket igen som laget inte lyckas lyfta sig ifrån.
 
Det är en fantastisk, obeskrivlig känsla att åter ha 1. FC Köln som en del av sitt liv. Även om det inte är på samma sätt som tidigare och mycket av ”nörderiet” har försvunnit, att det räcker rätt bra med att bara se matcherna när det passar och inte längre grotta ned sig i varenda detalj.
 
Spänningen är hög gällande vad resterande delen av säsongen och 2020-decenniet kommer att innehålla.
 
En sak är, oavsett vad som sker, säker: Det kommer inte att saknas känslor, uttryck och intensitet. En kaosartad berg-och-dalbana som går i sådan fart att den inte går att kliva av. Inte ens för mig som gjort mitt bästa för att undvika svängningarna.

David Flatbacke-Karlsson@Daavvvvee2019-12-22 12:42:00
Author

Fler artiklar om 1. FC Köln