Ost-Blog täglich frisch: Das Wunder von Cottbus
Energie Cottbus är en klubb som lyckats bättre i det återförenade Tyskland än i forna DDR. Hur har en fattig stad i Tyskland östligaste utkanter i 15 år lyckats hålla ett fotbollslag i Bundesliga och 2. Bundesliga?
FC ENERGIE COTTBUS
Energie Cottbus bildades så sent som 1966. Energie spelade hela 21 år i DDR:s andra division, kallad DDR-Liga. Visserligen gick Energie upp i DDR-Oberliga ett antal gånger men lyckades alltid åka ur direkt.
Med sitt geografiska läge bara 7 mil från Berlin fick Energie finna sig i att de största talangerna beordrades till mäktiga Dynamo Berlin.
Cottbus hade cirka 90.000 invånare på 70-talet och saknade makt inom DDR-fotbollen.
Faktum är att det dröjde ända till det ödesdigra året 1989 innan Energie klarade sig kvar i högsta ligan. Det var troligen där och då det nya Energie Cottbus föddes. Plötsligt blev Energie en populär klubb med gott om fans på hemmatcherna.
Den sista DDR Oberliga-säsongen 1990/1991 såg i genomsnitt 6.023 personer Energies hemmamatcher. Med tanke på att Energie hamnade på 14:e plats och därmed bara kvalificerade sig för spel i nya Regionalliga är det en fantastiskt snitt. Dynamo Berlin hade bytt namn till FC Berlin och slutade 12:a med ett åskådarsnitt på 1.076 vilket var sämst i ligan.
Energie Cottbus tillhörde de kommande åren alltid topplagen i Regionalliga (då motsvarande division 3). Säsongen 1996/1997 vann Cottbus Regionalliga Nordöst. Vägen till 2. Bundesliga gick över två kvalmatcher mot Hannover 96. Efter att lagen spelat 0 – 0 i första matchen i Hannover väntade returen inför 21.000 fanatiska åskådare på Stadion der Freundschaft (översatt till svenska Vänskapens Stadion) i Cottbus.
Jag minns hur jag såg matchen på tv. Redan från början utvecklade sig en oerhörd kamp. Varje situation ångade av vilja, varje närkamp följdes av känsloutbrott, gapande spelare och hoppande avbytarbänkar.
Matchen har också gått till historien för en tekniskt missöde som än idag inte fått någon förklaring. I 72:a minuten är ställningen 1 – 1 och Hannover ser ut som det starkaste laget. Då blir det plötsligt kolsvart! Strålkastarna har slocknat! Publiken tjuter, funktionärer springer om varandra och i tv är det heller ingen som vet någonting. Föreställ er scenen: Hannover är på väg att spela sig till en plats i 2. Bundesliga. Mot Cottbus. Bara ett okänt lag från trakterna kring polska gränsen. Hannover ska bara trycka in 2 – 1 och sedan fira avancemanget. Då släcks ljuset! Se bilderna från matchen här: http://www.youtube.com/watch?v=dQUxQoLNtw0
Efter en kvarts famlande i mörker brummar så strålkastarna igång igen och matchen kan återupptas. Nu är det inte längre Hannover som dominerar. Energie Cottbus verkar ha samlat sig i mörkret och trycker på för ett ledningsmål. Bara en dryg minut efter det att bollen åter rullar gör Cottbus verkligen mål! 2 – 1 och Cottbus har ett lag i 2. Liga!
Hannover ger sig inte. Med spelare som Otto Addo, Carsten Linke och framföra allt planens gigant Gerald Asamoah är man alltid hyperfarlig för Energies försvar.
96 har faktisk bollen i nät 2 gånger under sista kvarten. Båda gångerna avblåst för offside.
I 87:e minuten rundar Detlef Irrgang Hannovers försvar och gör 3 – 1. Energie Cottbus tar steget upp i 2. Bundesliga!
Säsongen 1996/1997 är inte bara säsongen då man går upp i 2. Bundesliga. Energie tar sig sensationellt hela vägen till final i DFB-Pokal. I semifinalen slår man Karlsruher SC med klara 3 – 0. Hos KSC spelar bland annat Thorsten Fink, Michael Tarnat och Sean Dundee.
Till säsongen 2000/2001 tog Energie klivet upp i Bundesliga. Under dresdenfödde tränaren Eduard Geyers ledning höll man sig kvar 3 år i Bundesliga. Jag minns att Viasat Sport sände en hel del Bundesliga den säsongen.
En älsklingsspelare blev Energies ungerske, dock i Rumänien födde mittfältare Vasile Miriuta. Jag har sällan sett en spelare med den tekniken, spelförståelsen och den underbara känslan. En auktoritet på Cottbus mittfält.
Jag hade glädjen att träffa Vasile Miriuta på Schönefelds flygplats för några år sedan. Jag öste beröm över honom och han höll med om att säsongen 2000/2001 var hans bästa.
Enerie Cottbus har alltid – med framgång – värvat spelare från Östeuropa och Balkan. Detta ledde till att man under sin första säsong i Bundesliga passade på att skriva in sig i historieböckerna. Den 8 april spelade Energie hemma mot VfL Wolfsburg – utan en enda tysk i startelvan. Det hade aldrig hänt under 38 år Bundesliga.
Efter intåget i Bundesliga 2000/2001 har Enerige Cottbus följt en märklig 3-årsrytm. Först 3 år Bundesliga, sedan 3 år 2. Liga, sedan 3 år Bundesliga igen, sedan 2. Liga igen. Nu har man dock brutit trenden i det att man gör sin fjärde raka säsong i 2. Bundesliga.
Cottbus har efter en bra säsong fortfarande en liten chans att ta sig till kval om en plats i Bundesliga. Energie ligger sjua med just sju poäng upp till kvalplatsen. En liten chans finns som sagt.
Idag är Energie Cottbus en välfungerande och etablerad förening. Sin licens för spel i Bundesliga eller 2. Bundesliga har klubben fått utan villkor eller hemläxa de senaste sex säsongerna. Det är bra gjort för en klubb i en av Tysklands minst rika regioner. Att få sin licens utan villkor och pålagor är något som Hansa Rostock eller Dynamo Dresden sällan lyckats med de senaste åren.
Att Energie arbetar seriöst och målmedvetet utan spektakulära affärer vittnar också hemmaarenan om. Stadion der Freundschaft har efter återföreningen renoverats etappvis: ny huvudläktare med loger 2004. 2007 byggde man en ny Nordtribüne. 2008 följde man efter med en ny Südtribüne i samma stil. I samband med att Südtribüne blev färdig såg man till att stadion delar sitter ihop. Aktionen kallades ”wir schliessen das stadion” och efter det är alltså Stadion der Freundschaft en arena utan luckor.
Kortsidorna är förresten intressanta skapelser: de uppkom både under sommarmånaderna och är båda en billig lösning i dyra tider. Såväl Nord som Süd är nämligen konstruerade av stålstänger.
Idag tar Stadion der Freundschaft 22.528 åskådare.
Jag var själv där i maj 2007 och såg Energie slå Leverkusen med 2 – 1 och därmed säkra nytt kontrakt. 19.000 var på plats denna oerhört varma dag. Jag minns att stämningen faktiskt var minst lika bra som den jag upplevt på Ostseestadion i Rostock.
Energie Cottbus var ingenting i DDR. Nu är man på god väg att bli den finaste adressen i östtysk fotboll.
Källor:
weltfussball.de
wikipedia.de
fussballdaten.de
kicker.de
mdr.de
