Reseberättelse från den gula väggen
Anders Svensson, fotbollsredaktör på Nickes.com, såg seriefinalen mellan Borussia Dortmund och Bayern München på plats i Dortmund. Här delar han med sig av en reseberättelse från den gula väggen.
Vi möts av en kylig morgon onsdag 11 april i Dortmund. Men snart bryter solen och vårvärmen fram över Alter Markt. Tidningsrubrikerna lyser med fet stil: Giganternas kamp! Vi har kommit för att se seriefinalen i Bundesliga. De regerande ligamästarna Borussia Dortmund tar emot tysk fotbolls supertungviktare Bayern München. Westfalenstadion är utsålt till sista plats sedan länge och BVB säger att de kunde ha sålt 450 000 biljetter.
Vi laddar upp med currywurst, nedsköljd med en sejdel av Brinkhoff’s friskt beska öl. På våra gula biljetter kan vi läsa att dessa gäller för fri transport till och från arenan. Skyltningen är föredömlig och vi tar U-bahn till Westfalenhallen. Redan på långt håll ser vi Westfalenstadion vars gula fackverk i stål reser sig mot skyn. Att sponsorerna vill att vi ska kalla denna helgedom Signal Iduna Park skiter både Dortmundborna och vi högaktningsfullt i.
I det gula folkhavet guppar även en och annan röd tröja utan att gå på grund. Stämningen är förväntansfull men överraskande lugn och avspänd. Kanske det är sviten på tjugotre raka ligamatcher utan förlust som byggt upp självförtroendet?
Vi är ute i god tid och hinner med ett besök på Borusseum, BVB:s förnämliga museum. Här finns så klart alla klubbens matchhjältar genom hundra års historia: ”Die Drei Alfredos”, Hans Tilkowski, Matthias Sammer, Lars Ricken och många fler. Men här berättas också historien om Heinrich Czerkus, vaktmästare på Stadion Rote Erde. Som de flesta i Dortmunds röda arbetarklass var Heinrich Czerkus kommunist. Han vägrade böja sig för den nazistiska terrorn och deltog i motståndsrörelsen. Med klubbens goda minne tryckte Heinrich Czerkus upp flygblad på BVB:s kansli. För detta fick han plikta med sitt liv. En kall vind från det förflutna drar fram genom vårvärmen. Det finns faktiskt det som är viktigare än fotboll…
Tillbaka till nutiden och kvällens match. Insläppet är överraskande kaotiskt och otyskt. Men de 80 720 biljettinnehavarna trängs i god stämning och slussas långsamt in på arenan. Priset på svarta börsen har nu stigit till 500 euro. Men vi är här för att se fotbollshistoria skapas och inte för att tjäna en hacka.
Våra platser är högst upp på Westtribune. Trapporna är branta och klättringen lång. När vi är uppe och vänder oss om svindlar det för ögonen. Örnperspektiv över den gröna mattan och Die Gelbe Wand, Europas största ståplatsläktare, alldeles till höger om oss. Strax före avspark reser sig hela Westfalenstadion och sjunger You'll Never Walk Alone. Man behöver inte vara Liverpool-supporter för att få ståpäls…
Matchen drar igång och vi förstår snabbt att sittplats är ett relativt begrepp på Westfalenstadion. Så snart BVB startar ett anfall reser sig Westtribune som en man. Efter sex minuter tvingas Manuel Neuer göra en otrolig parad på en styrning från Kevin Grosskreutz, grabben som själv brukade stå på Südtribune. Och en halvtimme senare nickar Robert Lewandowski ett inlägg från sin polske landsman Kuba i stolpen. BVB:s försvarslinje håller Bayern Münchens namnkunniga anfallare i strama tyglar. Franz Beckenbauer gnisslar säkert tänder när han ser hur Borussias Mats Hummels, fostrad i Bayern Münchens ungdomsakademi, dirigerar spelet i de bakre linjerna. Så spelade Kaiser Franz själv för fyrtio år sedan.
Första halvlek slutar mållös men går till BVB på poäng. I halvtid flödar ölen både ut och in. Stämningen är fortfarande lugn, om än lite mer högljudd och en aning nervigare.
Kraftmätningen mellan Tysklands två bästa lag fortsätter. Det är en mäktig armbrytning där Bayern München först pressat sig tillbaka till jämviktsläge och nu sakta, sakta börjar få övertaget. BVB tappar boll på mittfältet och tvingas försvara sig mot snabba omställningar. Med tre poängs försprång är oavgjort är ett godkänt resultat för hemmalaget och det känns som om de skulle få nöja sig med detta.
Men i 77:e minuten exploderar Südtribune. Rakt nedanför 25 000 gulsvarta supportrar avlossar Kevin Grosskreutz ett skott. Manuel Neuer har full kontroll på bollbanan – men inte på Robert Lewandowski. Med ryggen mot mål styr han med klacken in sitt tjugonde mål för säsongen. Südtribune vrålar, sjunger och hoppar – all förväntansfull energi frigörs i ett gungande hav av lycka. Att se så många människor hoppa ger en lätt känsla av sjösjuka.
Men åtta minuter senare lägger sig vågsvallet. Arjen Robben faller rutinerat och domaren pekar på straffpunkten. Westfalenstadion håller andan. Robben tar själv hand om straffen. Han slår en lös boll som Roman Weidenfeller inte har något problem att stoppa. Målvakten försvinner i en gulsvart TV-puckhög och Südtribune slår sitt nysatta ljudrekord med ett par decibel.
De sista minuterna gör Bayern München ett tappert försök att kvittera med den ena rasande anfallsvågen efter den andra. BVB:s mittback Neven Subotic tar hjälp av sin egen ribba när han nickar undan ett inlägg och på returen från nära håll skjuter Arjen Robben (vem annars?) över.
De allt mer desperata attackerna skapar också kontringslägen. Lewandowski lobbar bollen över Neuer – men träffar ribban. De två tilläggsminuterna blir säkert tre-fyra men känns som tio. När domaren äntligen blåser av matchen känns det som om Westfalenstadion skulle kunna kapa trossarna och stiga mot skyn som en gigantisk gul zeppelinare. Ingen (utom möjligen 8 000 Bayern München-fans) vill lämna arenan. Fjärde raka triumfen mot de eviga stormästarna och ett stort, stort steg mot att försvara ligamästerskapet.
BVB:s unga och modiga lag radar upp sig nedanför Südtribune och hälsar sina supportrar på det självklara sättet – de hoppar. Südtribune gör åt sina sista krafter på att hoppa ännu mer och den tyska ingenjörskonsten sätts sannerligen på prov.
När vi till slut köar nedför de branta trapporna säger en lite äldre, trött men lycklig BVB-supporter: ”Det här var en match som krävde hjärttabletter.” Jag kan inte annat än hålla med. Och samtidigt känns det som om mitt hjärta blivit lite större ikväll. I gott och väl fyra decennier har ett rött och ett blåvitt lag (ledtråd: Glenn Hysén) samsats om utrymmet. Nu tror jag att det finns plats också för ett gulsvart.
