Reseberättelse: Tre huvudstäder på en dag
I samband med Borussia Dortmunds möte mot Real Madrid i semifinalen av Champions League åkte tre ur Schwedische Borussen ner till fotbollens huvudstad. Föga förvånande bjöds sällskapet på en färgsprakande föreställning i stadion där drömmar föds.
Resan började med att sällskapets taxichaufför Edi fixade att en polare från bolaget taxi 020 kom och hämtade oss utanför O´learys vid centralen i solskenet. Sol i Sverige är en så ovanlig sak så man måste fira den varje gång den visar sig, så vi alla knäppte en kall bira och njöt. Väl framme vid terminal 2 i Arlanda checkade vi in på första flyget till Österrikes huvudstad Wien, vilket skulle ta 1 timme och 45 minuter effektiv tid. En sådan omväg till destinationens mål blir givetvis inte bättre av att sätena är byggda för dvärgar (jag är 197cm lång, så 180 är dvärg för mig), men man hann i alla fall diskutera Götzes transfer till Bayern och om fina besök på exotiska platser i Berlin. Framme i Wien blev det en snabbsurf och incheckning på Facebook så att alla sett att man varit i Österrike innan nästa flyg avgick mot Düsseldorf.
En timme och en kvart senare kunde äntligen matchtröjan åka på och färden med regionalbahn påbörjas mot Dortmund. Ungefär 15 stopp senare insåg vi att de skyltat fel så att vi satt på S-bahn istället och det betyder dubbelt så lång restid. 300 stopp i Essen senare var vi framme i vårt hjärta och genast började blodet pumpas ut starkare än någonsin. Det var bara två timmar kvar till match och resten av sällskapet som vi skulle träffa på plats mötte vi vid Kamps på hauptbahnhof. Av någon anledning hade Edi fått för sig att han skulle träffa sin kusin innan match dock så han försvann vidare medan vi andra vandrade mot arenan.
Vid Westfalenstadion var det väldigt bra drag med supportrar från båda klubbarna blandade med varandra utan några incidenter. Biljetterna hämtades ut i hinterlegungskasse och ett stopp gjordes för att köpa pynt i fanshopen innan tiden så sakta började lida mot matchstart, men var var Edi? Ett samtal inkom kort senare där svaret på frågan kom: ”Jag är vilse i stan och har inte träffat min kusin. Hur går jag till stadion?” Inte direkt det man vill höra med 40 minuter kvar till match. Men vi ställde oss och käkade currywurst och krakauer vid en korvkiosk utanför arenan och vips hade Edi redan hunnit fram till ingången före oss. Puh!
Platserna vi hade låg på block 87 på südost, så vi satt precis bredvid südtribüne, något som gjorde stämningen elektrifierad innan match. Oron låg i att för mycket fokus skulle läggas på Mario Götze under matchen, men strax innan matchstart hördes en välbekant röst uppmana hela publiken att stötta alla i laget och inte fokusera på en persons icke-varande i klubben nästa säsong. Det var Jürgen Klopp som hade talat och uppmaningen möttes med rungande applåder. När sedan Nobby skrek ”mit der nummer 10 Mario!” innan matchstart möttes han av ”Götze!” från de allra flesta på stadion. Ett skönt besked att klubben är större än allt annat, speciellt en sådan här kväll.
En besviken man
En Champions League-hymn senare började matchen med ett furiöst Dortmund från start. Sven ”Manni” Bender vann så mycket boll på innermittfältet att man förstod redan då vart denna kväll var påväg. Han såg ut som den stora stygga vargen bland alla smågrisar och det var inte så konstigt att Reus och grabbarna framför började känna för att dribbla bort motståndarna per omgående. Det dröjde inte länge innan första målet föll på ett perfekt anfall där Schmelzer fintade att ta emot bollen så att den gick ut till Götze som hade tid att sikta in sig på Lewandowski i straffområdet. Inlägget var enastående och stjärnanfallaren hade bara att sätta till foten in i mål framför ögonen på López och Pepe. Jublet visste inga gränser på läktaren där vi stod, alla kramade alla och tävlade om vem som kunde skrika högst.
Efter målet tog Real Madrid över bollinnehavet och började tryck upp laget på Dortmunds planhalva medan hemmalaget fortsatte att försvara stabilt. Sedan följde en sekvens där Reus kom förbi Reals försvarare och var halvfri med López, men ramlade/revs ned utan åtgärd från domaren. Publiken blev helt galen och visselorkanen gjorde att man fick hålla för öronen väldigt länge. Det typiska var att Hummels klantade sig en stund senare när han tappade bollen till Híguain som passade vidare till Ronaldo som rullade in bollen i öppet mål. 1-1 och kanske inte helt orättvist ändå. Domaren fick sig dock en rejäl salva vid signalen för halvtidsvila och det kanske inte var helt oförtjänt, eftersom han inte ens delade ut ett gult kort på en idiottackling på Reus. Mer roligt var det att höra att publiken skrek ”Mats Hummels!” och klappade för att stötta honom efter det snöpliga baklängesmålet.
Vad som hände i Dortmunds omklädningsrum under halvtidsvilan har jag ingen aning om, men till den andra halvleken kom hela laget ut som en brunstig tjur ute efter något smaskigt att äta upp. Real blev fullständigt överkörda av BVB´s blixtsnabba kombinationsspel och med sin centertank och spelfördelare Lewandowski på magiskt spelhumör. Pang pang! sa det och sedan var BVB uppe i en tvåmålsledning inför den saliga hemmapubliken. Det var ett dansande, hoppande, sjunga och skrikande firande på läktaren som inte visste några gränser. Ljudet var öronbedövande när Robert Lewandowskis namn ropades upp för tredje gången. Det dröjde inte länge till innan Reus revs ner i straffområdet igen och denna gång pekade domaren helt riktigt på straffpunkten. Fram steg ingen annan än Lewandowski och sköt in sitt fjärde mål för kvällen stenhårt upp i nättaket. Kan någon kolla upp hur hårt det skottet var och hur mycket självförtroende en människa får ha under en match? Någon gräns måste finnas.
Saken var klar, Dortmund hade utskåpat Real Madrid fullständigt, pulvriserat och förnedrat dem inför hela världens ögon. Aldrig någonsin har jag under mina år på Westfalenstadion sett Dortmund spela såhär bra, den andra halvleken måste kvala in till en av klubbens bästa halvlekar i historien. Det var inget snack om vilka som var herren på täppan och även om Madrid skulle vända på det här nu så kommer alltid denna kväll finnas med i våra minnen som något utav det vackraste vi sett.
Inte mycket att glädja sig åt
Direkt efter matchen träffade vi Florian Wagner och hans vänner ur ”1909% Schwarz-gelb Gaisbach” som vi hängde med ett tag och lät dem ta bilder på oss med planen i bakgrunden. Dessa skulle vidare till någon bar någonstans där de inte visste var det låg, så vi bestämde oss snabbt för att gå till Barrock på Lindemannstrasse. Där satt vi ett tag och laddade upp våra fantastiska Iphone-mobiler som alla hade fått slut på batteri.
Puben stängde en kort stund senare så vi drog vidare till ett irländskt ställe som heter church där vi satt och predikade för varandra om allt inom fotbollens sjuka/underbara värld innan vi var tvungna att gå till stationen. Väl där ledde hungern oss rätt i famnen på Florian och hans vänner igen som ofantligt berusade ledde oss in i det kulinariska McDonalds-köket. En stund satt vi där och knöt våra band till dessa grabbar före tåget skulle gå. På perrongen träffade vi sedan Mario Götzes bror Luigi (se bild) som förkunnade att han inte tänker lämna Dortmund som sin bror. Ett gäng spanjorer som studerar i Aachen och ett par sjungande Dortmunder Jungs förgyllde sedan natten med låtar som ”Gerade laufen heute abend nur Madrid, zurück” vilket typ betyder ”ikväll springer Madrid raka vägen hem”.
Luigi är oss trogen
Klockan var vid det här laget 04.45 och vårt flyg skulle avgå 06.20. Därför ansåg sig grabbarna tvungna att hitta på något, så Edi började sjunga hela tiden medan jag gjorde det obligatoriska köpet av Mozart-kugeln. Utmattade och lyckliga satte vi oss som sillar i sätena igen där Ludwig fick äran att prata med en advokat hela vägen till den tredje huvudstaden på resan, Berlin. Själv somnade jag och vaknade jag stup i kvarten av den robusta snubben framför mig som hade någon slags fetisch för att väcka Dortmund-supportrar.
Framme i Berlin togs ett kort på ett träd, grabbarna snackade med en finländsk tjej och jag försökte undvika att visa folk mina rödsprängda ögon. 23 timmar minus de få minuterna man fick sova på planet hade vi varit uppe nu. På planet mot Stockholm fick vi höra jubel från kaptenen att vi är Dortmund-supportrar och det kändes genast mer betryggande att ha en man med hjärtat på rätt plats bakom spakarna. Den korta flygresan hem bjöd sedan på en kavalkad av barnskrik och gråt, vilket sprängde ögonen ännu mer. Tur att våra brorsor 020 väntade på oss vid Arlanda och körde hem oss illa kvickt till den sköna duschen och den avslappnande sängen. Sömnen som väntade blev både lång och ljuv efter detta makalösa dygn som jag skulle göra om igen vilken dag i veckan som helst.
Viktigt budskap tillsist.
