Frau BVB tar stolpen: Roman Weidenfellers sista match i BVB?
När tårarna fyllde mina ögon under ”You’ll Never Walk Alone” och rösten knapp bar i lördags var det inte för det uppenbara. Hur sorgligt det än var att se två Dortmundikoner ta avsked av den Gula väggen var det det som inte skedde som gjorde mig sentimental innan matchen ens hann börja.
När all ljus var riktat mot Sebastian Kehl och Jürgen Klopp fick en annan Dortmundikon nöja sig med att tyst inta en plats i målet där han har stått 339 ligamatcher under 12 säsonger.
Sedan Roman Weidefeller blev skadat drygt en månad sedan har Mitch Langerak tagit över förstemålvaktsposten. Mästarmålvakten har inte visat samma stabilitet denna säsong som vi har fått njuta av under tidigare år, delvis förvisso på grund av den usla defensiven. När vi sedan lägger till att få tror på att Weidefellers något gammalmodiga spelstil behagar den kommande tränaren Thomas Tuchel börjar man räkna ihop 1+1 till varför det oväntade målvaktsbytet i en avgörande match om Europaplats ägde rum. För rent prestationsmässigt borde Mitch ha fortsatt att stå i mål, speciellt med tanke på att han behövs i kommande helgens cupfinal.
Samtidigt som vi skrek kvällens huvudpersoners Kehls och Klopps namn tre gånger under laguppställningen, någonting som i Dortmund görs enbart i speciella tillfällen och inte efter varje mål som på ett antal andra stadion i Tyskland, hördes Weidenfellers namn bara en gång. Vi räckte inte över några blommor i början av matchen eller sjöng hans namn. Samtidigt som vi inte kunde låta bli att tänka att den enda anledningen till att det var just Roman som stod mellan stolparna var det som inte har bekräftats men som verkar oundvikligt.
Det går så klart inte att tacka av en spelare som inte officiellt har slutat. Samtidigt som det kändes fel att inte kunna göra det. För både Sebastian och Roman tillhör samma era som håller på att ta slut.
Skulle det visa sig att Weidenfeller lämnar i sommar förtjänar han en fullfärdig avtackning. Vi talar ju om en spelare som har visat lika mycket svartgult hjärta som Sebastian Kehl och som har tjänat laget i vått och tort sedan 2002.
När Sebastian Kehl, vars uppgift i laget har sträckt sig långt utanför fotbollsplanen, nu förvinner öppnas det en lucka för en ny historiebärare som slussar in de nya spelarna. Jag kan dock inte se att Weidenfeller skulle vara förberedd att acceptera en palts på bänken vetandes att hans chans att bli förstemålvakt igen är icke-existerande. Och vill Tuchel överhuvudtaget ha en sådan figur i sitt lag? Ser han ett värde i att föra över en gammal lagkultur till hans nya BVB-bygge?
På denna stund när alla hyllar de två stora Dortmundikonerna vill jag slå ett litet slag för Roman Weidenfeller. Jag känner mig inte kapabel till att tillföra någonting ni inte redan har sett, upplevt eller läst när det kommer till "Kehli" och "Jürgen Gott" men kanske kan vi alla uppskatta "Weidenwalls" prestation mellan stolparna i lördags lite extra i efterskott.
Och inte ska vi misströsta allt för mycket för avsaknaden av avtackning. Den 5 september i år spelas en annan Dortmundlegendens Dedés avskedsmatch när han nu har avslutat sin spelarkarriär helt. Då kommer Klopp att stå på tränarbåsen på Westfalenstadion igen som tränare för Dedés lag och jag har svårt att se att det skulle kunna vara någon annan än Weidenfeller i mål. Det var trots allt med honom i mål som Dedé lyfte sin andra Meisterschale 2011 och Roman var målvakten som han allra längst spelade tillsammans med i Dortmund.
