Starstruck!
Stockholm - Westfalenstadion - Stockholm

Starstruck!

Åker man till Dortmund tillräckligt många gånger kommer det till slut att inträffa: man träffar en BVB-spelare. Fredagens seger kröntes med en porträtt med Oliver Kirch!

Alla jag känner i Dortmund har historier om hur de har druckit cola hos Stefan Klos, suttit i bordet brevid Aki Watzke med sina föräldrar på en restaurang eller inte känt igen Thomas Doll eftersom han log. Utöver detta ha de flesta så klart varit på nattklubbar när spelarna dykt upp eller hamnat i kassakön bakom en spelare i köksvaruhus. Att träffa en spelare är inte någonting ovanligt exakt.

Men nu kommer inte jag från Dortmund och stöter inte på Dortmundprofiler i tid och otid. Närmare sagt har detta aldrig inträffat tidigare, tills på fredag i samband med matchen mot Hoffenheim.

Det tog sin lilla tid efter jinglebells var klardansad och halva blocken omkramad innan vi till slut kravlade oss ur block 15 där jag hade äran att bevittna segern. När den lilla gruppen jag befann mig i stannade på vägen ut ur stadion den femtionde gången för att någon skulle lätta på trycket såg jag ett bekant ansikte glimta förbi.

Jag vet inte om det var för att Oliver Kirch är en av de tre spelare som är gamla nog att titta på även utanför spelplanen eller att jag hade varit så imponerad av hans utveckling, som Klopp har kallat den största utvecklingen han någonsin har sett hos en spelare, och detta efter att han passerat 30-sträcket, men jag behövde inte tänka två gånger vem som passerade mig i den tomma gången bakom den Gula väggen.

Efter att ha lärt från mitt misstag av att låta Aki Watzke spatsera ostört förbi mig medan jag stod hakan i marken och häpnade över hur nära honom jag egentligen var fanns det inte ens chans jag skulle missa denna chans.

Inom de få sekunderna som passerade innan jag fattade mitt beslut hade Oli redan hunnit en bit ifrån mig. Jag lämnade gruppen jag stod i utan ett ord och spurtade efter min hittills enda chans att personligen träffa en tvättäkta Dortmundspelare.



När jag väl kom ikapp honom frågade jag om jag skulle få ta en bild med honom. Innan han knappt hade svarat tog ett fast grepp kring hans midja med självförtroende som bottnade i förfriskningarna njutna under segermatchen gång. Samtidigt redogjorde jag för honom vem jag var, vad jag gjorde där, varför jag talade engelska och hade inte Oli avbrutit mig hade jag nog berättat hela min livshistoria.

Oli hade dock en mycket legitim anledning att ställa sin fråga till mig. När vi nu stod där, jag krampaktigt kramandes om hans midja som om jag trodde han skulle dunsta i tomma intet om jag inte höll i honom, undrade han vem som skulle ta den efterfrågade bilden vi så fint poserade för.

Tror ni jag hade hunnit tänka så långt i min eftersträvan att föreviga denna ögonblick? I den tomma gången fanns det ingen man kunde fråga att hålla i kameran. Tills vi hörde springsteg närma oss.

Jag såg en av killarna från gruppen jag stod i närma oss. Det visade sig att han hade av en oförklarlig anledning följt efter mig när jag kutade iväg. Innan han ens hann stanna hade jag redan sträckt fram min kamera medan jag fortsatte att oavbrutet tala till Oliver.

Jag vet inte ens om Oli egentligen talar engelska, för tror ni jag kom på fråga hur hans återhämtning gick eller när han skulle förväntas komma tillbaka. Istället berättade jag om hur jag skulle dela med mig bilden till de svenska BVB supportrarna och hur vi även hade en hemsida ägnad åt Borussia Dortmund.

Till slut var jag tvungen att släppa taget om Oli, jag önskade nog inte ens honom lycka till en trevlig kväll. Förhoppningsvis tackade jag honom åtminstone. Det enda jag kunde tänka var att jag precis hade träffat Oli Kirch.

Fast egentligen om man nu tänker efter var det nog närmast Oli Kirch som träffade Suvi baserat på vem som av oss två lärde sig någonting om den andra under den mycket korta stunden vi delade med varandra.



Kanske en dag kommer jag ha träffat flera spelare, blivit cool nog att inte babbla oväsentligheter oavbrutet och hålla i våra spelare för kung och fosterland. Men ingenting lär radera minnet av den totala exalteringen som en stund ensam med en BVB-spelare för första gången i livet orsakar.

Det finns inte en chans att jag kommer att låtsas att det som hände inte var sjukt stort för mig. Jag hoppas det är det som kallas att aldrig växa upp och förlora sin förmåga att bli löjligt lycklig över små stunder i livet.

Suvi LappalainenFrau_bvb2014-12-06 22:09:00
Author

Fler artiklar om Dortmund

Vågar någon tro på Dortmund ikväll?