Stolthet och besvikelse
Uppladdning med tysk mat, genom stan med våra gula tröjor och sedan en gastkramande match på sportpuben. Förlusten i slutminuterna gjorde oss förstås besvikna, men vi är också stolta över vad vår klubb presterat.
Champions League-final på lördagen. Sällan hade en vecka känts så lång. Men till slut blev det ändå lördag eftermiddag och det var dag för oss i Schwedische Borussen i Västsverige att ladda upp gemensamt. Ja, några saknades förstås – de var tydligen på väg till Wembley – men vi var ett ändå ett skönt gäng i gula tröjor som började eftermiddagen med att käka på en schweizisk-österrikisk restaurang i Linnéstan. Tyvärr finns det vad vi vet ingen tysk restaurang i stan, men den rejäla schnitzeln smakade gott och kändes som en värdig uppladdning.
Sedan bar det av mot puben. På väg till spårvagnen träffade vi på en snubbe på motorcykel med BVB-tröja men drog sedan vidare till Hemmaplan i Majorna. Långsamt fylldes stället med folk. Vi såg två rödtröjade Bayern-fans i andra änden av lokalen och ett gäng i neutrala kläder. Och så vi då, i vårt vanliga hörn. Vårt Dortmund-gäng fick tillskott av ytterligare några sympatisörer och avspark närmade sig. På TV snackades matchen upp, men det gav inga andra bestående intryck än vårt jubel när Lars Rickens 3-1-mål mot Juventus i CL-finalen 1997 visades. I övrigt var nervositeten alltför stor för att kunna följa pladdret.
Startelvan var den väntade, inga överraskningar alls. Mats Hummels var som väntat tillbaka efter sina skada från förra helgen, och på det offensiva mittfältet spelade Marco Reus centralt mellan Kuba och Kevin Großkreutz nu när Mario Götze tillbringade sin sista match som Borusse skadad på läktaren.
Vi visste förstås att det skulle bli svårt, men inledningen var härlig. Den första halvtimmen var det Borussia Dortmund som var det bättre laget. Bayern hade för all del mycket boll men kunde inte göra mycket med den. Borussia däremot var självsäkra och spelade med fart. Chanser saknades verkligen inte heller. Kuba hade ett par bra lägen, inte minst efter en kvart när hans närskott efter förarbete från Reus räddades av den starke Neuer med en fotparad. Vi fick se fler bra kombinationer och chanser. Großkreutz spelade snett inåt bakåt till Sven Bender, men ”Mannis” skott mot borte stolpen fångades av Neuer. Och samme Neuer räddade starkt när han tippade Lewandowskis skott från distans över ribban. Ledningen låg i luften och Bayern såg nervösa ut.
Det tog nästan en halvtimme innan Bayern skapade sin första chans, men då blev det rejält farligt när Mandzukic kom högst på ett inlägg och tvingade Weidenfeller till en stark parad när han via ribban tippade bollen till hörna. Och just på hörnorna skulle Borussia få det svårt. Nästan varje gång kom en rödklädd högst och det såg farligt ut. Nervositeten hos oss ökade när Bayern efter dessa första chanser kom igen och var det bättre laget sista kvarten före paus. Robben hade två frilägen där vår utmärkte nummer 1 räddade oss, och vi stämde upp i ”Weidenfeller, Weidenfeller, hey, hey”.
I paus märkte vi hur varmt och svettigt det blivit i vårt hörn, så vi tog lite luft utanför puben och diskuterade första halvlek. Vi var alla överens om att det var Borussias match första halvtimmen men vi tappat lite i vår Gegenpressing i slutet och Bayern då tagit över. Summa summarum ett knappt chansövertag för Borussia i antal men å andra sidan var väl Bayerns chanser hetare. Jämnt skägg alltså och oliiidligt spännande.
Andra halvlek startade och det var en öppen match med böljande spel och chanser åt båda håll. Underhållande och rent överjävligt nervöst. En och annan i vårt hörn var glad över att ha missat att klippa fingernaglarna, för vad fan skulle man annars tuggat på? Efter en kvart så kom dock Bayerns ledningsmål. Den aktive Robben kom igenom till vänster och på inspelet kunde Mandzukic slå in bollen i öppet mål. Det ropades på offside på Robben i förstaläget från vårt hörn, men reprisbilderna visade att vi hade fel och domaren rätt. Avlägset jubel från några i andra änden av puben och kort tystnad följd av kom igen-rop från oss.
Och visst kom vi igen. Bara sju minuter senare fick Reus Dantes dobbar i magen och domaren blåste straff för Borussia, Vi jublade lätt men undrade hur Dante kunde klara sig undan sitt andra gula kort där. Vi undrar fortfarande men var enormt spända inför straffen. En av oss (inga namn) var framme och kysste Gündogan på TV-rutan inför straffen och kanske hjälpte det. Hursomhelst slog Günni in straffen och jublet hos oss visste inga gränser. Golvet fick bevisa att det höll för ett gäng hoppande Borussen och även hoppet var tillbaka rejält.
Sedan blev det mer nagelbitande och ramsor ända till något dog i oss i slutminuterna när Robben avgjorde. Tomhet, besvikelse och vad fan ska man ta sig till? Jaja, vandra bort till toan och gratulera de två närvarande Bayern-fansen förstås. En av dem visade sig vara från Rosenheim och det gav ändå en trevlig pratstund om tysk fotboll. Besvikelsen var kvar men stoltheten över en bra insats både i matchen och under hela CL-säsongen kom allt starkare. Och den kändes ännu mer när vi i Göteborgsnatten fick många uppmuntrande ord från alla möjliga människor.
Stolthet och besvikelse. Det är fotboll det.
Heja BVB!
